Ett ljus som skiner igenom

Det finns nästan ingenting som är så vackert som ett ljus som skiner igenom. Ett ljus som bryter fram mellan moln, trädstammar och hus, mellan dörrar, persienner och rullgardiner eller annat som kan skymma ljuset.

Det är en påminnelse om ljusets styrka.

I bildkonsten har ljuset stor betydelse, En ljus yta - ibland bara en liten vit prick - i ett landskap eller i ett rum kan ge betraktaren luft, rymd, ana en öppning. Den kan väcka nyfikenhet och ge fantasin och längtan utrymme.

En vit plats på kartan, en vit fläck i bildkonsten eller en "vit prick" i livet kan öppna upp för det som är okänt, dolt, osynligt för blotta ögat. Ljuset som skiner igenom, i dess många olika former, kan ge oss hopp och tro. Kanske en vision av framtiden.

Ljus och mörker, liv och död, glädje och sorg är varandras kontraster och samtidigt varandras förutsättningar. De hör oskiljaktigt ihop. I kreativiteten är det spännande att finnas där någonstans, vid gränsen - det är som om det händer något då. Något föds. I skapandet.


För några år sedan (2014) skrev jag några rader om det.

Just i det motsägelsefulla

i korsningen emellan

glöder kärleken

lever konsten

sker det osannolika

I det flyktiga

osäkra

obegripliga

i det totalt bottenlösa
finns en ljus öppning

Motpolerna möts

i en akt av

styrka och svaghet

ljus och mörker

lycka och smärta

och levande liv uppstår

B.R.

Första stroferna i psalm 797 i Den svenska psalmboken med tillägg:

Var inte rädd för mörkret,

ty ljuset vilar där.

Vi ser ju inga stjärnor

där intet mörker är.

Text: E. Blomberg 1920

En önskan

Önskningar kan variera från dag till dag och från år till år. Så är det i alla fall för mig. Men vissa önskningar, inriktningar kan följa en på olika sätt under livet.

I tidiga tonår, upptäckte jag Karin Boye. I en bokylla hos farmor och farfar fanns en tjock diktbok (en samlingsvolym) av Boye. Den läste jag, om och om igen. Det var många av dikterna som jag tog till mig. Och som följt mig genom åren.

En sådan dikt var:

EN MÅLARES ÖNSKAN

Jag ville måla ett ringa grand

av slitnaste vardag, så nött och grått,

men genomlyst av den eld, som förmått

all världen att springa ur Skaparns hand.

Jag ville visa, hur det vi försmå

är heligt och djupt och Andens skrud.

Jag ville måla en träsked så,

att mänskorna anade Gud.

Den dikten inledde jag vår Skapardag i akvarellmålning i Matteuskyrkan i Boden igår. En dag till för att inspirera till att komma igång att måla akvarell, eller fortsatt inspiration för den som målat tidigare. På en dag hinner man inte lära sig så mycket, men man kan ha roligt!

Vi var i kyrkans lekrum passande nog. För min önskan var att det i första hand skulle vara lustfyllt,  att få leka och pröva sig fram med olika färger och papper, testa olika tekniker och våga exprimentera. Att släppa prestationen och känna att det behövde inte "bli något". Målandet i sig har ett värde.

(När den här bilden togs var det tyst och koncentrerat, andra stunder var det mer rörelse och liv. Det var 12 deltagare, om jag minns rätt, förutom husmor och mig.)

Men det blev ju något i alla fall! Och ännu många fler än de jag visar på bild.

Några hade aldrig målat tidigare och andra hade målat en hel del. Så fick vi mötas och dela erfarenheter, tips, skratt och tolkningar av varandras målningar. Så olika saker vi kan se i en bild.

Så olika önskningar vi kan ha i livet. Och så annorlunda det kan bli. Och ändå bli bra.

Flera av målarna berättade att de hade tänkt måla en viss sak, men det blev något annat. Ibland på grund av vattnets och färgens egna vilja. Och det blev ändå bra!

Jag tror att vi alla behöver något att inspireras av och vägledning, förslag och tips i livet. Både som målare och som livsvandrare på jorden. Och mat, vila och gemenskap.

Vi var glada och tacksamma för husmor Ulla i Matteuskyrkan som skämde bort oss med god mat och gott fika. 

Det var mörkt när vi lämnade mysiga Matteuskyrkan.

Vad är 48 cm i den här världen?!

Ja, vad är 48 cm och 3 kg i den här stora världen? Försvinnande litet. Och ändå. Allt! Det största.

Alldeles speciellt för några här på jorden. 

Tänk, att en sådan liten människa tar en sådan stor plats! Bara självklart tar plats i våra hjärtan, våra tankar, vår omsorg, vår tid, vår kraft, kanske sömnlöshet - och så många praktiska saker....

