Vi har nu kommit en bit in i Fastetiden. Jag tänker att de här veckorna handlar mycket om vandring. I första hand om en mental, själslig vandring.
En livsvandring i reflektion. Jesu väg upp till Jerusalem och korset var lång. Även om vi varken ska till Jerusalem eller ska korsfästas, så har vi också en väg att gå. Den kan vara mycket lång.
En väg kantad av händelser och människor, som påverkar oss på olika sätt. Periodvis känns det mörkt och trångt. Och nästan ogenomträngligt.
Rätt som det är får vi dock ibland vara med om att vägen öppnar sig. Det blir ljusare och ljusare...
Det kommer dagar då vägen till och med är alldeles, alldeles underbar - även om vägen är ojämn och krokig.
Vi behöver bestämma oss för att stanna till och fundera emellanåt; Vart är jag på väg? Är det den här vägen jag ska gå? Ska jag fortsätta, stanna eller möjligen vända om?
När vi stannar till och reflekterar kan det också ge oss vila och återhämtning, även om det är svåra saker vi kommer fram till. Insikten eller besluten kan, trots allt, göra det lättare att fortsätta vandringen.
Överallt och hela tiden, får vi söka ljuset.
Ljuset som kan få mörkret att ge vika och det frostiga att smälta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar