40 dagar

I helgen är det 40 dagar sedan min kusin Ingabritt Hallqvist Tomboulidou dog. Fotot ovan är ifrån hennes konfirmation Pingstdagen 1969. Jag kommer ihåg, när vi fick det här kortet uppskickandes till oss i Piteå, att jag tyckte att hon var så fin.

I Grekland, där Ingabritt bodde de sista ca 20 åren med sin familj, är 40 dagar efter ett dödsfall en speciell dag. En minnesdag, eller ofta rör det sig om några dagar. 

Ingabritt skriver själv i sin blogg Aktuellt i Grekland: "Den ortodoxa tron säger att den dödes själ inte kommer till ro förrän efter 40 dagar, så under den här tiden har den fortfarande funnits bland oss på nåt sätt."

Uppgifter hämtade från bloggen Aktuellt i Grekland

Från Naousa kyrkogård, 2012

I Grekland är begravningsgudstjänsten oftast inom ett dygn. Innan dess är det dödsvaka i hemmet. Ingabritt skriver i sin blogg att man ställer kistlocket på trottoaren utanför porten - så att alla ska se att det pågår dödsvaka. I trapphuset utanför dörren ställs en rund metallform med sand för att de som kommer kan tända ljus. Dörren till lägenheten är vidöppen hela tiden.
När det är natt är den dödes ansikte täckt med ett vitt silkestyg, men när solen går upp tar man bort det. Ibland finns det "gråterskor" med. Någon läser under vakan från Psaltaren.

När vi var i Naousa 2012 såg vi sådana dödsannonser

På elstolparna i staden sätts så fort som möjligt dödsannonsen upp. Efter det kan det börja strömma in folk i hemmet med små buketter med vita blommor. De kysser ikonen som står framme och den döde och sitter ned en stund.

När begravningsbilen kommer och hämtar kistan till kyrkan följer de som samlats gåendes i procession efter. Överallt där de far fram stannar folk till och de som sitter på kafeterier, unga som gamla, reser sig upp.

En Grekisk-Ortodox kyrka i Naousa, 

men osäker på om det är "Ingabritts kyrka".

Ingabritt skriver vidare i sin blogg att när själva begravningsakten är över i kyrkan passerar alla den öppna kistan och tar ett sista farväl. Därefter går processionen vidare till kyrkogården. Där går allt väldigt snabbt, enligt Ingabritt. Locket läggs på, kistan sänks ner och den som vill kan slänga tre skopor jord på kistlocket.

Sedan träffas man i församlingshemmet där det bjuds på kaffe, en chokladbit, en kaka och lite risgrynsgröt.Där går det också fort. Ingen sitter mer än några minuter.

Några timmar efter begravningen kommer (ibland?) prästen tillbaka till hemmet för att "välsigna" den, med böner och helgat vatten.

Begravningen blir snabbt bestämd och genomförd, men då har man många fler minnesstunder än vad vi är vana vid. På tredje dagen efter dödsfallet samlas man vid graven och prästen läser en text, man tänder ljus och önskar den döde "gott paradis" (kalo paradiso). Sen brukar man gå hem och fika kakor och pajer. På samma sätt samlas man sen på kyrkogården efter nio dagar, 40 dagar, sex månader, ett år osv. Så skriver Ingabritt på sin blogg Aktuellt i Grekland. Se länken.
Här kan du läsa mer om seder och bruk i Grekland

Ingabritt var journalist och har skrivit om många olika seder och bruk i Grekland på sin innehållsrika blogg.

Jag kan tänka mig att begravningssederna och minnesstunderna/dagarna varier något. Men jag vet att den här helgen är speciell för Ingabritts närmaste. Det är flera olika samlingar och bjudningar. Och vi släktingar och vänner som inte kan vara där, finns med dem i våra tankar och böner.

Här är en gammal bild från sommaren 1998 när Ingabritt och hennes familj var uppe och hälsade på oss i Svartlå. Många fina minnen bär vi med oss. Vila i frid, kära Ingabritt! Och all styrka och mod till fina familjen.

Spårlöst

För några dagar sedan "snubblade" jag över texten nedan, som är hämtad från Salomos Vishet. Det var i första hand bildspråket som jag fascinerades av. Så många bilder på något som är osynligt, ja, spårlöst försvunnet!

Alltsammans har försvunnit som en skugga,

som när en budbärare skyndar förbi,

som när ett skepp plöjer det svallande havet:

dess färd lämnar inget spår,

dess köl ingen väg genom vågorna.

Eller som när en fågel flyger genom luften

man finner ingenting som vittnar om dess flykt.

Genom den lätta luften röjs en väg

när den piskas av vingslagen

och klyvs av de susande vingarnas kraft,

men efteråt finns inget spår att se av färden.

Eller som när en pil skjuts mot målet;

luften  delas men flyter genast samman,

så att ingen vet vilken bana den följde.

        Salomos Vishet kap 5 vers 9-12, Bibel 2000

I dag går det mesta att spåra. Inte minst om det går att söka via internet. Men allt som händer går inte att spåra, allting lämnar inte synliga spår efter sig. Det syns bara precis när det sker - och ibland kan man förstå det av konsekvenserna...

Det kan väl säga något om hur lite vi egentligen vet, hur mycket som sker som vi inte kan se spåren av.

Om man läser texten i sitt sammanhang, framställer författaren detta "spårlösa" som något negativt, fåfängligt, meningslöst, ja, t.o.m. ont.

I versen innan mitt citat står det:

Vad har vi haft för nytta av vårt övermod?

Vilken hjälp har vi fått av rikedom och prål?

Det är mycket här i livet som har väldigt lite betydelse i längden, som bara spårlöst försvinner. Ändå är det just sådant som vi många gånger strävar efter och tror att då blir jag sedd... lycklig.... blir livet meningsfullt... osv. osv. Istället upptäcker vi, att det är kanske inte det som har en varaktig betydelse.

-----

Men jag undrar ...jo,  jag måste nog tänka lite till på det här med spår och varaktig betydelse... det finns ju både synliga och osynliga spår...  Jag tycker i alla fall att Salomos vishet beskriver det "spårlösa" väldigt bra.

Alla foton är ifrån Florida

Ps. Är det någon som känner igen bilmärket ovan?

Små ting

SMÅ TING

Orkar du inte ett steg mer,

inte lyfta ditt huvud,

dignar du trött under hopplös gråhet -

tacka då nöjd de vänliga, små tingen,

tröstande, barnsliga.

Du har ett äpple i fickan,

en bok med sagor där hemma -

små, små ting, föraktade

i den tid, som strålade levande,

men milda fästen under de döda timmarna.

Karin Boye, ur Moln

En kvinna

December

Hon föddes för hundra år sedan. På julafton.
Hennes mamma var barnmorska och pappa elektriker. Pappan målade och spelade fiol också.
Så småningom gifte hon sig med en (nyvigd) präst. Som prästfru och tvåbarnsmor fick hon ta hand om barngrupper och syföreningar i de församlingar maken tjänade. Som det vanligt var med prästfruar på den tiden ...

Hon debuterade som författare 1941 med diktsamlingen Evig låga. Sedan har det blivit många samlingar och böcker. Hennes namn är Eva Norberg, lyriker, psalmförfattare och översättare.
När hennes barn var små på 50-talet började hon skriva kyrkvisor för barn och sedan fortsatte hon att skriva psalmtexter. I Den svenska Psalmboken med tillägg, Verbum, finns 16 psalmer av henne, en del av dem översatta från andra språk, men åtta av dem har hon författat helt själv - och dem sjöng vi igår i Matteuskyrkan. Hennes psalmer finns också i andra psalmböcker och tillägg.

Jag tycker mycket om Eva Norbergs texter. De är verklighetsnära och innerliga. De rör vid det viktigaste i våra liv; att bli sedda, att någon kan vårt namn, att ha en vän, en vän som vill gråta och skratta med oss. Återkommande är också en famn som vill bära "i trofasthet och kärlek utan gräns" (Sv Ps nr 625) Ja, det är psalmer som jag gärna sjunger igen - även om melodierna inte alltid är så enkla...

Jag har läst många fina små dikter av Eva Norberg också, som jag så gärna skulle vilja citera. Men man får ju inte citera hur som helst...

En dikt som jag tycker särskilt mycket om heter Hunnit hit, från Eva Norbergs sista diktsamling Rummet har ett fönster eller t.ex. Ljus i mörker ur Evig låga eller Vårvisa ur Tidig vår... ja, det finns många.

Här kan du hitta info om Eva Norberg och en del av hennes dikter
Det är framför allt från den här länken jag har hittat uppgifter om Eva Norberg.

Jag avslutar det här inlägget med att citera en vers från en av Eva Norbergs doppsalmer, nr 724 vers 1 från Den svenska Psalmboken med tillägg, Verbum, 1986:

Gud Fader har skapat mig. Han vet mitt namn.

Och allt som han skapat får plats i hans famn.

Han gett mig ett tecken att vi hör ihop.

Ja, det får jag minnas alltsedan mitt dop.

Kampen

Temat för morgondagens gudstjänster är Kampen mot ondskan. Ondska finns det gott om, det är inget vi behöver leta efter. Tyvärr. Frågan är väl hur vi ska förhålla oss mot ondskan, hur vi ska kunna övervinna den, kunna vara en motkraft? Är det överhuvudtaget möjligt? Finns det något att hoppas på?

