I mitt arbete leder jag många begravningsgudstjänster. Till det yttre så kan de verka väldigt lika. Mycket av det som sägs är likadant från gång till gång, många av de psalmer och solosånger som sjungs är desamma, liksom musiken som spelas inlednings- och avslutningsvis osv. Ändå är varje begravningsgudstjänst unik. Därför att de människor som är där är unika och den som är död är en unik person.
Vissa begravningsgudstjänster sticker dock ut från andra också till det yttre, och till en viss del i innehållet.
I dag har jag haft en annorlunda begravningsgudstjänst - och de har själva uppmanat mig att berätta det för andra. Rättare sagt så var det inte själva begravningsgudstjänsten som var så annorlunda, utan halvtimmen innan den började. Barnen och barnbarnen samlades vid kistan framme i koret i kyrkan. De var ganska många. Med var sin tunn tuschpenna så skrev de en kort hälsning, eller ritade något till sin mormor,/farmor/mamma på den vita kistan, mellan handtagen på sidan.
Det var rörande att se hur de i olika ställningar kring kistan, funderade, skrev, ritade på ett mycket värdigt och eftertänksamt sätt. Det gjordes med största allvar.
Hade någon innan känt ett visst obehag inför kistan, inför begravningen, inför hela situationen så tror jag, att det släppte när de var så nära kistan, rörde vid den - det blev inte så dramatiskt... Så bra också i bearbetningssyfte att själv få fundera ut sitt eget personliga avsked...
Vad jag förstår så passade det väldigt väl ihop med den döda och hela familjen. Det passar naturligtvis inte alla att göra på det här sättet. Men för den här familjen blev det helt rätt.
Jag tror att den närmaste familjen var ganska avslappnade
och närvarande när sedan begravningsgudstjänsten började. De var delaktiga.
Jag brukar ibland föreslå anhöriga, speciellt där det finns barn, att de kan skriva ett brev, rita en teckning eller lämna något till den döda som de tycker passar ihop med honom/henne, antingen i kistan i samband med kistläggningen, eller också på kistan i begravningsgudstjänsten eller vid gravsättningen. Det kan vara skönt att få skriva ner det där man så gärna hade velat säga, men inte hann, eller det som bara inte blev av...
