Vi tror på en Gud i botten

Jag sitter och jobbar med predikan till på söndag - och tankar och associationer kommer och far... Tänk så mycket man hör och läser, varje dag fylls vi av intryck, inte minst röster och texter. I alla fall är det så i mitt liv. I mängden av information, texter och röster så är det vissa saker som borrar sig fast någonstans inom en. Ibland helt oviktiga saker, ibland sådant som förändrar ens tänkande, berör och som återkommer ...

Pastorn och författaren Tomas Sjödin har skrivit mycket som berör, tycker jag. Han har tre söner, varav två av dem varit sjuka och som nu inte längre lever. I hans böcker har man fått följa deras liv tillsammans.
I boken När träden avlövas, så berättar han om sin son John, som frågar honom en kväll: "Pappa, vad menas med att man tror på Gud i botten?" Tomas försökte förklara att det skulle kunna betyda att man tror på Gud innerst inne. Tomas och hans fru sa senare till varandra att de nog också tror på en Gud i botten. Inte främst på en Gud där uppe, utan mer på en Gud här nere.

Inspirerad av samtalet med John skrev Tomas detta Credo, "Vi tror", som jag tycker mycket om och återvänder i tankarna till många gånger.

Vi tror på en Gud i botten

längst ner i all synd och bråte och maktlöshet

en som aldrig sviker sin post där.

Vi tror på en trött och gammal Gud

med oro i blicken och sorg i hjärtat

som lägger allt åt sidan för ett barns skull.

Vi tror på en Gud som ligger vaken om nätterna 

och lyssnar

som är redo att rycka in när livet krampar.

Vi tror på en Gud med värkande rygg 

och långa armar

som burit sitt barn genom nätter och dagar.

Vi tror på en Gud som själv har förlorat ett barn

och sörjt det

i tusen år.

Vi tror på en Gud som bor i vår nöd

och vår oro

en Gud med ont i benen själv.

Förresten.

Vår Porslinsblomma som blommar och doftar just nu. Foto: B.R.

Gud håller dig i sin famn

I går planerade vi vilka psalmer vi ska ha på Högmässan på söndag i Porsökyrkan kl 11. Temat är Den gode herden. Vi fastnade för några psalmer i Kyrksång. Kyrksång är en psalmbok som i första hand riktar sig till barn och unga. En av psalmerna/sångerna som vi ska sjunga på söndag är denna lilla fina sång av K Runow.

Gud håller dig i sin famn

Gud håller dig i sin famn, där lever du varje dag.

Gud håller dig i sin famn, där sover du varje natt.

I allt som händer finns han där

och viskar att han håller dig kär.

Gud bär dig i sin famn, där lever och andas du.

Text och musik: K Runow

Kyrksång, nr 143, Verbum, 2001

Foto: B.R.

Denna "modell" (eller vad man ska kalla den för) i gips av moder och barn har jag fått av min svärmor för länge sedan. Den fanns hemma i deras hem och jag uttryckte någon gång att jag tyckte att den var så fin - och så fick jag den vid ett senare tillfälle, kanske var det när vi fick vårt första barn... Min svärmor var barnmorska och om jag inte minns fel, så hade hon själv fått den i samband med sitt yrke.

Den är väl en fin bild av Gud?

När en tyfon närmar sig

På skrivbordet framför mig har jag ett citat som jag tänker på ibland. Jag väljer att dela med mig av det ikväll. Det hjälper mig att då och då få mod att möta det som känns jobbigt och motigt.

Som liten pojke tröttnade han (professor Notto R Thelle) aldrig på att höra sin pappa berätta om vad fiskarna i en asiatisk hamn gjorde när en tyfon närmade sig. Om de låg kvar i hamnen slogs båtarna sönder, därför valde de att gå ut med sina små fartyg för att möta tyfonen på öppet vatten. Och tänk - oftast återvände alla oskadade till hamnen.
Jag (Harry Månsus) tror att när livet självt kallar så måste vi våga gå ut och möta stormen på öppet vatten - i hamnarnas bedrägliga trygghet kommer vi ändå, för eller senare, att slås till spillror.
  Harry Månsus, Livet har en framtid - om livsmod och befriande andlighet, Libris, 2001

Vi kan väl låtsas att det här är en tyfon?! Fast egentligen är det norrsken, förstås - som inte ställer till med några förödelser. Fotograferat av Owe Ryås.

I väntan

Det är lätt att klaga nu! Så kallt det är! Det är Maj - det ska ju vara sol, värme och blommor... Jag har haft både långkalsonger och dunjacka på mig när jag har varit ute idag. Det är som om allting kommit av sig, alla fina trädgårdsmöbler står där ensamma och tomma...

Foto: B.R.

Nu står allting stilla, tänker jag

och ser på björken och tulpanknopparna.

Knopparna fortsätter att vara knoppar, inget slår ut...

Allt har stannat upp.

I väntan.

I väntan på värme och solljus.

Fast egentligen så har nog inte allting stannat upp,

livet fortsätter,

bara lite långsammare,

lite mer försiktigt,

i väntan...

I väntan sträcker sig allt levande

mot ljuset

ljuset finns kvar, trots kylan

lite allvarligare

men det vänder inte tillbaka

Ljuset består.

Och fågelsången!

Å, vad de kvittrar!

De har bestämt sig.

Det är maj och vår

och sommaren är på ingång.

Att vinden är kall och rå

och termometern bara visar på ett par plus grader

hindrar dem inte att vare sig flyga eller sjunga.

Nej, allting står inte helt stilla

det måste faktiskt inte jämt gå så fort...

I väntan får vi sakta fortsätta att växa - 

i ljuset finns hopp om liv och blomstring.

