Det var så det började

Min allra bästa kompis Birgit från grundskoletiden har skrivit och berättat om sin barndom, som i viss mån också var min barndom, eftersom vi var tillsammans nästan dagligen. De sista dagarna har jag läst en del av hennes material. De väckte många minnen och funderingar. Ja, väldigt många tankar, faktiskt! Varför och hur kommer det sig...

Jag blev tvungen att leta rätt på mina egna gamla dagböcker för att se vad jag hade skrivit...

Det här var min allra första Dagbok! Den fick jag som julklapp 1962 av farbror Gabrielsson - av alla människor! Var det ett tips från mamma, eller? Mamma skrev ju dagbok, kanske var det något som jag önskade mig...? Det var två veckor efter min yngsta brors födelse, så det finns en hel del anteckningar om honom, t.ex. när han badade i diskbänken för första gången (vi hade inget badrum i lägenheten, det fanns en gemensam i källaren), när han fick komma ut första gången, fick sin första tand osv.

Det var så roligt att läsa. Här ifrån den 25 febr 1963 skriver jag:

i dag har jag Lurat Roland och Lena Tommy och Ulf att jag gåt in i SkoGen. Män ja Var bara i stora-rumet de va så skönt.

(Vi kallade vårt "vardagsrum" för stora-rummet, fast det inte var särskilt stort).

På många sidor är det en grön penna som rättat en del stavfel. Och på vissa sidor står det "skolfrökenaktigt" Bra. Undrar vem som skrivit? Är det jag, när jag blev äldre? Eller en kompis? Knappast mamma,

Som barn önskade jag mig en lekstuga. Men vi bodde i hyreshus, så det var inte så enkelt att ordna. Här skriver jag 6 juni 1963;
Nu har jag fåt en lek stug(a). Nej, BARA i gaberåden. Nu är jag i gaberåden. Ingen vit (vet) om det än Birgit, mamma och jag förstås. Hej Då.
När jag läste, kom jag ihåg. Vi hade bara en liten tvåa, och en enda klädkammare, som jag kallade för gaberåden. Mamma gjorde sitt bästa för att jag skulle bli glad och nöjd.

Sedan fortsatte jag och fortsatte och fortsätter än att skriva dagbok. Många kartonger dagböcker har det blivit under årens lopp. Här skrev jag under några år på lösark och satte in i pärmar. Nu skriver jag i anteckningsböcker. Hur många sidor har jag inte skrivit! Och hur många timmar!!

Och för vem?! Jag har skrivit för min egen skull. Det har nog betytt mer än jag tror, tänker jag nu, att få reda ut, att få formulera sig, sätta tankar och upplevelser på pränt. Tack, farbror Gabrielsson! På senare år har jag funderat på vad som ska hända med mina dagböcker när jag inte själv finns. Vill jag att någon annan ska läsa det jag skrivit? Är det någon som vill läsa? Ska de bara slängas?

Förutom min första röda dagbok, har jag också läst ur den här pärmen som är ifrån 1970. Här har jag bl.a. skrivit om pappas dödsfall och dagen efter, sedan är det ett uppehåll på några veckor. Det står tyvärr ingenting om begravningen och alla tankarna kring den. Känns lite synd, men förstår att det kanske blev för jobbigt att skriva.

I dagbokspärmen har jag inte bara anteckningar, utan också en del bilder och dikter.

Den 2 april 1970 citerade jag första versen på Karin Boyes dikt Stjärnorna. Det var kvällen innan pappa dog.

STJÄRNORNA

Nu är det slut. Nu vaknar jag.

Och det är lugnt och lätt att gå,

när inget finns att vänta mer

och inget finns att bära på.

Annars var jag en typisk tonårstjej på många sätt, både före och efter pappas död. De här bilderna från en Fotoautomat fanns med i samma pärm. Vi blev väldigt deppiga efteråt!

För den som inte vet, så är det jag som är till höger och min bästa kompis till vänster. Hur skulle mitt liv varit utan Birgit?! Så glad att vi har kontakt fortfarande!!