48 cm och lite drygt 3 kg tar plats och ska så göra. 

Vilket äventyr det är att födas! Vilken omställning. Och ändå kan det lilla nyfödda barnet vara så tryggt och helt förlita sig på dem som tar vård om det. 

Totalt beroende av kärlek och goda händer och någon som kan ge föda. Så vist livet är. För det mesta funkar det. Det finns nedlagt i det lilla barnet, liksom hos den som får vårdnaden.

I dag för en vecka sedan, tidigt på morgonen, föddes vårt första barnbarn. I sin litenhet så stor för oss. Vi gläds över honom och med hans föräldrar. Det går liksom inte att se sig mätt på honom...

Det var i söndags, på Fars (och farfars) dag, som vi fick träffa Caspian för första gången. Längtar redan till nästa gång.

Vår son, Christofers, första Fars dag. Fast egentligen är från och med nu alla dagar Fars dag och Mors dag i dess många olika betydelser... Här betydde det att pappan fick vänta länge innan han fick äta av tårtan, för det var någon som ville vara nära, hud mot hud. Allra bäst trivs denna underbara lilla varelse på 48 cm och lite drygt 3 kg bäst i mamma Ellinors och pappa Christofers famn. Han vet var han hör hemma.

Beata Solitudo

"Beata solitudo - Heliga ensamhet
Stillheten doftar ro
Bjuder till vila från tankar om tid

Beata solitudo - Heliga ensamhet
Ljudlöst som änglaspråk
talar min ande in i mina tomrum

Beata Solitudo - Människan är ensam
och sårbar i själens nakenhet
Där källan finns finns din egen Gud

Beata solitudo - Heliga ensamhet"


Text: Anders Caringer
från skivan Sorgens koltrast

Allra finast är texten som sång.

(Har tillåtelse att citera texten)

Återblick

Vi har alla minnen som vi särskilt minns. Händelser, som skett för länge sedan, men som känns som om det vore igår. Detaljer finns kvar, smaker, dofter, känslor, hur det kändes i kroppen mm.

Jag har märkt hos mig själv, men även hos andra, att minnen från graviditet, väntan på ett barn överhuvudtaget, förlossning och första tiden med sitt barn, är minnen som finns nära till. Det är minnen som är lätt att plocka fram och känna.

(Ursäkta ful och suddig bild)

Sådana minnen"ploppar" snabbt fram när en träffar någon som är gravid, eller just fått sitt lilla nyfödda barn. 

Jag lever i många sådana minnen nu, när min son och hans sambo väntar sitt första barn. Jag har t.o.m. plockat fram de där kartongerna som jag har skrivit "Nostalgi" på. Jag har förstås rensat bort väldigt mycket under årens lopp, men vissa saker är svårt att göra sig av med. 

Nu kikar jag på om det finns något som går att använda i nästa generation.

Vi visste inte om vi skulle få en flicka eller pojke när vi väntade våra två barn. Jag har, liksom många andra, stickat och sytt en del till barnen. När vi väntade vårt första barn, Christofer, så valde jag att sticka och sy mycket i aprikos, som var populärt då, för jag tyckte att det skulle vara en bra färg för både en pojke och flicka. Det var lite mer "flick- och pojkfärger" på den tiden. Tack och lov är det annorlunda idag. 

Mycket vitt blev det också. Det var inga avancerade klädesplagg jag gjorde, men de fungerade - och jag tyckte att det var väldigt roligt! Så när jag tittar på dom nu, är det med en härlig känsla. När jag satt vid symaskinen och sydde, väntade och längtade jag efter det där lilla barnet, som jag inte kände annat än genom sparkar och en stor mage.

Nu är en del av de här kläderna trettiotre år gamla...

Men i mina nostalgilådor finns även det som är ännu äldre, omkring 60 år gammalt! Och drygt det. Två babyfiltar från när Owe och jag var små. Nästan likadana. Den typen av filtar, tunna och mjuka, måste ha varit moderna på den tiden. Jag har en rosa variant också med vita prickar.

Likaså gamla lakan där det stod broderat Baby.

Den här fina åkpåsen fick vi av en vän från Hongkong. 

Många minnen och känslor är förknippade till den där första tiden som vi var föräldrar. Det är naturligtvis inte så konstigt eftersom det är en sådan omvälvande och stor händelse i livet. Det känns liksom i hela kroppen, fast det är så länge sedan. Och jag tänker, att det är därför att det är så fysiskt med ett litet barn. 

Minnen och händelser kan verkligen sätta sig i kroppen. Kroppen minns. Det är fascinerande. Så är det också med det som har gjort ont, sårat och skadat. Även om vi inte alltid kan berätta vad som hände, så minns och reagerar kroppen. Ständigt blir vi påminda om hur hela människan hör ihop. I alla tider i livet.

