Smärt-gränsen

Det är mycket som händer nu, snabbt och omvälvande. I hela världen, i Europa, i Sverige, i vår närmiljö, och för en del av oss; i familj och eget liv.

Det vi aldrig kunde tro, aldrig kunnat föreställa oss, händer från ena dagen till den andra.  Och vi vet väldigt lite om morgondagen, om nästa månad, till hösten, nästa år...

Det är många gränser som stängs (även innan Corona). Och dörrar som slås igen pga börsfall, uppsägningar och permitteringar. Alla blir vi be-gränsade. Allt som var så självklart förut; att handla, besöka mamma, träffa vänner, gå kurser, vara med... ta i hand, kramas, sitta nära ... det är inte självklart längre. Mycket ställs in och ställs om och skjuts på. Hur kunde det bli så här?! Så snabbt! En del hinner inte ens säga "hej då" till sina arbetskamrater innan de lämnar sin arbetsplats.

Vad kommer det att få för konsekvenser? Långsammare smittspridning och färre som dör, får vi verkligen hoppas. Det är bra! Men det är klart att det kommer att få andra följder också...

Var går smärt-gränsen? För vården, företag, kultur, utbildning, ja, samlingspunkter och verksamheter av olika slag? Var går smärt-gränsen för varje enskild människa? Hälsomässigt, ekonomiskt, när det gäller relationer, mm? Jag förmodar att en del redan lever vid smärt-gränsen och andra är på väg dit.

Kan det vara så att smärtgränsen kan flyttas? När vi kommer dit, där vi trott att smärtgränsen är, upptäcker vi att det är ännu en liten bit kvar, och en bit till...

Kan smärtgränsen stängas? Liksom experterna funderar på vad som är bra att stänga och inte, så kanske det är med smärtgränsen också. Det är inte säkert att det bara skulle hjälpa och rädda oss. Smärtan har också en livsviktig funktion. Men det finns ju många sorters smärtor... En del bryter ner.

Smärtgränsen går - till skillnad från geografiska gränser - inte alltid på samma ställe beroende på vem, vilka och vad det gäller. Det måste vi ha respekt för. Förutsättningarna är olika.

När mycket tas ifrån oss, måste vi lära oss nya sätt att leva, ja, omorientera oss. Jag förstår att det är enormt stora utmaningar för t.ex. den som blivit arbetslös, gått i konkurs eller som förlorat många års besparingar mm.

När närheten till släktingar och vänner inte går att uppehålla rent fysiskt, så får vi också försöka finna nya (eller gamla) sätt att visa kärlek, omsorg och stöd till varandra - på avstånd.
Jag tänker särskilt på dem (speciellt äldre) som just i dessa dagar förlorar någon som stått dem mycket nära, en make eller maka till exempel och är i djup sorg. Då när en kram, ett samtal, ett besök kan betyda så mycket... Vi får hjälpas åt att finna uttryck som kan ge tröst, mod och kraft för ett liv i  "be-gränsning".

Jag är glad och tacksam för alla som kämpar och sliter praktiskt, forskar, förbereder, tar beslut och informerar - och alla som jag inte ens kommer på nu att jag ska vara tacksam för. Må ni orka!!

Tänker också på alla som rent personligt lider och sörjer följderna av osäkerheten kring och verkligheten av covid-19.

Vi får be och hoppas på en snar och god vändning
med nya lärorika erfarenheter
som kan berika livet.

Under tiden får vi tvätta händerna
och hålla ett lagom fysiskt avstånd till varandra.