Mest hemma

Den här sommarsemestern har Owe och jag mest varit hemma. Det har sina positiva poäng det också.

Owe har varit flitig. Han har borstat och skrapat och målat inte bara kyrkstugan, utan också på vårt hus hemma. Mellan regnskurar och alltför starkt solsken. Ofta har jag den här sommaren sett honom genom fönstret. 

Aldrig, tror jag dock, att vi någon sommar har rest runt så mycket i Norrbotten på platser vi aldrig varit på förut. Framför allt på kvällarna. Några timmar. Och ganska många mil sammanlagt. I alla väder. Det har varit riktigt roligt! Älgar och renar har vi stött på då och då. Och så har vi haft med oss lite fika. Eller en chokladkaka. Eller som igår kväll, då åt vi en pizza i Kalix! 

Här öser regnet ner.

Och här strålar solen.

Mest har vi stannat till vid vatten.

Vid hav och älv.

Vattnet har sin tjusning oavsett väder.

Vattnet kan ge en känsla av frihet. Oändlighet.

Men kan också upplevas hotfullt och skrämmande. 

Vattnet är ett starkt element.

Livsnödvändigt och livsfarligt.

Men så kan det förstås också vara med elden, luften och jorden.

Livet är märkligt och förunderligt.

Tjusigt och skrämmande.

Inte så sällan; på samma gång.

Så vackert vårt Norrbotten är!

Med både kust och älvar.

Vilken rikedom!