Vägen och livet

Vilken dag det blev idag! Så soligt och varmt!

En försmak av sommaren...

Förutom andra förberedelser inför helgen, så har jag funderat på vad jag ska säga på terminens sista Taizémässa i Matteuskyrkan på söndag kväll. Temat på söndag är "Vägen till livet". Man skulle naturligtvis kunna anknyta till våren; fröna i jorden, plantorna och växterna... hur olika växter behöver olika sorters jord och förutsättningar... livsvillkoren är olika... men nej, jag vill hitta någon annan vinkling...

Funderar på vägen och livet... de hör ihop, tänker jag. Kan man skilja dem åt? Livet finns under vägens gång, annars kan man inte ta sig fram på vägen. Visst, man kan ta fel väg... Men så länge man kan röra på sig, går det att korrigera, hitta en annan väg... nja, jag vet inte om jag ska spinna vidare på det spåret...  de många och olika sorters vägarna, har jag pratat om så många gånger... måste fundera vidare. Evangelietexten (Joh 13:31-35) avslutas med ord om kärlek. Kärlek är ju aldrig fel...

Tänkt på Karin Boyes välkända dikt:

I  RÖRELSE

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.