Allhelgona

 Allhelgonahelgen är för många av oss en helg som påminner oss om dem som vi stått nära men förlorat nyss eller för länge sedan.

Kom att tänka på en text som jag blev ombedd att läsa på en begravning. Jag delar den med er.

Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som bereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten. Då hör du någon vid din sida säga: "Nu har hon lämnat oss". 

Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och till slut försvunnit är bara som du ser det. I själva verket är hon lika stor och vacker som när hon låg vid stranden! Just som du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när hon når sin nya hamn.

Det blev en grå! 😉

Nu har vi äntligen köpt en ny (för oss) bil. Det blev en grå bil. Tråkigt, men sant. I övrigt så är den bra. Och det är ju trots allt det viktigaste 😊 Det blev en Suzuki SX4, för den som är intresserad. Det blir nog bra.

Annars har jag inte så mycket nytt att berätta. Vi räfsar, tar vara på våra äpplen, packar, äter och sover i stort sett...

Jag har börjat förbereda nästa gudstjänst som jag ska ha - det var länge sedan sist...  Det blir i Umeå för första gången. 

"Att leva tillsammans" är temat den söndagen (30/10). Ett viktigt och aktuellt ämne i både de små och stora sammanhangen.

För att kunna leva i fred med varandra kan vi behöva ändra en del vanor och tänka nytt.

"Lyft oss, o Gud, ur våra tröga vanor.

Krossa vårt skal av värdighet och blyghet.

Lös oss från jaget, ge oss kraft att älska 

Gud, gör oss fria!

Ge oss din blick för dolda möjligheter.

Ge oss fantasi att finna nya medel.

Gud, i din tjänst för fred och bröd åt alla.

Gud, gör oss kloka!"

Text: F. Kan, 1968, B.G. Hallqvist 1970. Psalm nr 288 v 2,3 i Svenska Psalmboken.

(När brudpar gifter sig - för att leva tillsammans - så strös det ibland blomblad på kyrktrappen. Kanske kan det vara ok att vi som har varit gifta i 40 år kan ha löv på trappen?! 😉😃)

Hoppas på ett "efter"

 

Det var länge sedan jag skrev här i bloggen nu... Det är inte för att livet är enformigt och långsamt, utan snarare tvärtom. Vi tycker att vi har fullt upp, att det är stressigt på flera sätt, många funderingar och beslut... Samtidigt upplever vi ett "evigt väntande". Ett väntande på svar. Svar som är beroende av varandra. Säkert känner många av er igen den frustrationen.

Ett bekymmer som vi har just nu är att vi har blivit påkörda av en bil. Vår bil stod vid vägkanten. Owe stod bredvid och skulle ta loss släpet. En bil kör rakt in i framkanten av bilen. Framdelen av bilen flyttas /vrids flera meter. Båda bilarna blev "okörbara". Och Owe fick en ordentlig smäll av släpet på ena benet. Han klarade sig förunderligt bra! Vi är oerhört tacksamma för det! Men han har haft rejält ont, stackarn. Nu har vi bara min lilla Yaris utan krok - mitt i flyttbestyren. Vi som behöver köra till tippen, second hand, Umeå ...

Vi tittar efter en ny bil. Det är svårt. Hur mycket pengar ska man lägga på en bil?! Vad ska vi ha för märke, storlek, årsmodell? För att inte tala om färg! Skojar bara. Men är lite less på alla gråa bilar... 😉

 (Vackra träd på vår gata)

En bil är en "världslig sak". Dock så nödvändig. Åtminstone i nuläget, för oss. Världsläget är däremot skrämmande allvarligt. På hög nivå. Påverkar många, många människors liv.

Ja, det är mycket som händer i världen, i Sverige och faktiskt även i Boden (förhoppningsvis mest positivt) och så i allas våra liv, i våra kroppar och sinnen.

Mitt i allt, känner Owe och jag, finns det mycket att vara tacksamma över. 

Vi lever i en liten bubbla just nu, träffar nästan inga andra än familjen, ser ytterst lite på TV... Vårt focus är flytten - med allt vad det innebär.

Men jag längtar och hoppas på ett "efter". 

Samtidigt som jag försöker ta in nuet; hösten och höstens färger, det vackra, barn och barnbarn, goda och välgörande ord... Det som ger livskraft. För livet är skört och vi vet så väldigt lite om morgondagen. Ändå. Och just därför får vi fortsätta att planera, hoppas och längta...

Solhattens betydelse 😊

 

 Även om solen lyser ute, är inte alltid livet lätt och solljust. Vi möter motgångar av olika slag och det kan kännas tungt att gå.

Jag såg den här bilden och texten i en av alla de böcker jag plockat med inför flytten.

"Jag bär alltid solhatt.

Vädret känns bättre då."

(Hämtat från boken Lusthus och långa höstar. Text Ditte Feuk och foto Björn Abelin. Prisma)

Jag tycker att det är en underbar livsfilosofi. Att hitta strategier, hopp, något att hålla fast vid eller bli buren av vid tunga och svåra tider.

