Vad gör ni?

Vad gör ni nu för tiden? Vad fyller ni era dagar med? Alla är vi på olika sätt påverkade av det omtalade viruset. Även ni som arbetar på era arbetsplatser, tänker jag berörs...

Själv har jag hållit mig hemma i ungefär två och en halv vecka. Jag har varit sjuk och haft coronaliknande symtom, som lika gärna kan ha varit en rejäl förkylning (men jag har tagit influensa-sprutan, så det borde inte vara den). 

Mina dagar har varit fyllda av Nyhetssändningar, Expertutlåtanden och Pressträffar. Efter några dagar, när jag också blivit piggare, kände jag att jag måste fylla mina ensamma dagar (Owe har haft långa dagar på jobbet) med något mer livsbejakande.

En sådan sak var att jag började pyssla om mina stackars krukväxter. Planterade en stickling, som jag fått av min dotter, tog skott från halvdana växter, för att ge dem en ny chans i livet, fyllde på jord i krukor mm. Det var tillfredsställande och skönt att ge lite omvårdnad till svaga och skadade för fortsatt liv och växt. Jag är verkligen inte särskilt kunnig på det här området. Men det är kanske med växter, som med människor, man måste inte alltid vara expert för att kunna stödja och ge lite näring/omsorg till någon annan. Det "lilla" kan ge ork och mod att leva och utvecklas ett tag till.

Det finns nog hopp för denna trasiga varelse också, med eller utan respirator. Det finns väldigt mycket livskraft inbyggt i oss!

Tänker på en bön i Jesaja bok:

Herre, förbarma dig över oss,

till dig står vårt hopp.

Var vårt stöd varje ny dag,

vår hjälp i nödens stund!

Jesaja kap 33 vers 2

I samma bok ges också ett löfte:

Var inte rädd, jag är med dig.

Ängslas inte, jag är din Gud.

Jag ger dig styrka och hjälper dig,

stöder och räddar dig med min hand.

Jesaja kap 41 vers 10

Smärt-gränsen

Det är mycket som händer nu, snabbt och omvälvande. I hela världen, i Europa, i Sverige, i vår närmiljö, och för en del av oss; i familj och eget liv.

Det vi aldrig kunde tro, aldrig kunnat föreställa oss, händer från ena dagen till den andra.  Och vi vet väldigt lite om morgondagen, om nästa månad, till hösten, nästa år...

Det är många gränser som stängs (även innan Corona). Och dörrar som slås igen pga börsfall, uppsägningar och permitteringar. Alla blir vi be-gränsade. Allt som var så självklart förut; att handla, besöka mamma, träffa vänner, gå kurser, vara med... ta i hand, kramas, sitta nära ... det är inte självklart längre. Mycket ställs in och ställs om och skjuts på. Hur kunde det bli så här?! Så snabbt! En del hinner inte ens säga "hej då" till sina arbetskamrater innan de lämnar sin arbetsplats.

Vad kommer det att få för konsekvenser? Långsammare smittspridning och färre som dör, får vi verkligen hoppas. Det är bra! Men det är klart att det kommer att få andra följder också...

Var går smärt-gränsen? För vården, företag, kultur, utbildning, ja, samlingspunkter och verksamheter av olika slag? Var går smärt-gränsen för varje enskild människa? Hälsomässigt, ekonomiskt, när det gäller relationer, mm? Jag förmodar att en del redan lever vid smärt-gränsen och andra är på väg dit.

Kan det vara så att smärtgränsen kan flyttas? När vi kommer dit, där vi trott att smärtgränsen är, upptäcker vi att det är ännu en liten bit kvar, och en bit till...

Kan smärtgränsen stängas? Liksom experterna funderar på vad som är bra att stänga och inte, så kanske det är med smärtgränsen också. Det är inte säkert att det bara skulle hjälpa och rädda oss. Smärtan har också en livsviktig funktion. Men det finns ju många sorters smärtor... En del bryter ner.

Smärtgränsen går - till skillnad från geografiska gränser - inte alltid på samma ställe beroende på vem, vilka och vad det gäller. Det måste vi ha respekt för. Förutsättningarna är olika.

När mycket tas ifrån oss, måste vi lära oss nya sätt att leva, ja, omorientera oss. Jag förstår att det är enormt stora utmaningar för t.ex. den som blivit arbetslös, gått i konkurs eller som förlorat många års besparingar mm.

När närheten till släktingar och vänner inte går att uppehålla rent fysiskt, så får vi också försöka finna nya (eller gamla) sätt att visa kärlek, omsorg och stöd till varandra - på avstånd.
Jag tänker särskilt på dem (speciellt äldre) som just i dessa dagar förlorar någon som stått dem mycket nära, en make eller maka till exempel och är i djup sorg. Då när en kram, ett samtal, ett besök kan betyda så mycket... Vi får hjälpas åt att finna uttryck som kan ge tröst, mod och kraft för ett liv i  "be-gränsning".

