Så här i förberedelserna inför söndagen kom jag att minnas hur mina barndoms-kvällar var. I slutet av inlägget kan ni förstå vad det har med söndagen att göra.
Kvällarna varierade förstås, och var olika i olika åldrar.
Vi drack ibland "silverte", kommer jag ihåg. Dvs varmt vatten och socker. Och ibland vatten-choklad; mjölken byttes ut mot vatten. Tillsammans med hårda mackor med smör och ost, som vi doppade i den varma drycken. Ja, ja kanske inte så intressant att veta...
Mamma som mycket ung
På kvällarna brukade mamma berätta egna påhittade sagor. Och när klockan började bli mycket sa hon att vi måste skynda oss att bli klara så att vi skulle hinna med 19-(sov)tåget, eller vilken tid det nu var... (hon kom från järnvägs-släkt).
Vad jag minns, så var det för det mesta mamma som bad aftonbön med oss. Vi hjälptes åt att komma på vad vad vi skulle tacka Gud för och vad vi skulle be om och avslutade med Gud som haver barnen kär...
Sedan var det bara att krypa ner under täcket och sova.
Vi hade ett sovrum där vi sov alla fem (när jag blev äldre fick jag sova i vardagsrummet.) Vi hade bara två rum och kök. Pappa och mamma satt i köket och pratade och lyssnade på radion när vi hade lagt oss. När pappa trodde att vi hade somnat (men jag var ibland vaken), kom han in och gick till var och en av oss, la sin hand försiktigt på huvudet och bad en personlig bön för oss (för skolan, kompisar, framtiden). Jag vet inte om det var varje kväll, eller om det bara var någon gång då och då. Jag minns i alla fall att jag tyckte att det kändes tryggt och fint.
Kanske visste han någonstans inom sig att han inte skulle få följa oss under så lång tid, eftersom han hastigt dog när vi fortfarande var barn.
Jag hoppas att bönerna följer med oss än. På våra olika livsvägar.
På söndag är det Bönsöndagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar