Nya hem

 

Under ett års tid har vi alla i familjen flyttat (förutom att vi också tömt mammas lägenhet). Nu är också den sista planerade flytten gjord.

I början av Maj förra året körde Owe och jag ett flyttlass till en hyreslägenhet på Mariehem i Umeå. Vi hade tackat ja till lägenheten, trots att vi då inte hade sålt huset i Boden. Vi hade hört att det var så svårt att få en lägenhet i Umeå.

Vid midsommar flyttade vår dotter Cornelia inom Stockholm.

Första februari i år flyttade vi på riktigt från Boden till Umeå.

Nu mitten av April fick äntligen vår son Christofer med familj flytta in i sitt nybyggda hus i Stöcke (Umeå). Vi gläds med dem! 

Första fikat innan möblerna kommit.

En flytt innebär alltid mycket jobb. Oftast mer än vad man kan föreställa sig innan. Hur mycket man än längtat. Alla blir trötta!

Men är man trygg och vet att de som älskar en finns i närheten, kan man somna mitt i allt bestyr.

Vet man att de vuxna inte är alldeles intill kan man passa på - som storebror - att försöka ta en god  kaka till från burken ...

Just nu har vi riktigt ruggigt väder här i Umeå, snöblandat regn och blåst. Men bara för några dagar sedan var det näst intill sommarvärme.

Trots all snö! Det är det förunderliga med vårvintern här uppe i norr.

Nu hoppas och tror vi att den nya snön (och regnet) tar bort den gamla snön. Också det ett fantastiskt fenomen. Även om det innebär att nya rännor måste byggas för att få det smälta vattnet att rinna rätt.

Bara några bilder...

Owe och jag har tillbringat ganska mycket tid i vår stuga sedan vi flyttade från Boden. Vi har haft många fina "vårvinterdagar" med mycket sol. Ibland har vi varit själva, ibland tillsammans med andra från familjen.

En som gärna följer med till stugan är vårt 3-åriga barnbarn. Han ställer ofta frågan: Vad kan jag hjälpa till med? Jag hoppas att han är lika ivrig att hjälpa till också när han blir äldre 😊

Här hjälper han till med att bära in ved.

På påskafton var vi alla samlade, våra två barn med respektive och våra två barnbarn. Då kände jag mig rik och tacksam som får vara med om det. Jag tog inte så många foton, men här är några.

Vi har haft oerhört mycket snö i år och det är mycket kvar, men vi ser hur solen och värmen verkar på snön... det händer mycket nu. Allt har sin tid.

Från död till liv,

handlar påsken om

och det påminns vi också om

i naturen.

"Väntande på värme vilar rot och frö,

vet att våren kommer. Varje träd och ört

brister i blom på sin bestämda tid.

Kärlek med ditt ljus kom,

kom och hos oss förbliv".

(Psalmboken nr 204, v 4. Text: A. Frostenson) 

(En detalj från en abstrakt målning)

Världspoesidagen

I dag är det Världspoesidagen.

Jag citerar ett par texter som jag har skrivit:

MANNEN VID HAVET

När isen lagt sig

blir det tyst

säger mannen

som bor vid havet.

Stillsamt tyst

säger han

och tittar bort

mot horisonten.

Ja, fortsätter han lågt

så är det

när oron lagt sig

ilskan, nervositeten

rastlösheten

då blir det tyst

och stilla.

Vila.

Vissa ting

behöver lägga sig

säger han tankfullt

bli stilla

vilande

för att vi ska kunna

ta oss fram,

komma vidare.

Annan tid

sjunger isen

råmar

bråkar

bryter sig loss

och isär.

Förlossning.

Så är det

säger mannen

som bor vid havet.

Allt

sin tid.

NÄR JAG VÄNDE MIG OM

När jag vände mig om, stod en ung pojke i mitt kök. Jag hade aldrig sett honom förut. Han såg på mig med en blick som var äldre än hans ålder. Han bad vänligt om ett glas vatten. Han hade cyklat långt, berättade han, från grannstaden och ända hit.

Glittrande svettpärlor syntes på hans panna.

När han hade druckit sig otörstig, tackade han, gav mig ett varmt leende och drog iväg på sin blåa cykel. Tramporna lämnade efter sig en melodi som stämde med sången från mitt innersta djup.

När jag vände mig om - blommade växterna i köksfönstret.

Jag skulle vilja våga tro...

 

I söndags ledde jag gudstjänsten i Bygdeå kyrka tillsammans med musiker m.fl. Temat var: Kampen mot ondskan. Inga lätta texter. Inget lätt tema - även om ingen idag kan tvivla på att ondska finns. Dagligen blir vi påminda om dess existens. I alla möjliga former.

Jag predikade över evangelietexten (Markus 9:14-27) som handlade om en pappa som söker hjälp mot det onda som hans son drabbats av. Vi kan ana att han har sökt hjälp förut, men ingen har kunnat hjälpa. Nu står hans hopp till Jesus, men vågar han tro?! Naturligtvis finns rädslan för ännu en besvikelse. Men han VILL så gärna tro! Han säger: "Jag tror. Hjälp min otro". Jag tror att många av oss kan känna igen oss i de orden. Någon större bekännelse än så behövde inte Jesus. Han tog pojken och pappan till sitt hjärta. Och pojken fick den hjälp han behövde.

Efter predikan sjöng vi en psalm, som jag tror att pappan skulle ha kunnat stämma in i. Jag citerar v2,3 i T. Littmarcks Psalm nr 219 i Sv. Psalmboken:

Jag skulle gärna vilja tro, men vem törs göra så?

Jag skulle gärna vilja be, men vem kan bönen nå?

Jag skulle gärna vilja tro att någon ser 

den mening jag ej fattar mer.