Jag är glad och tacksam för alla som kämpar och sliter praktiskt, forskar, förbereder, tar beslut och informerar - och alla som jag inte ens kommer på nu att jag ska vara tacksam för. Må ni orka!!

Tänker också på alla som rent personligt lider och sörjer följderna av osäkerheten kring och verkligheten av covid-19.

Vi får be och hoppas på en snar och god vändning
med nya lärorika erfarenheter
som kan berika livet.

Under tiden får vi tvätta händerna
och hålla ett lagom fysiskt avstånd till varandra.

Det finns inte svar på allt...

När dimman ligger över landskapet, kan jag tycka att det är vackert. Det ger också en känsla av mystik och spänning, jag vet inte vad som finns där "bortom".

Men det är mindre "vackert" att i oro inte få svar på sina frågor. Vad händer i morgon? Hur ska det bli? Vad vågar vi tro och hoppas? Vad måste vi befara och förbereda oss för?

Just nu ställs det många frågor till experter och regering angående CoVid-19. Många svar ges, även om vi inte alltid tar till oss dom, eller tror på dom. Men vissa frågor har inga 100-procentiga säkra svar, hur många gånger vi än frågar eller hur än irriterade eller ledsna vi blir. Det finns en dimma i horisonten. Det finns vissa saker som är osäkra.

Livet är fyllt av frågor som saknar svar. Så mycket det är som vi skulle vilja veta! Ibland får vi svar såsmåningom. Ibland måste vi acceptera att det inte finns något tydligt svar. Våra liv innehåller mycket ovisshet. Vi måste leva på ändå. Så är detta livet. 

I dimman finns ett ljus som lyser. Mer eller mindre tydligt. Men det kan ge oss hopp.

Vår erfarenhet är att dimman förr eller senare lyfter och skingras. Det kommer klara dagar. Dagar med hög luft. Då är det lättare att andas. Även om vi inte har svar på alla livets frågor.

Ta hand om varandra - men ta inte i hand!

Önskar er alla, trots allt, en fin helg.

Tid att vandra

Vi har nu kommit en bit in i Fastetiden. Jag tänker att de här veckorna handlar mycket om vandring. I första hand om en mental, själslig vandring.

En livsvandring i reflektion. Jesu väg upp till Jerusalem och korset var lång. Även om vi varken ska till Jerusalem eller ska korsfästas, så har vi också en väg att gå. Den kan vara mycket lång.

En väg kantad av händelser och människor, som påverkar oss på olika sätt. Periodvis känns det mörkt och trångt. Och nästan ogenomträngligt.

Rätt som det är får vi dock ibland vara med om att vägen öppnar sig. Det blir ljusare och ljusare...

Det kommer dagar då vägen till och med är alldeles, alldeles underbar - även om vägen är ojämn och krokig.

Vi behöver bestämma oss för att stanna till och fundera emellanåt; Vart är jag på väg? Är det den här vägen jag ska gå? Ska jag fortsätta, stanna eller möjligen vända om?

När vi stannar till och reflekterar kan det också ge oss vila och återhämtning, även om det är svåra saker vi kommer fram till. Insikten eller besluten kan, trots allt, göra det lättare att fortsätta vandringen.

Överallt och hela tiden, får vi söka ljuset.

Ljuset som kan få mörkret att ge vika och det frostiga att smälta.

För 34 år sedan

De här dygnen kring den 28 februari för 34 år sedan kommer jag ihåg - liksom många andra. Jag var gravid med vårt första barn och var sjukskriven för "hotande missfall". Owe och jag var hemma hos hans föräldrar i Kolbäck. Min svärmor var barnmorska. Själva bodde vi då i Jordbro.

På lördagsmorgonen körde vi med bil in till Västerås, min svärfar, Owe och jag. Det var tidigt på morgonen.Vi satte på radion och tänkte att vi skulle höra första morgonnyheterna. I väntan på nyheterna spleades stillsam och "sorglig" musik. Jag reagerade på det. Det kändes lite kusligt. Jag undrade om det hade hänt något särskilt.

Anledningen till att vi körde till Västerås var att mamma och hennes dåvarande man var på ett tåg från Boden på väg söderut. De skulle byta tåg i Västerås. Eftersom vi bodde långt ifrån varandra och inte träffades allt för ofta, så hade vi bestämt att vi skulle åka in till Västerås (ca 2-3 mil från Kolbäck) för att träffa dem i tågbytet.

När jag hörde den "sorgesamma musiken" kom tankarna att det skett en olycka med tåget och att det gått riktigt illa.

Innan vi kom till Västerås hann vi höra dagens första nyheter (på den tiden var det inga nyhetssändningar under nätterna, om jag inte minns fel). Olof Palme hade mördats på öppen gata i Stockholm! Där var förklaringen till varför det spelades den musik som det gjorde. Alltså ingen tågolycka. Men en mycket chockerande och skrämmande nyhet! Något alldeles nytt i Sverige. En stadsminister som blivit mördad.

