Att inte nå ända fram...

Ni vet, den där känslan att inte nå ända fram...

Såå nära, men det räcker inte.

Den känslan!

Där har vi alla varit.

Så ytterst nära, men ändå inte!

Ibland får vi nöja oss med att vi har försökt och acceptera att vi inte nådde längre.

Ge mig sinnesro 

att acceptera det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

(Sinnesrobönen)

Ibland får vi ta nya tag, försöka igen, växa, våga sträcka oss längre, mogna. Livet och förutsättningarna kan förändras. Ibland når vi ända fram.

Det gäller bara att ha förstånd nog att inse när vi ska acceptera att vi inte når längre och när vi ska försöka sträcka oss ännu längre. En av livets stora brottningar.

(Om du förstorar sista bilden så kan du se en båt med två personer i. De nådde - med rätt redeskap - ända fram).

Hur länge...?!

På söndag firar våra kyrkor Bönsöndagen. Texterna handlar naturligt nog om bönen. Jag tycker om många av söndagens texter.

Söndagens Psaltarpsalm är ord som jag har återvänt till många gånger under livet. Och jag tycker att det är så skönt att de finns med i Bibeln. Det säger oss att vi får komma med alla våra tankar, frågor, ilska inför Gud. Det finns ingen censur.

Så här lyder orden:

Hur länge skall du glömma mig, Herre?

Hur länge skall du dölja ditt ansikte?

Hur länge skall tankarna mala,

mitt hjärta ängslas dag efter dag?

Hur länge skall min fiende triumfera?

Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!

När psalmisten har fått uttrycka sin frustration och irritation mot Gud, så är det som om det vänder, något av oron har släppt. I slutet av Psaltarpsalmen säger han:

Jag litar på din godhet.

Jag tycker att jag känner igen mig i både den första och sista delen av Psaltarpsalmen 13.

På avstånd

Hela världen håller på att lära sig att hålla avstånd. Fysisk distans till andra. 

Det är inte lätt. Det är inte naturligt. Speciellt inte till dem som står oss nära. Men just nu är det viktigt.

I söndags träffade vi en stund vår son Christofer och hans familj; Ellinor och lille Caspian. Utomhus. En värdefull stund, som vi bär med oss till nästa gång.

Det hinner ju hända så mycket mellan varje gång vi ses. Nu är Caspian sex månader. Så fort tiden går! Han är en helt underbar liten kille. Trygg och glad och nyfiken på livet.

Här pratar Owe med vår dotter Cornelia, som bor i Stockholm. För oss känns det som ett lite väl långt avstånd. Det är ändå fantastiskt med all teknik som gör det möjligt att trots allt ha kontakt. Vi är på det viset lyckligt lottade i vår del av världen. Även om tekniken inte kan ersätta den fysiska kontakten och gemenskapen både med våra närmaste och andra människor i vår omgivning. Men den underlättar.

Hur svår är inte den här tiden för människor som inte har så många som hör av sig, som inte har någon att längta efter eller inte får vara nära en närstående som är sjuk. Eller som själv är sjuk, utan att ha de människor som betyder mest intill sig. Ja, det finns många svåra scenarier för många människor runt om i världen. 

Det finns människor som lider svårt i dessa tider; fysiskt, mentalt, ekonomiskt... För en del handlar det om en kamp för överlevnad. En tung kamp, timme för timme.

Ljus-molnet på himlen härom kvällen, blev för mig som en hälsning. En vink om att vi inte är övergivna. 

Jag associerade också ljus-molnet till en bild och text som Svenska kyrkan delat på sociala medier, där texten är: Gör plats för skyddsänglarna. Låt en skyddsängel få plats mellan dig och den du möter. Då blir inte avståndet lika tråkigt eller skrämmande längre. Utan avståndet blir då ett sätt att visa omsorg och ta emot omsorg.  

https://www.facebook.com/svenskakyrkan/

Även när vi befinner oss i mörker och ovisshet får vi försöka förlita oss på ljuset vid horisonten. Det kommer nya dagar.

Under tiden får vi vänta och längta.

Jag tycker mycket om de gamla orden i Välsignelsen som varje gudstjänst brukar avslutas med. De orden är till oss alla: 

Herren välsigne dig och bevare dig.

Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.

Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Amen.

"Inlåsta"

Om jag skulle beskriva vad jag känner just nu, så är ordet vanmakt. Maktlöshet. Jag skulle vilja... göra... men jag kan inte göra något åt saken. Det finns ett bestämt och viktigt regelverk att förhålla sig till. Helst bör jag bara stanna hemma.

Jag förmodar att det är en upplevelse som många kan känna igen i dessa coronatider. Vi är lite "inlåsta". Det är många dörrar som är stängda. Det kan väcka frustration, aggression, depression... hos både ensamma, i parförhållanden och i familjer, vilket kan ta sig många farliga uttryck. Vanmakt är en stark kraft, både undertryckande och utagerande.

