Kluven

Oj, vad jobbigt det är att vara kluven! Ja, det säger ju själva ordet. Det kan väl aldrig vara skönt att vara kluven. Kluven mitt itu. Det gör ont.

Kluvenheten gör också något med självkänslan. Jag uppfattar mig själv som velig och osäker, otydlig... Jag vill kunna veta vad jag tycker och vill.

Det gör mig inte så mycket att vara kluven, om jag inte måste ta ställning för det ena eller det andra. Ibland kan det bara få vara så, "å ena sidan och å andra sidan".... Och det kan t.o.m. vara bra att kunna se saker och ting från olika sidor. Men när jag måste ta ett beslut, då blir det knivigt!

Oftast är det ingen annan som kan tala om för  mig vad som är bäst eller ge några garantier. Valet är mitt. Det är jag som måste bestämma mig för vad jag tycker. Det kan ingen annan! Sedan är det inte säkert att det blir som jag tycker ändå. Men skönt att veta vad jag själv önskar och varför.

Bara jag kan ta steget och bestämma mig - även om jag inte vet om det är det bästa beslutet - så brukar frustrationen släppa och ett slags lugn infinner sig.

Nu ska jag sova på saken, så bestämmer jag mig imorgon. Så får vi se sedan.