Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

fredag 26 april 2019

Om att känna igen




Några tankar har hängt kvar i mitt huvud sedan i måndags, Annandag Påsk. Några veckor efter Jesu död, möts lärjungarna igen Lukas 24:36-49). De är rädda och upprivna. Deras drömmar om att, tillsammans med Jesus, skapa ett nytt rike är krossade. De känner sig förmodligen löjliga och skamsna. Svikna.




När de sitter där instängda i dunklet känner de plötsligt en närvaro i rummet. De blir rädda och tror att de ser ett spöke, eller en ande. (Varför har vi lättare att tro på spöken än på Jesus?! Så har det tydligen alltid varit.) Då visar han dem sin kropp. De ser hans sår. Spikhålen i händerna och fötterna. Han visar sin mänsklighet. Sårbarhet.





Kanske är det först efter att Jesus har visat sin sårbarhet och lärjungarna har fått gråta och berätta om allt jobbigt som hänt, som lärjungarna kan känna igen Jesus, sin Gud.




Likadant var det med Maria från Magdala, som stod utanför graven och grät. Hon berättade för mannen som stod där, som hon trodde var trädgårdsmästaren, om Jesus som var borta. Men med sin närvaro och sitt sätt att säga hennes namn, upptäckte Maria att det var Jesus som stod alldeles intill henne.


(Kyrkstugor i Lövånger)


Lärjungarna som efter Jesu död gick från Jerusalem till Emmaus, fick under vägen sällskap av en, som de trodde, främling. De berättade om allt hemskt som hade hänt de senaste dagarna. När de framåt kvällen låg till bords och mannen delade brödet, så såg de att det var Jesus!


(Lövånger)


De som fascinerar mig är att de känner inte igen Jesus i första hand på utseendet, utan på närvaron, friden... Det är svårt att säga exakt vad det är, som gör att de känner igen honom. Det är något i mötet, det sårbara och ärliga.



(Taget genom bilrutan)


Jesus är vid liv! Och finns ute i vår tillvaro, närmare än vad vi kanske kan föreställa oss... Han står inte där i skinande, långa, vita kläder, men vi kan möta honom i en medmänniskas blick och händer. Det är inte på utseendet vi känner igen honom, utan det har något med såren, med närvaron och friden att göra.


(Taget genom bilrutan)


2 kommentarer:

  1. Jag lär mig mycket när du berättar.Det är väldigt intressant.����❤️Saknar och längtar.
    Be för mig på Valborgsmässoafton och Operationen. ❤️ ❤️ ❤️ ❤️ ❤️

    SvaraRadera
  2. Tack A! Absolut! Jag ber för dig på Valborgsmässoafton och operationen. Vi ses! Kramar! <3<3<3

    SvaraRadera