Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

lördag 9 juni 2012

Se på myran, du late...


I dag har vi varit i stugan större delen av dagen och framför allt bränt skräp.
Det är faktiskt en härlig känsla. 




 Högen fylldes på allt eftersom. Vi blev allt mer frimodiga.





Tänk så fantastiskt att en del av ens skräp faktiskt kan förintas och helt försvinna!
Mera sånt!



Vi har en stor och hög myrstack på tomten. Vi (min man och jag alltså) har mycket att lära av myrorna!
De är verkligen flitiga!

Gå till myran, du late,
se hur hon gör och bli vis.
Hon har ingen härskare över sig,
ingen fogde eller furste,
ändå skaffar hon föda om sommaren,
samlar sin mat vid skördetiden.
Hur länge ska du ligga du late,
när skall du vakna och stiga upp?
                                                        Ordspråksboken kap 30 vers 6-9



Till slut var det dags att åka hem och - precis som grannarna - äta kvällsmat.

fredag 8 juni 2012

Mina älskade barn

I dag är det skolavslutning och Examensdag för många barn och unga, ja, även äldre kan ju faktiskt ta examen...
Från mitt fönster på jobbet ser jag många människor gå förbi. I dag har jag sett många "skolavslutningsfina".

När sonen gick ut första klass, Kyrkskolan Västerljung (utanför Trosa).

Tankarna går naturligtvis till mina egna barn, skolavslutningar genom åren...
Men faktum är att båda våra barn har (nästan) avslutat sina universitetsstudier i dagarna.

 På semesterutflykt

Dottern har just klarat sin Fil kand i informatik med inriktning på 3D animation och visualisering. Härom dagen fick hon besked att hon kommit in på en annan liknande utbildning, som hon kanske väljer att gå i höst, eller också blir det något annat...

Här målar hon av fjällbjörkarna

Stort grattis min dotter, så otroligt duktig du har varit! Du har klarat studietiden så fantastiskt bra. Du är mycket, mycket bättre än du tror!
Det ska bli spännande att se hur framtiden gestaltar sig; hur vägar ska öppnas för dig...
(Titta gärna på min dotters blogg Maybe Goodbye här till höger)

Och sonen, han har lite kvar på sitt ex-arbete innan han får ut sin Civilingenjör-examen (teknisk fysik). Men nu får det vänta ett litet tag... Han har i början av månaden flyttat tillbaka norrut igen. Han hann inte mer än att lämna in sina grejer i nya lägenheten förrän han blev kallad till en supertuff off shore-utbildning i Oslo. För några timmar sedan landade han i sin bostad igen, i kväll har han tvättat kläder, för att imorgon flyga till Ukraina på något fotbolls-"grejs" där. När han återvänder hem igen, så har han några dagar på sig att tvätta och packa om väskan innan han ger sig iväg på sitt första "riktiga" jobb och sitt livs (hittills) största äventyr!

Hemma hos farmor och farfar i Kolbäck

Jag beundrar ditt mod, min son!! Önskar dig Lycka till! Och mer än så...!

Jag skulle kunna oroa ihjäl mig för mina barn - det finns så många osäkra och farliga moment i deras liv - de går inte hemma på "mammas gata" precis. Men även om jag får mina stunder - så gläds jag mest med dem och ber om Guds beskydd och vägledning. Så roligt att de vågar satsa - utan att veta hur allt kommer att bli.

 Ett litet äventyr...

Ursäkta den dåliga bildkvalitén. Har bara rakt upp och ned fotograferat av några gamla foton.

torsdag 7 juni 2012

Semesterångest

Försökt fånga regndropparna med mobilen

Just nu vräker regnet ner. Och imorgon är min sista dag före semestern...
På lördag vänder det väl, och blir sommar, eller hur ?! Säg ja!

Hur som helst så känns det i hela kroppen att det vankas semester.
På olika sätt.
Ett sätt är att de timmar som är kvar innan ledigheten måste förvaltas väl av viktigheter. Kontakter som måste tas, reseräkningar för hela terminen (!), tidrapporter, förmedla information av olika slag... min lista är ganska lång.


Semesterångesten (om man nu verkligen ska kalla det för ångest - en viss oro, är kanske ett bättre ord) för min del handlar om att verkligen hinna det som jag uppfattar som det viktigaste och stå ut med det jag inte hinner; det som skulle ha varit så bra att ha fått gjort före semestern...
Det är mycket som "skulle ha varit bra". Men så är det ju. Varje år. Det brukar gå ändå.


 "Semesterångesten" kan också handla om själva semesterdagarna. Att ta vara på dem. Det kan bli en press att hinna både vila, "bara vara" och göra allt det där man inte hinner och orkar när man jobbar; som t.ex. fixa i huset, vara sociala och  göra något "extra": en resa, en upplevelse mm. Egentligen kräver vi alldeles för mycket av våra semesterdagar, för vi ska ju vara glada och lyckliga också, pigga, solbrända, vältränade... Semestern är till för att hämta kraft och inspiration till ett nytt arbetsår. Frågan är hur och var hämtar jag bäst kraft - så att jag inte bara gör det som jag tror förväntas av mig eller bara följer trender och reklam för att "stämma in".


Gode Gud, du är Herre
över både vila och arbete.
Låt mig få glädje och krafter av min semester.
Hjälp mig att verkligen komma tillrätta med mig själv.
Du är alltid densamme.
Följ mig vart jag än går,
var med mig i både stillhet och oro.
Förnya mig och ge mig trygghet i dig.
Karl-Gustaf Hildebrand

Som sagt så har jag försökt fånga regndropparna på växterna med min mobil, klickar man på bilderna så syns de bättre - men vem är egentligen intresserad av att se regndroppar?! Det har vi väl sett och känt tillräckligt mycket av ändå den här våren!

tisdag 5 juni 2012

Knoppning - förhoppning


 Pionerna är på väg upp...

