"Inlåsta"

Om jag skulle beskriva vad jag känner just nu, så är ordet vanmakt. Maktlöshet. Jag skulle vilja... göra... men jag kan inte göra något åt saken. Det finns ett bestämt och viktigt regelverk att förhålla sig till. Helst bör jag bara stanna hemma.

Jag förmodar att det är en upplevelse som många kan känna igen i dessa coronatider. Vi är lite "inlåsta". Det är många dörrar som är stängda. Det kan väcka frustration, aggression, depression... hos både ensamma, i parförhållanden och i familjer, vilket kan ta sig många farliga uttryck. Vanmakt är en stark kraft, både undertryckande och utagerande.

Precis nu när jag skriver detta, kommer jag att tänka på söndagens evangelietext, som handlar om hur Jesu lärjungar i sin rädsla hade låst in sig efter Jesu död. Rädda för att själva dö. En frivillig karantän byggd på oro och rädsla. Även en frivillig isolering, som egentligen inte är så frivillig, kan ställa till probem. Då, i all oro och ovisshet, "kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: Frid åt er alla". (Joh 20:26)

Jag vill inte på något sätt förenkla vanmakt, maktlöshet, ovisshet och sorg, vår känsla av att vara "inlåsta" och isolerade och inte veta vad vi ska ta oss till. Jag vet hur det kan kännas. Ändå tror jag faktiskt på en Gud som kan komma till oss, genom låsta dörrar och ge oss av sin frid. För Gud finns inga restriktioner. Inga stängda dörrar. Gud tränger sig inte på, men erbjuder sin frid: "Guds frid som är mera värd än allt vi tänker, ger era hjärtan och era tankar skydd..." (Fil 4:7) Väldigt mycket av vår rädsla och oro kommer just från våra tankar.

Så får också jag hoppas och tro på Guds frid i en situation som jag inte kan göra något åt just nu.

Vid ett annat tillfälle säger Jesus:

Min frid ger jag er.

jag ger er inte det som världen ger.

Känn ingen oro och tappa inte modet.

(Joh 14:27)