Jag skulle vilja våga tro att någon ser all nöd.

Jag skulle vilja våga tro att Gud finns bortom död.

Jag skulle vilja våga tro att någon fanns

som ville att jag vore hans.

"Jag tror. Hjälp min otro".

En bön som räcker långt.

Var är du?

 

VAR ÄR DU?

Trädgårdsmästaren 

hade anlagt en trädgård åt henne 

vackrare fanns inte på denna jord 

Nu kom han gående 

i den svala kvällsvinden 

bland blommor och fruktträd

Han längtade efter henne

men han fann henne inte

Trädgårdsmästarens rop 

blandades med dofter och fågelsång

Var är du? Var är du?

Hon hade gömt sig

i skuggorna mellan träden

hon var rädd 

skämdes över sin nakenhet

ville inte visa sig

Var är du, frågade han,

ännu en gång

Hon kom fram

klev ut ur mörkret

iklädd fikonlöv och allehanda försvar

Trädgårdsmästaren såg inte hennes klädnad

hörde inte hennes bortförklaringar

sökte bara hennes ansikte

hennes blick, hennes röst

han älskade henne så

Ja, tänkte han

jag skulle kunna dö för henne...

I söndags var vi på Högmässa i Bygdeå kyrka. När texten från gamla testamentet lästes, kom jag att tänka på den här texten, som jag skrev för rätt många år sedan nu. En text som jag inspirerats från 1 Mosebok 3:1-13.  Där berättas det att Gud kommer till sin paradis-trädgård och söker människan, Adam och Eva. Tänker att Gud fortsätter att söka efter oss, även om vi inte lever i något paradis.

Fyra trappor upp

Även om vi inte bor på de vackraste ställena i Umeå så kan vi, särskilt vissa dagar njuta av en skapligt fin utsikt från vår balkong.

Vi har höga tallar utanför fönstren. Det är mycket vackert när solen lyser på stammarna. Mindre roligt är det när det blåser kraftigt.

Just nu är träden tunga av snö. Jag kan förundras över att snön kan ligga kvar på grenarna trots att det blåser en hel del.

Ett foto från vår parkeringsplats. En tråkig parkering lyses upp av snöiga björkgrenars solglitter.

Jag önskar såå att ljuset från ovan skulle lysa upp det mörka, tråkiga, onda och såriga i vår tillvaro. I det vardagsnära, som i hela världen, inte minst där krigen härjar.

I dag är det Askonsdag och jag citerar en bön av KG Hammar:

Gud, välsigna vår fastetid

och hjälp oss att se den som en påminnelse

om din kärleks väg mitt i livet.

Befria oss från självupptagenhet,

så att vi ser dig och din kärlek mitt i bland oss

och ser vår medmänniskas behov av denna kärlek

- genom oss.

Du som är livets bröd för var och en av oss,

låt oss bli livets bröd för varandra.

Hjälp mig att inte fly smärtan

utan ge mig modet att bli kvar i den,

både andras och min egen,

så att jag anar hur korset och kärleken hör samman.

Gud, låt mig se

hur Kristi kors berör också mitt liv

och kan bli den grund jag bygger mitt liv på.

Mot en okänd framtid?

"Mot en okänd framtid" - ja, framtiden är alltid mer eller mindre okänd, eller osäker. För oss alla. Vi vet inte exakt vad som kommer att hända, eftersom vi inte kan styra allting själva.

För vår egen del, Owes och min, är framtiden spännande och osäker. Vi hoppas, men vi vet inte riktigt vad framtiden ska föra med sig. Vi har nu äntligen lämnat nycklarna till huset i Boden till nya ägare och tränar oss numera att kalla vår lilla lägenhet i Umeå för "hemma".

Att flytta - har för oss varit en stor process på alla nivåer. Ändå har vi flyttat ganska många gånger under vårt liv tillsammans. Det har alltid varit en process, men jag tror att den var större och vidare den här gången. Kanske beror det på att vi är äldre, att vi är pensionärer, att vi flyttar till mycket mindre, att vi har "tvingats" göra oss av med mycket. Mycket av det som varit väldigt förknippat med våra liv. Samtidigt som det kan vara en sorg, kan det också vara en befrielse.

Sak efter sak har vi plockat ut från huset, till slut hade vi bara det allra nödvändigaste kvar. Mycket blev "sista gången". Här äter vi vid vårt gamla matbord (slagbord) för sista gången. Sedan bar Owe ut bordet.

Just i samband med alla "sista gången" hittade jag en dikt av Viola Renvall i en dödsannons, som jag sedan tänkte mycket på - även om vårt "sista gången", inte riktigt var detsamma som i dikten. Men en gång är det "sista gången" med allt, fast vi kanske inte vet om det. "Dagen liknar de andra. Du vet inte när och vill inte veta" skriver hon i dikten.

När vi hade lämnat nycklarna, sagt hej då till några, var vi också till askgravlunden där mammas namn finns skrivet på minnesstenen till höger på bilden. Det var ett fint avslut. Och en vacker vy över Boden.

En "sista gång" vid en flytt leder till en "första gång". För vår del är det något positivt och hoppfullt. Något vi längtat efter. Mitt i all trötthet och bland alla kartonger, ser vi fram emot flera roliga, meningsfulla, inspirerande "första gången".

Vi är tacksamma för de många åren i Bodens kommun. För alla våra goda vänner och arbetskamrater - och förstås släktingar i Norrbotten. Vi hoppas kunna hålla kontakten och ses igen! ❤️

Hej då huset och alla fina grannar!

Livet är en process och allt har sin tid. Och nu är en tid.

När vi första februari körde från Boden till vårt hem i Umeå lyste solen vackert och hoppingivande.

.