B.R.

Tomas

Det är nästan så att jag vill be om ursäkt för att jag citerar Caroline Krook så ofta ... men jag kan inte låta bli att tycka att hon formulerar böner och meditationer/betraktelser så bra! I går på Keltiska mässan i Porsökyrkan så lästes just en sådan betraktelse om Tomas Tvivlaren, en av Jesu lärjungar - som just Caroline Krook skrivit. Igen. Sedan lovar jag att försöka skärpa mig och variera mig bättre...

Tomas

Det var egentligen inte det

att det var otroligt.

Tillsammans med honom

hade vi upplevt så mycket

som var otroligt.

Jag trodde honom faktiskt

om precis vad som helst.

Men det är sant

att jag den här gången

inte trodde.

Jag var slut. Totalt slut.

Därför trodde jag att allt var slut.

Jag hade känt mig tvungen

att få vara ensam ett tag.

Det var därför jag inte var med de andra.

Jag hade inte sovit.

Hela den sista månaden

hade oron bara skruvats upp.

De sista nätterna hade jag bara gråtit.

Vi var förvirrade allihop,

vi tog sorgen på litet olika sätt.

Vi orkade inte riktigt med varandra.

När han inte fanns

var det svårt att hålla ihop.

Vi trodde ju alla att det var slut.

Nu vet jag att det inte är så.

Det är inte slut.

I honom finns inget slut.

Han är av evighet.

(Johannes evangelieum kap 20:24-29)

Caroline Krook

När jag tvivlar

I går kväll hade vi Keltisk mässa i Porsökyrkan. Vi var många som medverkade på olika sätt, unga och äldre, människor som varit med i kyrkans verksamhet länge och människor som nyss funnit sin plats i kyrkan... En härlig mångfald, också i innehållet. Trots att vi bidrog med olika delar och uttrycksformer, så blev det en helhet och harmoni.

Foto: B.R.

Många böner, sånger och lästa texter framfördes på både finska och svenska. När vi bad Vår Fader tillsammans i slutet av mässan så var det på flera olika språk samtidigt.

Altarbordet med bönekorgen. Foto:B.R.

Det som utmärker våra Keltiska mässor är vandringen i kyrkorummet till olika "stationer". Vid ett bord kan man skriva ner sina böner och lägga det i en bönekorg, som sedan lyfts upp i bön inför Gud.

Ljuständning. Foto: B.R.

Tända ljus som bön för sig själv eller någon annan fanns det möjlighet att göra vid ett par olika ställen.

En bönering bildades av tre personer, som samtidigt bad en gemensam bön för den som steg in i ringen. En fin upplevelse att få vara omsluten av bön.

Foto: B.R.

Andra stationer var ett bord med krukskärvor och en text från profeten Jeremia kap 18 där det berättas om krukmakaren som aldrig ger sig, när han misslyckas med sitt kärl så börjar han om igen och igen och igen. Vid ett bord fanns en keltisk bön om uppståndelsen (som jag skrev i bloggen för ungefär en vecka sedan) med ett oljekrus, där den som önskade det kunde doppa sitt finger i kruset och teckna korsets tecken på sin panna, ett tecken på hur vi får ta del av Jesu uppståndelsekraft i våra liv. 

Det genomgående temat för kvällen var "Påskens vittnen" och framför allt handlade det om Tomas Tvivlaren som söndagens evangelietext berättar om i Johannesevangeliet kap 20 verserna 24-31.

 Foto:B.R.

Vid detta bord fanns bönen nedan och en låda med spikar med bönen: "När jag tvivlar - hjälp mig att hålla fast vid dig". Spiken är en påminnelse om Jesu korsfästelse och hur Tomas hade svårt för att tro att Jesus verkligen var uppstånden från det döda - Jesus erbjöd Tomas att se och känna hålen efter spikarna. Jesus förebrådde honom inte hans tvivel, utan mötte honom precis där han var. Jesus visade honom full respekt.

Valborgsmässoafton

I dag när jag satt inne i soffan och tittade ut genom fönstret såg jag att våran Ornäsbjörk skiftade i grönt. Knopparna håller på att spricka. Härligt!

Om man klickar på bilden så syns knopparna bättre. Foto: B.R.

Kvällens valborgsfirande tillbringade vi i Svartlå, som vi gjort så många gånger förr. Det är alltid roligt att komma dit. Vi har många minnen härifrån.

I det här huset har vi bott, vi hade det i 10 år. Huset har en lång historia. Från början byggt som affär, med ett par lägenheter. En tid var det Barnbespisning för eleverna i skolan. Pingstförsamlingen i Svartlå ägde huset och hade sin verksamhet där under en ganska lång tid. Innan vi köpte det, så användes det som byns Dagis. Så nästan alla människor i Svartlå hade någon form av relation till huset. Vi trivdes i alla fall bra där. Det fanns så många möjligheter och det var roligt att forma och sätta vår egen prägel på det. Det kan jag sakna ibland. Men det var ett hus som aldrig blev färdigt - i alla fall inte för oss! Det kanske inte heller det hus vi har nu  blir, fast det är mycket mindre...

Mitt emot "vårt" hus ligger Missionskyrkan, där jag tidigare arbetat som pastor.

I kväll var min man inbjuden att tala på gudstjänsten innan brasan skulle tändas. Ett par ungdomar sjöng och spelade jätte-fint. Efter fikat gick vi sedan i samlad trupp med facklor till brasan.

Vi träffade många bekanta bybor. Åter igen blir man påmind om hur fort åren går. De som nu är unga familjer med barn, var själva barn och ungdomar när vi bodde där.