Hur många känner igen Barnens rimbok? Jag hade den när jag var barn. Gissar att jag fick den när jag var 7, 8 år. Boken är tryckt 1955. Men det finns upplagor från 20-talet också. I min bok har jag både målat och skrivit. Jag använde den nog ganska mycket en period.
Teckningarna är fina, tycker jag. Och många texter är klassiska visor och rim.
Mamma läste för oss många ramsor när vi var små. Jag känner igen en del från boken även om det inte är exakt samma ordalydelse.
Om du klickar på bilden ser du texten bättre.
Opp och hoppa,
ligg ej och dra dig.
När du blir gammal
vill ingen ha dej.
Jaha, bäst att passa sig! 😊
När jag för någon vecka sedan bläddrade i boken blev jag verkligen förskräckt när jag såg denna vers:
Våra barn är vackra barn
trinda i ögat som katten,
grannens barn är fula barn
långa i ögat som grisen.
Och så är det en teckning på barn från asiatiska länder ( under texten), tolkar jag det som i alla fall! Förskräckligt! Det var ingen bättre människosyn förr!
Så bad vi Gud som haver, när jag var barn. När vi i dag ber bönen är slutorden "Du förbliver fader vår". För Gud älskar alla. Olycka som drabbar oss beror inte på om vi är älskade av Gud eller inte.
Språk, formuleringar, insikter förändras. Ofta till det bättre. Men det är alltid nyttigt att fundera, reflektera och ifrågasätta. Även det som vi "alltid har sagt" eller gjort.
Vad gäller "Gud som haver" så har jag alltid tolkat det som att " den Gud älskar..." är en gammal variant av "den SOM Gud älskar...dvs. att om jag älskar Gud" -äh! Det var svårt att få till i text ��.
SvaraRaderaHej Åsa! Tack för din kommentar! Ja, så kan man absolut också tolka det. Vad vet jag, det är kanske den gamla ursprungliga variantens betydelse. Jag vill ändå hålla fast vid att lyckan (beror lite förstås på vad vi menar med "lycka") inte är beroende av det. Lycka och olycka drabbar oss alla. Jag tror inte att vi kan prestera oss till lycka eller Guds gunst. Allt gott till dig!
SvaraRaderaJasså, det var "Barnens Rimbok" som den hette! Fint att äntligen få veta titeln!
SvaraRaderaJag minns mycket väl den här boken, som jag själv hade som pys på 1970-talet. Jag minns rentav att det var 1945 års upplaga - sannolikt hade min 1943 födde farsgubbe också växt upp med den. Boken försvann på okänt vis när jag var sex eller sju år.
Inte för att jag saknat den. Tvärtom är detta en av de böcker som jag faktiskt blev illa berörd av, främst på grund av alla rim där djur blev dödade. En ramsa lydde ungefär så här:
Det var en gång en liten man,
en liten bössa hade han,
och kulorna voro stöpta
av bly bly bly.
Så kom han till en liten damm
där som en liten anka sam.
Den ankan sköt han bums ihjäl.
Åh fy fy fy.
Med gråten rinnande längs kinderna försökte jag tota ihop en fortsättning, där den lille ankmördaren fick sitt straff - jag minns tyvärr inte om det blev nånting lösbart. Men senare har jag för ro skull åstadkommit en sådan här fortsättning:
Från skogens höga furustam
två hackspettar då flögo fram
och sjöngo för vår lille man
sitt kly kly kly.
Med näbbar vassa liksom spjut
de stungo mannens ögon ut
Sen kunde han ej skjuta mer,
blott gny gny gny.
Och jag lovar att om jag får "Barnens Rimbok" i min hand igen, på ett bibliotek eller så, ska jag skriva ner min egen version i den. Med kulspetspenna!
Tack för ordet, och hälsningar från ett insnöat Helsingfors!