Vi får leta rätt på vår egen personliga "solhatt" och gå ut och möta "ovädret". Regnet, mörkret, blåsten. Eller tröttheten, sorgen, besvikelsen, värken eller vad det kan vara.

Hur ser din solhatt ut?

 Min hatt har sin djupaste grund i min tro på en god Gud, en Gud som vill "gå med". Bönen är min bästa "solhatt". Men min hatt har också färger att måla med, poesi att läsa, natur att vistas i, goda vänner och inte minst min familj att vara tillsammans med.

Sista helgen i Augusti

Sista helgen i Augusti är det i våran "stugby", Klintsjölänningen i Västerbotten, "stugsista". En gammal tradition ursprungligen från Finland . Lysnatta kallas den där. 

Firas mest i kustnära områden med eldar där man bränner upp sommarens skräp.

Så gjorde också vi (och andra i byn). Det finns en del att ta av, när vi håller på och bygger och grejar.

Vi kan alla hjälpas åt 😊

Vi gjorde lite annat den här helgen också.

T.ex. målade med vattenfärger/akvarellfärer ute på altanen.

Caspian hjälpte också sin mamma att byta däck.

Stugsista handlar förstås också om ett farväl till sommaren. Det är lite vemodigt, tycker jag. Vi har haft en ganska intensiv och innehållsrik sommar med fantastiska stunder och dagar. Men det har varit en hel del slit också eftersom vi håller på att flytta. Därför känns det som om sommaren har gått alldeles för fort.

Ett citat från en av alla böcker som jag rangerat ut.

Sommaren och jag har så svårt att skiljas.

Vi håller länge huttrande varandras händer.

Så går hon bort över en sviktande planka.

- Jag känner doften av stora regn.

Viola Renvall

Tack för sommaren och allt gott den gett! 

Nu börjar jag vara beredd att ta emot September med frisk luft och varma färger.

En vecka i augusti.

 

Vi lämnade Norr- och Västerbotten en vecka i augusti och körde söderut. Till Stockholm. Så roligt att se vår dotters nya lägenhet och de fina omgivningarna.

Det blev också 60-års kalas i Trosa hos min bonussyster Ingela. Här på bild med två av sina döttrar. Nedan sjunger alla tre döttrarna för henne.

Med på kalaset var också vänner som fanns i våra liv när vi bodde i Västerljung (utanför Trosa/Vagnhärad) i början av 90-talet. Så roligt att få träffas i några timmar.

Vi lämnade Stockholm efter fem dagar (vi hann också med en pratstund på stan med min bror Urban) och for vidare till Strängnäs-trakten och besökte vår sons svärföräldrar. Så roligt att komma hem till dem!

Innan natten var vi hos goda och generösa vänner i Hallstahammar, där vi fick sova över. Vi hann "avhandla" en hel del av livets stora och små ämnen.

Andra goda vänner från "förr" gjorde vi ett spontanbesök hos, dagen efter. Så många gånger de var mig till hjälp och glädje när jag jobbade i Hallstahammar 1978-1983.

Innan vi på "riktigt" körde norrut stannade vi till några timmar i Fagersta hos Owes morbror Olle, nyss fyllda 93 och hans fru. En kusin till Owe kom också dit. Owe fick veta lite mer om sin mormor och morfar, vilket gladde honom. Historie-rötterna blev lite djupare. 

Efter en veckas utflykt kom vi via Umeå och Robertsfors till Boden igen. Då hade vi varit borta från Boden i nästan fyra veckor. Det fanns en hel del att göra på tomten! En del är mer roligt än annat.

Summa summarum av en vecka i augusti:

Vad vore livet utan kära familjemedlemmar/släktingar och goda vänner?! Det där det dyrbaraste vi äger! ❤️

Tillbaka igen.

 Så har jag då varit i Lycksele och jobbat igen. Den här gången bara en femdagars-vecka. Speciellt för den här gången var också att min man Owe varit med. 

Vi har bott i församlingens fina stuga vid Ume-älven. Så mysigt!

Jag blev väldigt förtjust i den gamla, trolska skogen. Så vacker skog!

Ser ni trollet? 😉

Vem har lagt en spetsduk på stenen?!

Owe har kunnat njuta av naturen medan jag har jobbat. Han har bl.a. varit ute med båten. Det blir inte så ofta, så jag gläds med honom att han fick den möjligheten.

Flera vackra, ljumma kvällar har vi haft.

Vi brukar väldigt sällan grilla själva (det är det sonen som sköter annars). Men här grillade vi faktiskt maten flera dagar i rad. Vi fick lite läger-feeling...

På båda gudstjänsterna idag sjöng vi B G Hallqvists psalm (1972) efter J Kirkegaard (1971):

Blott i det öppna

har du en möjlighet.

Låser du om dig

kvävs och förtvinar du.

Ut i det fria

skall du med Herren gå.

Kraften fullkomnas

mitt i din svaghet då.

Tack Lycksele!