För 34 år sedan

De här dygnen kring den 28 februari för 34 år sedan kommer jag ihåg - liksom många andra. Jag var gravid med vårt första barn och var sjukskriven för "hotande missfall". Owe och jag var hemma hos hans föräldrar i Kolbäck. Min svärmor var barnmorska. Själva bodde vi då i Jordbro.

På lördagsmorgonen körde vi med bil in till Västerås, min svärfar, Owe och jag. Det var tidigt på morgonen.Vi satte på radion och tänkte att vi skulle höra första morgonnyheterna. I väntan på nyheterna spleades stillsam och "sorglig" musik. Jag reagerade på det. Det kändes lite kusligt. Jag undrade om det hade hänt något särskilt.

Anledningen till att vi körde till Västerås var att mamma och hennes dåvarande man var på ett tåg från Boden på väg söderut. De skulle byta tåg i Västerås. Eftersom vi bodde långt ifrån varandra och inte träffades allt för ofta, så hade vi bestämt att vi skulle åka in till Västerås (ca 2-3 mil från Kolbäck) för att träffa dem i tågbytet.

När jag hörde den "sorgesamma musiken" kom tankarna att det skett en olycka med tåget och att det gått riktigt illa.

Innan vi kom till Västerås hann vi höra dagens första nyheter (på den tiden var det inga nyhetssändningar under nätterna, om jag inte minns fel). Olof Palme hade mördats på öppen gata i Stockholm! Där var förklaringen till varför det spelades den musik som det gjorde. Alltså ingen tågolycka. Men en mycket chockerande och skrämmande nyhet! Något alldeles nytt i Sverige. En stadsminister som blivit mördad.

Jag glömmer inte den alldeles speciella stämningen som mötte oss när vi kom in på järnvägsstationen. Luften var fylld av nedstämdhet och sorg. Och alla satt och pratade lågmält med varandra. Också vi kom snart i samtal med andra. En märklig samhörighet omslöt alla i rummet.

En stund hann vi träffa min mamma och hennes man. Eftersom de inte hade mobiltelefon på den tiden, så var det vi som fick tala om för dem vad som hade hänt. När de sedan åkte vidare med nästa tåg, vände vi åter till Kolbäck.

Jag vet inte om det var på lördagkvällen eller söndagskvällen, som alla utom jag, åkte iväg på en kvällsgudstjänst. Jag var ensam i det stora huset. Det var mörkt ute. Och Palmes mördare var på fri fot. Jag var noga med att låsa dörren (det hade inte varit helt självklart annars). Jag såg på TV-sändningarna om mordet. Ibland reste jag mig och gick runt och kikade ut genom fönstren. Det blåste och regnade ute. Allt var mycket obehagligt. Och jag var sjukskriven för hotande missfall. Allt blev så hotfullt och skrämmande.

Jag minns att jag skrev ner mina tankar och känslor inför allt det hotfulla. I mig sammanblandades det hotande missfallet och mordet på stadsministern.

Några dagar senare fick vi, tack vare min svärmors omsorg, träffa en läkare. Innan han tog ett ultraljud varnade han oss för att det kanske inte alls skulle synas något på ultraljudet, eftersom det var så tidigt i graviditeten - och att det kunde vara så att fostret/barnet inte levde. Vilken glädje som spred sig genom hela kroppen när vi såg en liten figur som viftade med både armar och ben! Det var som om han vinkade till oss (fast då visste vi inte att det var en han). I september, för snart 34 år sedan, föddes vår son Christofer, 4 kg. Allt som verkar hotande behöver inte vara det. Det är skönt att tänka på i dessa hotfulla tider.