Den här T-shirten fick Christofer av en faster. Ett foto på honom när han sitter i hennes bil. Det har gått några år sedan... men samma fina och goda kille är han idag!

Love löv

Så här vackra blad (och träd) har vi inte på våran tomt.

Men vi har desto fler av den här sorten.

Små, små Ornäsbjörk-blad.

Lite frostiga.

Trots att marken är täckt som en matta av dessa löv är det många, många löv kvar på björken. Att det kan rymmas såå många löv på ett träd!

I mitt förra inlägg berättade jag att jag hade åkt tåg. På tåget fanns tidningen KUPÈ. I ett reportage om Lars Winnerbäck fanns detta citat från hans nya album Eldtuppen. Det är skivans allra sista rad:

STÅR DU STILL PÅ EN PLATS BLIR DU HELT ENKELT KVAR DÄR.

Om man plockar bort meningen från sitt textsammanhang, så säger orden egentligen ingenting om, om det är bra eller dåligt att bli kvar. 

Ibland är det bra att stå still och bli kvar, att stå ut, att vara trogen sin post, att bli stilla osv. och jag tror att möjligheten finns att utvecklas just genom det. Ja, att växa och komma vidare, hur motsägelsefullt det än låter.

Ibland är det helt rätt att lämna och gå vidare. Inte stanna kvar och gräva där man står i det oändliga. Hur tryggt det än är.  Rädslan för det okända kan ibland hindra oss att gå nya steg. När vi väl vågar röra på oss kan vi upptäcka nya världar och nya sidor hos oss själva och andra.

Allt har sin tid. Står du still på en plats blir du helt enkelt kvar där.

Löven blir i alla fall inte kvar på sin plats för alltid.

Och inte bildäcken heller. Just nu byter Owe ut sommardäcken till vinterdäck på bilarna.

Tacksam

Det har alldeles nyss varit Tacksägelsedagen. Det finns mycket jag kan förfäras över och oroa mig för. Men det finns också mycket som jag kan vara tacksam för. 

Jag har varit i Hallstahammar i Västmanland en halv vecka. Även om anledningen var att jag skulle leda en begravningsgudstjänst så kan jag inte annat än känna tacksamhet över de dagarna. 

Familjen hade förberett begravningsgudstjänsten så fint och personligt. Dekorationen på kistan sa något om livet som hade levts. 

Minnesstunden var fylld av berättelser från släktingar och vänner som kände en stor tacksamhet för vad personen i fråga hade betytt i deras liv. 

Tänk, vad vi människor kan betyda för varandra! Vi är olika i våra personligheter och uttrycker vår kärlek och omsorg på så många olika sätt - vilken rikedom det är! Så underbart att vi inte är precis likadana, utan kan komplettera och dela olika gåvor med varandra.

Med i mina väskor hem till Boden hade jag hemmagjord svartvinbärssaft och torkade trattkantareller! 

Jag är så tacksam för vänner som generöst delar med sig av sitt goda. Och så var det också när jag för nästan hundra år sedan bodde och arbetade där i min första tjänst. Det var ofta församlingsborna delade med sig av grönsaker, frukter och bär, men också av praktisk hjälp (t.ex. med bilen) och måltider och med sina öppna hem. Det minns jag med stor tacksamhet.

Under de här dagarna fick jag träffa många goda vänner och jag hann t.o.m. nästan till alla de kyrkor som jag hade haft - mer eller mindre - gudstjänster och t.ex. vigslar i. (På den tiden hade jag mer vigslar och dop än begravningar).

Innan jag åkte iväg med tåget på söndagkväll var jag och mitt värdpar på en ekumenisk gudstjänst i Bergs kyrka. Så fint att få avsluta min vistelse så.

På tal om tåget, så skulle jag åka två tåg innan jag skulle stiga på nattåget i Gävle. När jag satt på det första tåget så ringde min mobil med ett okänt nummer. Det är inte alltid jag svarar då, eftersom det oftast är försäljare. Men det var tur att jag svarade. Det var från SJ! Mannen som ringde berättade att tåget jag skulle åka med från Fagersta till Gävle hade gått sönder. Han lovade att beställa en taxi, som skulle vänta på mig i Fagersta för att ta mig vidare, så att jag inte skulle missa nattåget hem. Det var nästan så att jag undrade om det var någon som lurade mig. Men det var det inte. I ungefär en och en halv timme åkte jag taxi och kom i god tid till tåget i Gävle. Gissa om jag kände mig tacksam?! SJ - gamle vän! Och jag var också glad för att jag inte behövde betala den taxiresan... Resten av resan gick enligt planering. 

Ja, nog har då jag mycket att vara tacksam över!