Tom hand

Av en speciell anledning har jag idag googlat på kampsporten karate - bara lite och snabbt. Men det fick mig direkt att tänka på förhållanden och relationer. Kanske karateträning har något att lära oss...

Kara te betyder tom hand.
Då tänker jag på tre ord som är viktiga i ett förhållande:

Öppenhet: När vi möter varandra med öppna händer, beredda att ge och ta, kan vi ta emot en annan person i våra liv och vad det kan medföra...

Ärlighet: Med en tom och öppen hand visar vi vilka vi är och vad vi har. Vi gömmer inte undan något eller låtsas äga mer eller annat än vad vi har.

Sårbarhet: I livets kamp lever vi sårbara och sköra med tomma händer. Vi är mer beroende av andra än vad vi kanske vill erkänna.
I nära och djupa relationer utelämnar vi - i förtroende - mycket av oss själva; "Här har du mig som jag är...".

Därför vill jag lägga till ett fjärde ord: Varsamhet.
Varsamhet om varandra. Respekt, eller det gamla fina ordet; vördnad, är viktigt i förhållanden som man vill bevara.
I karate vill man inte skada den andre.

Jag har läst mig till att i karate handlar det mycket om disciplin, en vilja till tålmodighet, en vilja att göra sitt bästa, en vilja att uthärda. Det påminner mig om Kärleken: Kärleken är tålmodig och god... vill ingen något ont.... Allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. (1Kor.13 Kärlekens lov).

Att bygga varaktiga relationer går inte bara av sig självt, utan de behöver tränas och hållas i trim - kanske just karateträning kan vara en hjälp på vägen :-)  

Kärlekens väg, är temat för imorgon, Fastlagssöndagen.

Kärlekens väg är ibland mycket skör

Fotona är tagna av Owe Ryås

Torsdag på jobbet

Från Dopträdet i Porsökyrkan

Just nu är det intryck från dagen och förberedelser inför den närmaste tiden som far runt i huvudet.

Jag började dagen extremt bra. Massage! Så ljuvligt - fast det emellanåt gjorde riktigt ont. Tänkte när jag låg där, att en mental, själslig massage skulle jag också behöva; få räta ut det krokiga och vinda, och stryka bort det spända... få känna att man går rakryggad igen, med en ny rörlighet...
Dock hör kropp och själ ihop, så jag tror att de varma och visa händerna på min kropp också berörde min själ.

Förutom ett själavårdssamtal så har jag en stor del av dagen suttit vid datorn och skrivit, framför allt på Porsökyrkans verksamhetsberättelse. Min uppgift var att skriva om gudstjänstlivet, förrättningar, samtalsgrupper mm. Det svåraste var att begränsa mig. Det finns så mycket jag vill berätta om. Det gick inte att bara ta förra årets och ändra datum och några siffror, nej, det förändras hela tiden... Om jag dessutom tänker på vad mina arbetskollegor skriver, kan jag konstatera att det hinner hända mycket på ett år...

Jag hann inte börja förbereda mig inför helgens olika gudstjänster, men någonstans i bakhuvudet gror lite tankar och funderingar. Det är likadant där; det är så mycket jag skulle vilja... men tid och kraft begränsar.

På söndag är det Fastlagssöndagen och dagens ämne är Kärlekens väg. Hur stort ämne som helst! Dessutom hur aktuellt som helst!

---

I Porsökyrkan har vi på söndag Gudstjänst för stor och liten kl 11 med bl.a. utdelning av dophjärtan till de barn som har blivit döpta under året. Hjärtana har varit upphängda på dopträdet i kyrkan som en påminnelse för alla att komma ihåg att be för de döpta. 

Barnet döps i nådens hav,

utan önskan, utan krav,

fylls av trons mysterium: 

Gud får plats i hjärtats rum.

................

Ingenting i världen kan

skilja ifrån människan

kärleken som dopet bär:

du är älskad som du är.

Från en av psalmerna vi sjunger på söndag,
nr 900 i Psalmer i 2000-talet, vers 1 och 6.
Text: Christina Lövestam

Snart är det onsdag! Askonsdag. Då är det Kulturcafé i Porsökyrkan kl 19.  

Från Inga på Plattan till Frida i Grubbnäsudden. 

 Skribent Ann-Katrin Tideström berättar om Kvinnoliv i norr och söder.

Efteråt Askonsdagsmässa.

Bestulen sitt livsrum

När en människa kränks, blir hon utsatt för ovälkommet intrång i sitt personliga revir. Hon blir bestulen sitt livsrum och befinner sig på flykt som fysiskt, psykiskt, socialt, sexuellt, andligt och/eller i grunden existentiellt hemlös.
Citat från boken "När tillvaron rämnar", Per Harling. Citatet är av Rigmor Castor, diakon och själavårdare i Göteborgs stift

Ett ovälkommet intrång - bestulen sitt livsrum - på flykt - hemlös.

(Vid nedre Sanden, Boden)

Gud, ge oss kyrkor

som är mer djärva än på sin vakt,

som inte bara blir en trygghet för de hotade

utan också blir hotfulla för de alltför trygga,

som inte bara älskar världen utan också kräver rättvisa,

som inte tiger still när det behövs att någon höjer rösten,

som inte bara går förbi en sårad mänsklighet,

som inte bara samlar oss till gudstjänst,

utan också sänder oss som vittnen,

som följer Kristus även när vägen leder till ett kors.

Till allt detta överlåter vi oss själva

i namnet av den som i kärlek gav sitt liv för oss.

Amen. 

(Inklusiva mässan, Iglesia Luterana Costarricense)

Bilder kan säga mer än ord

Ikväll hittar jag inte något särskilt att skriva om på bloggen.  Men bilder kan säga mer än ord.

Jag har en viss förkärlek till stängsel och murar, speciellt trasiga (som den övre bilden)... Hur ska man tolka det?

Vad tänker du och associerar du till när du ser dessa foton? Vad skulle du ha skrivit om?

Är bilderna i rätt ordning, eller skulle de ha placerats på ett annat sätt?

"I februari stod levande still"

Gick en promenad mitt på dagen. En vacker dag.



Dimman låg tät över Svartbyträsket. 

Hur än vackert det är
så kan jag nästan bli lite less att ta foton på alla snötyngda träd o.dyl.
- ändå kan jag inte låta bli...

Försöker ibland hitta andra motiv;
kan tycka att stolpar och ledningar är riktigt vackra
när solen lyser på dem,
det blir så läckra linjer...

Sol och dimma

Promenaden blev längre än vad jag hade tänkt,
hade lite svårt att hitta hem...
Kändes lite pinsamt när jag passerade samma hus för tredje gången -
husfolket var ute och skottade...
De hejade glatt :-)

ANSIKTE MOT ANSIKTE
I februari stod levande still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.

En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.
Tomas Tranströmer

Inget särskilt alls...

Mycket snö har det kommit. Fotona är från igår kväll (tagna av Owe). Och idag har det fortsatt att snöa. Owe har tillbringat en stor del av dagen med att skotta ner snö från taken och köra snöslungan. 

Och vad har jag gjort då? Bra fråga!

Önskar att jag kunde säga att jag började dagen med att göra en deg, medan den jäste, så gick jag en rask promenad, därefter städade jag huset, körde några tvättmaskiner, hälsade på mamma, ringde en gammal kompis, storhandlade för veckan som kommer, sov en kvart, lagat mat och gjort några matlådor, sorterat papper, köpt tyg och sytt gardiner till vardagsrummet, sett Melodifestivalen, skrivit något intressant på bloggen... 





 

Oj, vad trött jag blir! Tur att jag inte är en sådan där duktig människa!
Men en del av det där har jag faktiskt gjort... gissa vad?
Nej, gör inte det.

Och nu är det sen kväll och det finns ingen chans att göra om dagen...
det är bara som det är.
Vissa dagar är bara sådana,
inge speciella,
inget särskilt att skriva om i dagboken.

Trots allt är det kanske en viktig dag.
Även om det blir ett tråkigt inlägg på bloggen.

Vi borde alltid leva vid flodmynningar

En bok som jag läser i just nu är Tusen olevda liv finns inom mig (helt underbar titel!) av Tomas Sjödin. I boken citeras några rader av Birger Norman ("från hans första lyriksamling", står det) som väcker något starkt odefinierbart i mig:

Vi borde alltid leva vid flodmynningar, där vatten blandas, horisonterna befrias, skeppen ankrar, stränderna förändras, människor möts och de sällan sedda hemlighetsfullt omtalade flyttfåglarna landar för att vila.

Det gör nästan ont i mig när jag läser det, jag känner en sådan dragning dit... det är där jag vill leva (förstår att det finns sådana som tycker att jag är hel-knäpp!). Jag älskar rymd, öppenhet, möjlighet till förändring - och inte minst; att människor möts.
Samtidigt så vet jag att ett sådant liv kräver lyhördhet, inkänning, flexibilitet, mod... det ger mycket, men det tar också mycket kraft och engagemang.
Orkar jag det? Är det värt det?

Ja, vad är livet utan dynamik, oro, rörelse, glädje, sorg, spänning, uppsluppenhet, stillhet, det oväntade...
Ja, jag vill.
Kanske ångrar jag mig - och får ta tillbaka min önskan. Det kan bli för mycket.
Men jag har svårt för det ständigt förutsägbara...

Förhoppningen att kunna leva vid flodmynningarna är, att flyttfåglarna kan landa där för att VILA.
Det finns en vila där också.

Ja, det blev några fritt farande associationer och tankar till Birger Normans rader, som jag inte alls känner till i vilket sammanhang de står och vad författaren själv tänkt...
Ibland kan vissa ord och meningar beröra mig djupt och väcka en massa känslor i mig, som jag inte riktigt vet var jag ska placera...