Å, jag älskar den här tiden när allt är "på gång" eller är "i begynnelsen"... Det är något så vackert över det.

Vinbärsbusken sprudlar liv, bären håller på att utvecklas


Det är något oförstört, nyfött över växterna. Förväntan. Förhoppning. Något är på väg, på gång...



På Sommarmässan i söndags sjöng vi en sång som jag tycker mycket om. Jag tror att det ligger en stor sanning i den enkla texten (i Den svenska Psalmboken med tillägg nr 787):

Bara den som vandrar nära marken kan se dina under, Gud.
Bara den som vandrar nära marken, kan se dina under, Gud.
Låt oss aldrig bli så stora att vi inte ser de små,
larven som kryper och myran som stretar
och barn som lär sig gå.
Nej!
E. Nordlander 1981

Nu är också syrenen beredd trots att kylan består...

I det svaga och skira finns en styrka som inte är av den här världen, som envist kommer igen, år efter år. Liv som segrar över vinter, snö och kyla. Mer av det livet vill jag ha i mitt eget liv - det är kanske därför som jag inte kan se mig mätt på knoppar och nyutslaget - det väcker en längtan och ett hopp som nästan gör ont i mig... Är jag knäpp?!


Och så äppelblom...

Vill du höra något vackert om äppelblom av Ludvig Holstein - kan vara ett tips till brudpar, som söker sång och musik till vigseln :-)
Länk till Youtube

Fotona blir större och gör sig bättre om du klickar på dem.

måndag 4 juni 2012

Gud är som en maskros



Plötsligt är hela Sverige fullt av maskrosor. Överallt kommer de upp, mellan strandstenarna, genom asfalten. Ett helt fält i träda är lysande gult, i trädgårdarna står de som spridda solar.
Så där gör Gud, tränger sig fram på de mest häpnadsväckande ställen, lyser upp, gör oss häpna. Mitt i vardagen och den kalla våren möter vi Gud där vi trodde att ingenting kunde gro. Gud är som en maskros, med starkt lysande liv, outrotlig.

Lena Malmgren ur Många röster många rum - läsestycken från höst till höst, Arcus, 1997


söndag 3 juni 2012

Se och känn!

Jaha, nu sitter jag här framför datorn och bloggen igen... funderar på vad jag ska välja att skriva om, vilken tråd jag ska dra i; dop och vigslar igår, trefaldighetstiden och en treenig Gud idag... Dottern som tog examen i fredags och sonen som flyttat och flyger just nu  iväg på nya äventyr...

Och så den gnagande oron i magen: när jag körde hem ikväll, så var det en lampa som blinkade till efter vägen, först fattade jag ingenting, sedan tittade jag på hastighetsmätaren... ååååå...

Jag väljer något annat.
På förmiddagen idag fick jag ett uppmuntrande mail som gjorde mig glad. Med i mailet var också en fin och tänkvärd dikt. Här är den:

Jag såg att häggen blommade,
det kom en doft från den.
Då gick jag till min älskade
och sade: Se och känn!
Hon stod vid makaronerna,
och sydde på en klut.
Och när hon lyfte blicken
då hade häggen blommat ut.
Alf Henriksson

Mm, precis. Det skulle ha kunnat vara jag...


fredag 1 juni 2012

Ett annorlunda avsked

I mitt arbete leder jag många begravningsgudstjänster. Till det yttre så kan de verka väldigt lika.  Mycket av det som sägs är likadant från gång till gång, många av de psalmer och solosånger som sjungs är desamma, liksom musiken som spelas inlednings- och avslutningsvis osv. Ändå är varje begravningsgudstjänst unik. Därför att de människor som är där är unika och den som är död är en unik person.

Vissa begravningsgudstjänster sticker dock ut från andra också till det yttre, och till en viss del i innehållet.

I dag har jag haft en annorlunda begravningsgudstjänst - och de har själva uppmanat mig att berätta det för andra. Rättare sagt så var det inte själva begravningsgudstjänsten som var så annorlunda, utan halvtimmen innan den började. Barnen och barnbarnen samlades vid kistan framme i koret i kyrkan. De var ganska många. Med var sin tunn tuschpenna så skrev de en kort hälsning, eller ritade något till sin mormor,/farmor/mamma på den vita kistan, mellan handtagen på sidan.
Det var rörande att se hur de i olika ställningar kring kistan, funderade, skrev, ritade på ett mycket värdigt och eftertänksamt sätt. Det gjordes med största allvar.

Hade någon innan känt ett visst obehag inför kistan, inför begravningen, inför hela situationen så tror jag, att det släppte när de var så nära kistan, rörde vid den - det blev inte så dramatiskt... Så bra också i bearbetningssyfte att själv få fundera ut sitt eget personliga avsked...
Vad jag förstår så passade det väldigt väl ihop med den döda och hela familjen. Det passar naturligtvis inte alla att göra på det här sättet. Men för den här familjen blev det helt rätt.
Jag tror att den närmaste familjen var ganska avslappnade och närvarande när sedan begravningsgudstjänsten började. De var delaktiga.

Jag brukar ibland föreslå anhöriga, speciellt där det finns barn, att de kan skriva ett brev, rita en teckning eller lämna något till den döda som de tycker passar ihop med honom/henne, antingen i kistan i samband med kistläggningen, eller också på kistan i begravningsgudstjänsten eller vid gravsättningen. Det kan vara skönt att få skriva ner det där man så gärna hade velat säga, men inte hann, eller det som bara inte blev av...