Owe köpte så vackra tulpaner för någon vecka sedan.
Det var en fantastiskt vacker färg!
Under de senaste dagarna har vi sett
hur de har bleknat mer och mer,
för att till slut bli nästan genomskinliga.
Ändå vackra i sin skörhet.
På akvarellkursen som jag går, håller vi just nu på och tränar "utfrätning". Alla färger har sina egenskaper. En del färger "biter" bättre än andra. Dvs ger konturer, linjer... Vid "utfrätning" behöver man måla flödigt med en färg som biter. När färgen har bitit sig fast i kanterna eller konturerna "fräter man bort" färg med vatten. Då blir färgen svagare, men kantlinjerna finns kvar. Precis som tulpanerna! Kan det vara så med oss människor också, när vi börjar krokna och vissna?
Här har jag tränat med två färger. Ser ni att konturerna är kvar även efter att jag hällt vatten på?
Det är svårt, men roligt.
Kanske kan jag visa något vackrare exempel
när jag tränat mer...
Kanske kan jag visa något vackrare exempel
när jag tränat mer...
Man säger ibland att vi människor renodlar vissa egenskaper när vi blir äldre. T.ex. en person som varit mycket bestämd och envis, blir ännu mer envis när hen blir gammal, eller bitter, eller förnöjsam... När vissa delar bleknar, består ändå en del "linjer" eller konturer från personligheten kvar. Kanske blir de ännu mer framträdande just därför att det andra bleknat?
Vad är det för färg/egenskaper som biter sig fast hos mig?
Gode Gud, bevara mig från att bli missunnsam och bitter!
Många blommor som är i slutet av sin livstid
är mer "öppna" och "omfamnande".
Med sina personliga konturer kvar.
Det är något att önska sig,
Så vackert skrivet...! Jag tror det är nånting visst mellan dig och tulpaner? Jag kommer ihåg när vi på lågstadiet fick i uppgift att måla en vas med tulpaner i. Alla barnens målningar sattes upp på väggen, och så fick vi samlas framför våra alster och fröken kommenterade. Och det jag egentligen minns är att fröken Greta uppmärksammade oss alla på att Birgitta hade målat ett av sina tulpanblad så fint: du hade målat ett blad som hade vikt sig på mitten, så att en del av det hängde neråt mot bordet... Kommer du ihåg det?! Hälsningar Birgit i Umeå
SvaraRaderaHej Birgit! Vad roligt att du kommer ihåg, det jag inte minns! Jag har absolut inget minne av det! Konstigt, när jag fick uppmärksamhet och beröm! Jag kommer däremot ihåg när hon tyckte att jag inte kunde sjunga! Typiskt, att komma ihåg det negativa. Vad roligt att du berättar! Allt gott till dig och de dina. Har länge tänkt att jag skulle ringa... Vi hörs!
RaderaJa, visst är det konstigt med minnet - hur fungerar det egentligen? Hur kommer det sig att man minns så många obetydliga saker, medan man kanske har glömt annat som hade varit mer värt att minnas..? Fast det man inte kommer ihåg, det känner man förstås inte till. Om nu inte någon annan minns åt en förstås! Jag har börjat skriva ner mina barndomsminnen (typiskt åldringstecken, förstås! Att man börjar intressera sig så mycket för sin barndom), tänkte att det kunde vara roligt för döttrarna att ha kvar. Brukar skicka ett nytt avsnitt till dem då och då, det har blivit över hundra sidor hittills. Skickar också alltid till min bror, och jag måste säga att det är han som är mest intresserad... Oss gamlingar emellan... Hade tänkt jag skulle skicka dig några avsnitt i julas, som ett annorlunda julkort! Men det blev inte av. Om du skidar mig en mejladress så kan jag skicka några avsnitt där du är med! Du är med en hel del! Birgit
SvaraRaderaMen oj, så roligt!! Det vill jag väldigt gärna ha! Jag hade tänkt skicka dig en grej till din födelsedag, men det har inte blivit av än... det har också med vår barndom att göra :-) Här kommer min adress: bryas54@gmail.com
Radera