Det som ger mig hopp är att det inte alltid är det stora och mäktiga, de tunga vapnen, de stora orden som vinner mot det onda. Oftast är det inte det som är det avgörande.
"...det är inte med svärd och spjut som Herren ger seger" var den lille herdepojken David övertygad om när han mötte den store Krigaren Goliat som kom emot honom med sin tunga vapenrustning (1:a Samuelsboken kap 17 v 40-50). Och David - tillsammans med Gud - vann över Goliat. Kampen dem emellan handlade mycket om vems gud som var Gud? Vems gud man kunde hoppas på.

Jag tänker på en bibeltext som jag ibland läser på begravningsgudstjänster:

Gud skall utplåna döden för alltid,

Gud skall torka tårana från alla kinder

och göra slut på sitt folks förnedring

överallt på jorden.

......

Den dagen skall man säga:

Se, detta är vår Gud,

den räddare vi hoppades på.

Detta är den Gud vi hoppades på

....

han kom till vår räddning.

Jesaja kap 25:8-9, Bibel 2000

Det finns ett slut. Det finns en gräns dit ondskan inte kan nå. Det finns en Gud som vill hjälpa oss att bevara vår tro och vårt hopp medan kampen pågår. Och nu och då får vi vara med om att det går inte alltid efter hur stor och stark man är, hur mycket pengar eller vapen man har...

I min andra gudstjänst i morgon kl 12 i Matteuskyrkan ska vi sjunga och prata om Eva Norbergs texter. Jag tror mycket på vikten att visa på kärleken, omsorgen, det goda som Eva Norberg gör i sina psalmer, som en motvikt till allt det onda som finns.

Vår?

Det sägs att det är vår nu. Ni vet, det finns vissa kriterier som avgör om det är vår eller inte. Och det ska t.o.m. vara vår här uppe hos oss.  En alldeles ovanligt tidig vår. Ja, ja... det gör ingenting. Jag har ingenting emot vår - det enda är att jag har lovat min dotter och hennes sambo att det ska finnas snö när de kommer upp i påsk. I början av februari kändes det som 100 % säkert - men fortsätter det milda vädret som det är nu, känns det inte riktigt lika säkert....

En liten vårsaga

När jag vandrar genom parken med snöfigurer blinkar snögubben glatt åt mig, tror att jag inbillar mig, vänder åter och kikar. Då ler han så att stenarna ramlar ner på marken. Jag blir förskräckt och går vidare. Hämtar andan vid en stor snöhäst, tills jag upptäcker att det ryker ur näsborrarna...                                                                                

Jag tar mig för pannan och undrar om jag är sjuk. Hälsar på en isprinsessa. Håller hennes hand hårt och märker hur den försvinner i min. I en snöhög på väg till hälsocentralen ligger en morot och gråter. Läkaren ser på mig med iskalla blå ögon och konstaterar att jag fått kraftiga vårkänslor.

Fotona är ifrån april förra året, så vårlikt är det inte än här uppe...

Annars läser jag nu om psalmförfattaren Eva Norberg och hennes psalmer och lyrik. Vilka fina texter hon har! På söndag kl 12 har vi en Temagudstjänst om Eva Norberg och sjunger hennes psalmer i Matteuskyrkan, Boden. Välkommen! Jag tror att det blir bra :-)

Ledig måndag

I dag har varit en ledig dag. Jag har inte gjort särskilt mycket vettigt. Plockat lite. Försökt passa på och läsa. Men jag har inte hunnit så långt förrän jag somnat i soffan. Regnet och blåsten har smattrat mot taket - när jag har blundat har jag låtsats att det varit sommar - då känns det lite bättre :-)

Jag har varit inne hela dagen. Men trekvart innan stängningsdags kl 18 åkte Owe och jag en snabbis till URBANSTORE för att titta på en fönsterlampa. Det kändes länge sedan jag var där. En hel del nya spännande saker hade kommit in. Jag tycker att de här grova borstarna är så vackra.

Här är handgjord tvål. Den högra sorten ska vara bra MOT mygg.

Urban, min bror, håller på och gör en nätbutik för Urbanstore. Vi förstod att det var petigt och jobbigt att lägga in alla varor - men det ser ut att bli riktigt bra. Kul!

Våran son har nyss kommit hem till Sverige efter 5-6 veckors jobb i Australien. Även om vi inte hinner att ses den här omgången när han är hemma, så känns det skönt att höra hans röst och veta att han inte finns så långt bort. Ibland kan jag bli lite avundsjuk på kollegor och vänner som har sina vuxna barn i samma stad - tänk, så roligt det skulle vara! Men man ska inte vara avundsjuk. I min almanacka stod det förra veckan: Avund följer människan, som rost följer järn. Svenskt ordspråk. Bra bild! Inte roligt att bli alldeles rostig... tycker nog att det kärvar tillräckligt mycket i lederna ändå. Hur som helst mår man aldrig bra av avund.

Alla foton är ifrån URBANSTORE, Boden.