Vissa ögonblick, händelser, platser, människor glömmer man aldrig - så länge man har minnet någorlunda i behåll. Det är väl också sådana stunder som bygger något i ens liv, det ena läggs på det andra. Ibland är det på plussidan och ibland på minussidan. Och just när det händer vet man sällan riktigt var det hamnar. Först efteråt kan man ana. Men då är det ihop-växt med annat, så det går inte att säga exakt.
Ögonblick man minns är inte alltid märkvärdiga, eller livsavgörande, men det finns där lagrat i alla fall. Och då och då blir man påmind. Ibland ler man för sig själv, eller ryser till, eller känner sorg och saknad...
Dofter, ljud, musik, speciella ord, högtider och årstider kan väcka de där minnena. Jag har många sådana där stunder och händelser på lager någonstans i något rum inom mig. Och en del av dem har verkligen blivit en del av mig, på gott och ont.
Just så här i månadsskiftet januari/februari kommer jag nog i många år minnas januari/februari 2015. Det var mycket som hände i mitt eget liv. Jag slutade min tjänst i Nederluleå församling och började i Överluleå församling och veckan däremellan var vi till Grekland, till min kusin med familj i Naousa. Jag har skrivit om det flera gånger förut.
Min kusin Ingabritt var var svårt sjuk. Hennes kropp var döende, läkarna kunde inte förstå att hon fortfarande kunde leva. Men hon var i allra högsta grad med oss dessa dagar i medvetande och tankar. Hon hade omsorg och kom med idéer vad vi skulle äta och göra. Vi skulle sedan vidare till Aten för att vara där ett drygt dygn innan vi flög hem. Hon hade förslag på vad vi skulle se där. Samtidigt var hon väl medveten om att hennes dagar var räknade. Vi fick också tillfälle att prata om det och be tillsammans.
Ett ögonblick jag aldrig glömmer var när vi sa hej då till varandra. Min kusin och hennes man och dotter och Owe och jag. Nog har jag tänkt många gånger om gamla släktingar och vänner eller patienter som jag besökt på sjukhuset; "det här är kanske sista gången jag ser henne/honom". Men den här gången visste jag att det var sista gången jag såg Ingabritt. Och hon visste det också. Även om naturligtvis båda innerst inne hade något litet hopp om ett underverk... Men det är en sådan där stund som präntat sig fast i mitt inre. En vecka senare dog Ingabritt hemma i sitt hem med alla familjemedlemmarna hemma. (Jag kan inte låta bli att gråta när jag skriver det här). I sorgen och saknaden gläds vi dock över att ha kontakt med den övriga familjen, som vi tycker mycket om.
Vila i frid, Ingabritt. Vi kommer aldrig att glömma dig!
Alla fotografierna har Owe och jag tagit i den lilla fina staden Naousa i norra Grekland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar