...en som kan se allt utan att hata

.........

Det kom en dröm. Han var på en sjöresa.

I det grå vattnet uppstod en rörelse

och en röst sa: "Det finns en som är god.

Det finns en som kan se allt utan att hata."

Sista raderna ur dikten I Nildeltat av Tomas Tranströmer.

Tårtkonsert

Vårkonsert med tårtkalas i Porsökyrkan ikväll! Vilken fest! Kyrkan var fullstatt. Vi fick ta fram extrastolar. Kul!

Vintern rasat ut... Välkommen sköna maj... Down by the river side... dånade ut i kyrksalen. Det kändes som om de sista resterna av vintern drevs bort nu! Underbart!

Det var vuxenkörerna från Bergnäskyrkan och Porsökyrkan som sjöng tillsammans under ledning av Niklas Thorneus och Lars Magnusson. Förutom att Niklas spelade dragspel och Lars spelade Star Wars på orgel, så fick vi också lyssna på andra instrument och andra grupper som sjöng, t.ex. Björnligan; ett härligt busigt pojkgäng.

Vårkonserten avslutades med tårtkalas. Ett helt långbord med olika tårtor. Snacka om tårtkonsert!

Det här var alltså gruppernas våravslutning. Gruppdeltagarna bjöd på tårtor eller annat "smaskigt".

Det var inte så lätt att välja...

Hoppas att alla mår bra ikväll...

En fantastiskt härlig kväll blev det i alla fall!

Tack alla!

Färgerna har kommit fram igen

Nu för tiden gillar jag bäst att måla med akvarellfärg från tub...

I går eftermiddag kom färgerna fram. Det var längesedan! Akvarellfärgerna, alltså. Känt så länge suget att måla... men jag har alltid så lång startsträcka innan jag kommer igång igen. Hittar alltid annat som bara måste göras först.
Det var kanske det att jag insåg att jag inte kommer att åka på någon akvarellkurs i sommar, som jag annars varit de senaste åren. Det skrämde mig - hur ska då komma igång att måla igen?! Kurserna har varit min räddning. Nu måste jag ta tag i det själv!

Till slut så satt jag där ändå med färger, vatten, penslar, papper...
Jag bestämde mig för att bara måla på, inte ha några särskilda ambitioner (jag fastnar lätt i dem), försöka hitta färgerna, formerna, mig själv...
Och det är ju fantastiskt roligt!! Så avkopplande! Så helande, på något sätt...

I dag har jag fortsatt och arbetat vidare på ett par av målningarna.

Jag tycker att det är kul att ur det som "ingenting är", försöka med "titt-håls" metoden hitta någon detalj som kan "bli något".

Jag tror att jag ska låta det få ligga kvar framme - även om det ser lite stökigt ut -  då kan det bli av att jag fortsätter till helgen då jag är ledig - annars blir det samma långa procedur igen, någon gång i framtiden...

En fin kväll

I går kväll var det Sinnesromässa i Porsökyrkan. Som alltid var det en blandning av människor; i åldrar, tro, stil och med olika bakgrund . Det är så skönt! Var och en är viktig och bidrar i mässan bara genom att finnas med.

I Sinnesromässan hade vi glädjen att få konfirmera en man från Vuxenkonfirmations- och samtalsgruppen som vi haft under hösten och våren. I samband med konfirmationsakten delade han förtroendefullt med sig till oss alla en bit från sin livsvandring, som bitvis varit mycket svår. Trots det har han en förmåga att glädja oss andra som finns i hans omgivning. Vi önskar honom allt gott, Guds rika välsignelse!

Med i mässan bads en bön, hämtat från boken Böner från kelterna, Argument, 2011, som jag tyckte mycket om. Ett par rader från bönen Din kärlek:

...
En kärlek som ser våra misslyckanden

och förlåter oss.

En kärlek som ser vår glädje

och omfamnar oss.

...

När jag kom hem på kvällen (efter att ha varit ute för första gången på nästan en vecka) så lyste solen mot husväggen. Tulpanknoppen blev för mig en bild på söndagens tema: Att växa i tro. Någons ansikte lyser över oss.

Om du vill läsa om något helt annat - t.ex. det aktuella grekiska valet - läs i bloggen Aktuellt i Grekland här

Välbekanta fotsteg...

Jag ligger i mörkret och halvsover

rullgardinen är nere trots att det är mitt på dagen

genom den halvöppna dörren

hör jag radion;

Dagens eko och Vädret.

Jag hör dig röra dig, plocka, gå

ibland med bestämda steg...

Plötsligt är jag barn igen;

minns hur mamma och pappa gick upp tidigt på morgonen,

kokade kaffe, åt frukost, småpratade

allt medan radion ostört förmedlade dagens nyheter och väder

Innan pappa cyklade iväg till sitt jobb som skolvaktmästare

hörde jag dem be tillsammans.

Så tryggt och kärt det är med välbekanta ljud;

vattenkranen som spolar,

radions röster och melodislingor som låtit likadant i decennier,

välkända steg,

rörelser med goda syften...

Tänkte så igår när jag låg och vilade mitt på dan. Så gott det kändes! 

Samtidigt så kan just vissa välkända ljud och bekanta steg väcka rädsla, oro, ja t.o.m. skräck.

Det beror alldeles på vad man varit med om - och vad det är man hör...

Det gör en vaksam och följer en hela livet....

Just fotsteg, tror jag det är många som lyssnar efter och blir duktiga på att tolka.

En morgon när jag kom till jobbet, så var två av personalen redan där och de gissade genom att lyssna på våra steg vem det var som kom. De prickade in oss alla. Vi har vårt personliga sätt att gå.

Familjemedlemmarna och andra man känner väl, tycker jag att man ofta kan höra (lite) hur de mår; genom deras sätt att gå - och det kan i sin tur påverka mig... ge en känsla av lättnad, oro, eller kanske stressa mig...

Tänk så många olika språk man kan uttrycka sig på!

Minnen från och drömmar om Grekland

När man är i ett sådant här "mellantillstånd" som jag är i nu; för sjuk för att ta mig för något särskilt och för frisk för att bara ligga i sängen - så finns det mycket tid att tänka, planera, drömma och minnas.

Jag har sett solen utanför fönstren,
hört fåglarna kvittra,
jag har sett grannarna göra fint på sina tomter...
det väcker något i mig,
en lust
som samtidigt gör mig frustrerad
för jag orkar inte göra något av den...

Glömde mig själv och mina frustrationer ett tag, när jag kom på att jag skulle titta på gamla foton från när dottern och jag var i Grekland 2003. Vi hade en dålig instamatic-kamera med oss, många bilder är suddiga och mörka, men några blev skapliga...

Vi besökte min kusin och hennes familj i norra Grekland. Här är en vy över staden som de bor i, Naousa.

Min kusin är en fantastisk guide. Vi fick åka runt i trakterna och se fantastiskt mycket fint!

Fina stenhus och trädgårdar fick vi också se.

I dessa trakter är det lämpligt klimat att odla vindruvor. 

Jag minns hur imponerad jag var över de fantastiskt vackra blå vindruvorna. Rad efter rad, fanns de där. Vi träffade far och son som hade den här vinodlingen. Jag kommer ihåg hur viktigt det var att de skördades vid rätt tillfälle - hur det påverkade smaken. Det handlade om fingertoppskänsla.

Här fick vi också se och smaka andra frukter, som vi annars hemma bara köper i våra butiker. Det här är Kiwi.

Är det granatäpplen, kommer inte ihåg...?

Färska fikon tyckte jag var väldigt gott!

Vi fick se och uppleva mycket den vecka vi var där som t.ex. Aristoteles skola, kloster, museum... men det blev inga bra bilder. Det får jag återkomma till i höst, då vi förhoppningsvis har fått se det igen och tagit bättre bilder. Så det här inlägget blev för mig både minnen från 2003 och drömmar inför hösten. Tänk vad foton kan ge känslor, dofter, smaker... för den som varit med.

Vinden är frisk - men inte jag...

Det var längesedan jag var så här sjuk! Usch! Både Owe och jag ligger i influensan; hög feber, kräkningar, yrsel, gräsligt ont i halsen, utan röst... Owe blev sjuk före mig, som tur är är han något bättre än jag nu. I dag skulle jag nog inte klarat mig själv...
Jag har klarat mig länge från influensan, men nu gick det tydligen inte längre... Skönt att det finns kollegor som tar över när man blir sjuk. Det är bara att inse; allt hänger inte på mig! Jag är utbytbar på många sätt i mitt jobb. Det är befriande när man mår så dåligt som jag har gjort de här dagarna.

Jag har knappt kunna röra mig idag, pga yrseln och illamåendet, men jag har ändå sett att solen har lyst och att det blåst kraftigt ute. Tänkte därför citera en dikt som min mamma har skrivit - också för att skriva om något annat än bara om mitt sjukdomstillstånd.

Vinden är frisk

molnen drar fort förbi,

för ett ögonblick

skymmer de solen,

i nästa stund

lyser solen fri och klar.

Denna sköna växling

av ljus och skugga

i naturen

och i livet!

Du, skapelsens Herre, 

lär oss att leva i ögonblicket!

Inte frukta för mörkret

när vi är i ljuset

och inte sjukt tråna efter ljuset

när vi är i mörkret,

vi LEVER ju

både på dagen

och under natten.

Astrid Hollingby Almroth

Få se om jag orkar hitta något foto senare, orkar inte just nu...