Jag glömmer inte den alldeles speciella stämningen som mötte oss när vi kom in på järnvägsstationen. Luften var fylld av nedstämdhet och sorg. Och alla satt och pratade lågmält med varandra. Också vi kom snart i samtal med andra. En märklig samhörighet omslöt alla i rummet.

En stund hann vi träffa min mamma och hennes man. Eftersom de inte hade mobiltelefon på den tiden, så var det vi som fick tala om för dem vad som hade hänt. När de sedan åkte vidare med nästa tåg, vände vi åter till Kolbäck.

Jag vet inte om det var på lördagkvällen eller söndagskvällen, som alla utom jag, åkte iväg på en kvällsgudstjänst. Jag var ensam i det stora huset. Det var mörkt ute. Och Palmes mördare var på fri fot. Jag var noga med att låsa dörren (det hade inte varit helt självklart annars). Jag såg på TV-sändningarna om mordet. Ibland reste jag mig och gick runt och kikade ut genom fönstren. Det blåste och regnade ute. Allt var mycket obehagligt. Och jag var sjukskriven för hotande missfall. Allt blev så hotfullt och skrämmande.

Jag minns att jag skrev ner mina tankar och känslor inför allt det hotfulla. I mig sammanblandades det hotande missfallet och mordet på stadsministern.

Några dagar senare fick vi, tack vare min svärmors omsorg, träffa en läkare. Innan han tog ett ultraljud varnade han oss för att det kanske inte alls skulle synas något på ultraljudet, eftersom det var så tidigt i graviditeten - och att det kunde vara så att fostret/barnet inte levde. Vilken glädje som spred sig genom hela kroppen när vi såg en liten figur som viftade med både armar och ben! Det var som om han vinkade till oss (fast då visste vi inte att det var en han). I september, för snart 34 år sedan, föddes vår son Christofer, 4 kg. Allt som verkar hotande behöver inte vara det. Det är skönt att tänka på i dessa hotfulla tider.

Vitt och krispigt!

Nu måste jag skynda mig och lägga ut några fina vinterbilder, innan det blir milt och blött igen. I morse var det minus 19 eller 20 grader hos oss. Nu i kväll är det nära noll strecket. Och blåsigt.

Trots att det kan vara kallt, så föredrar jag det klara, vita och krispiga. Tyvärr, har vi haft så lite av det - så här långt - i vinter. Men än kan det bli många fina dagar.

Ibland kan rimfrosten och snön få mig att fantisera och drömma. Just de här träden med sina "snöblommor" fick mig först att tro (eller åtminstone drömma om) att det var vita körsbärsblommor. Vilka underbara konstverk!

På tal om fantasi och underverk, så har Jonas Gardell skrivit en text, som jag tror att vi är många som kan känna igen oss i:

När jag var liten kunde jag trolla.

Jag kunde göra underverk,

läka sår och gå på vattnet,

färdas obegränsat i tid och rum,

jag hade makt att

förvandla världen

eller skapa en ny.

När jag var liten

kunde jag trolla.

Det var innan de lärde mig

att jag inte kunde.

Nej, vi måste fortsätta att vara barn!

Trolla, göra underverk,

förvandla och skapa nytt!

Vita och krispiga rosor som jag fick förra veckan!

God natt!

(Alla fotografierna är ifrån Boden)

Det sker ett under i världen

 

I mitt förra inlägg delade jag några tankar utifrån en psalm som sjöngs på en begravning. Med risk att verka tråkig, eller tjatig, kan jag inte låta bli att citera några strofer från en annan psalm. Nu från en Dopgudstjänst som jag tjänstgjorde i som vikarierande präst.

Det var i Nysätra kyrka i Ånäset i Bygdeå församling i Västerbotten som den fina doppsalmen sjöngs för inte så länge sedan. Nysätra kyrka är en korskyrka i trä från 1700-talet. En av få bevarade kyrkor från denna tid i övre Norrland.

Nysätra kyrka

Det sker ett under i världen
var gång ett barn blir till

Så börjar psalm 897 i Psalmer i 2000-talet
Text: Gerd Grönvold Saue
Översättning: Py Bäckman

Så sant! Varje barn är ett underverk.

(Barnet på bilden är en släkting till mig och inte det barn som döptes)


Det sker ett under när barnet 
möter oss hud mot hud.
Ögonen speglar Guds himmel
ger oss en glimt av Gud.


Det lilla barnet gör något med oss.
Hur många gånger har vi inte förundrats
över barnets outgrundliga blick,
dess djup.

För mig känns det sannolikt
att barnets blick speglar Guds himmel
och ger oss en glimt av Gud.

Jesus säger:
Den som tar emot ett barn i mitt namn
tar emot mig.

(Markusevangelium 9:37)

Så högt värderar och identifierar sig Jesus med barnen.

I slutet av psalmen står det:

Barnet får del i Gus rike
kärlek och evighet.

Varje vers avslutas med orden:

Ingen på jorden är himlen så när
som barnet Gud tar i sin famn,
som barnet Gud tar i sin famn.