Precis nu när jag skriver detta, kommer jag att tänka på söndagens evangelietext, som handlar om hur Jesu lärjungar i sin rädsla hade låst in sig efter Jesu död. Rädda för att själva dö. En frivillig karantän byggd på oro och rädsla. Även en frivillig isolering, som egentligen inte är så frivillig, kan ställa till probem. Då, i all oro och ovisshet, "kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: Frid åt er alla". (Joh 20:26)

Jag vill inte på något sätt förenkla vanmakt, maktlöshet, ovisshet och sorg, vår känsla av att vara "inlåsta" och isolerade och inte veta vad vi ska ta oss till. Jag vet hur det kan kännas. Ändå tror jag faktiskt på en Gud som kan komma till oss, genom låsta dörrar och ge oss av sin frid. För Gud finns inga restriktioner. Inga stängda dörrar. Gud tränger sig inte på, men erbjuder sin frid: "Guds frid som är mera värd än allt vi tänker, ger era hjärtan och era tankar skydd..." (Fil 4:7) Väldigt mycket av vår rädsla och oro kommer just från våra tankar.

Så får också jag hoppas och tro på Guds frid i en situation som jag inte kan göra något åt just nu.

Vid ett annat tillfälle säger Jesus:

Min frid ger jag er.

jag ger er inte det som världen ger.

Känn ingen oro och tappa inte modet.

(Joh 14:27)

Från mörker till ljus

Tänkte bara dela några naturbilder som för mig illustrerar något lite av kyrkoårets långfredag till påskdag. Det är samma motiv på alla bilderna - ändå ganska olika.

Det nattsvarta mörkret, hopplösheten, ovissheten, sorgen, gryningen, hoppet och det fantastiska ljuset, glädjen och livet.

Många av oss, runt om i världen, kan också uppleva mörkret, sorgen och ovissheten både i kropp och sinne i dessa dagar. 

Så här på påskaftonskvällen vet vi att om några timmar gryr en ny morgon, ett nytt ljus. Det är Påskdag! Påskdagen firar vi till minne av att Jesus stod upp ifrån döden. Det helt omöjliga hände! Han blev livs levande igen. Därifrån kan vi hämta vårt hopp och mod, kraft till en ny dag, en stilla förtröstan...

Känn dig fri att tolka bilderna som du vill.

Önskar dig värme, hopp och ljus i din tillvaro!

Dubbelbottnat

Palmsöndagen, som vi firade i går, har ett dubbelt budskap i sig. Här finns både glädje, förväntningar, hyllningar och samtidigt är den inledning till Stilla veckan och lidande, korsfästelse och död.

Under vägen möts vi av ryktesspridning, spekulationer, svek, hot och hat, men också hängivenhet, uppoffring, äkta kärlek och omsorg. Just så motsägelsefullt är livet. Det har vi också fått erfara de sista veckorna. Den obegripliga pandemin har gett oss rädsla, förbud, oro och sorg. Men också kärlek, uppfinningsrikedom och omsorg på många olika sätt.

Det är mitt i detta osäkra och ovissa liv som Jesus väljer att komma.

Jesus finns inte utanför våra liv. Utan mitt i. Han väjer aldrig för det svåra. Jesus kämpade mot det onda ända till slutet. Slutet på ett kors. Det slutet var egentligen inget slut, utan en början på något nytt.

Livet kan ta form på ett nytt sätt. Trots allt.

Hyllningsropet Hosianna är också en bön om hjälp; "rädda oss, kom med hjälp". Därför kan vi alla vara med i det ropet, oavsett om vi mest vill tacka och hylla eller mest be om hjälp och räddning.

Folkets palmkvistar symboliserar ära, seger och uppståndelse. Därför att palmen aldrig vissnar.

Det finns tro och hopp och kärlek som aldrig vissnar, som aldrig går att tysta, isolera eller döda. Det får vi lita på.

Vad gör ni?

Vad gör ni nu för tiden? Vad fyller ni era dagar med? Alla är vi på olika sätt påverkade av det omtalade viruset. Även ni som arbetar på era arbetsplatser, tänker jag berörs...

Själv har jag hållit mig hemma i ungefär två och en halv vecka. Jag har varit sjuk och haft coronaliknande symtom, som lika gärna kan ha varit en rejäl förkylning (men jag har tagit influensa-sprutan, så det borde inte vara den). 

Mina dagar har varit fyllda av Nyhetssändningar, Expertutlåtanden och Pressträffar. Efter några dagar, när jag också blivit piggare, kände jag att jag måste fylla mina ensamma dagar (Owe har haft långa dagar på jobbet) med något mer livsbejakande.

En sådan sak var att jag började pyssla om mina stackars krukväxter. Planterade en stickling, som jag fått av min dotter, tog skott från halvdana växter, för att ge dem en ny chans i livet, fyllde på jord i krukor mm. Det var tillfredsställande och skönt att ge lite omvårdnad till svaga och skadade för fortsatt liv och växt. Jag är verkligen inte särskilt kunnig på det här området. Men det är kanske med växter, som med människor, man måste inte alltid vara expert för att kunna stödja och ge lite näring/omsorg till någon annan. Det "lilla" kan ge ork och mod att leva och utvecklas ett tag till.

Det finns nog hopp för denna trasiga varelse också, med eller utan respirator. Det finns väldigt mycket livskraft inbyggt i oss!

Tänker på en bön i Jesaja bok:

Herre, förbarma dig över oss,

till dig står vårt hopp.

Var vårt stöd varje ny dag,

vår hjälp i nödens stund!

Jesaja kap 33 vers 2

I samma bok ges också ett löfte:

Var inte rädd, jag är med dig.

Ängslas inte, jag är din Gud.

Jag ger dig styrka och hjälper dig,

stöder och räddar dig med min hand.

Jesaja kap 41 vers 10