Adventspsalm

Det finns en lite annorlunda och tänkvärd adventspsalm, från Psalmer i 2000-talet, Verbum. Den bygger på orden ifrån profeten Jesajas bok i gamla testamentet, kapitel 9. Jag tycker mycket om orden i Jesaja 9:2 (Bibel 2000):

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, 

över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

I  Lars Westbergs psalm sjunger man ungefär samma sak. I varje vers återkommer orden:

För himmelens dörrar har öppnats 

och ljuset från himmelen strålar hit ner.

I världen har mörkret skingrats 

och änglaskarorna ler.

För dem som gråter och lider...

som fryser...

för dem som hatas och plågas...
 som torteras...
för dem som ej accepteras

 som föraktas...

....

ska ett ljus skina klart!

Det är en psalm man vill sjunga från hela sitt hjärta!

Själv-sortering

Jag vet inte vad jag ska skriva ikväll. Mitt huvud är fyllt av tankar och intryck från dagen. Jag skulle behöva sortera upp dem i olika högar, som jag brukar göra med mina papper då och då.

En hög för viktiga tankar och sådant som jag behöver åtgärda med det snaraste.
En hög för bearbetning.

Det ska finnas en hög för tankar och intryck som jag måste lämna, ja, slänga bort. Den högen måste rensas ofta.
Vad behövs mer? Jo, det måste finnas högar för sådant som jag kan plocka fram då och då, titta på och bli glad och inspirerad av, något att påminna sig om.
En hög för minnen, en hög för sådant som gör ont, som jag kan lära mig något av eller som jag behöver för att förstå andra.
Etiketten på en hög får vara "bra att ha tankar", bra att ta fram vid "tankbehov".
Naturligtvis måste jag ha en fakta-hög också...

Vad fattas?

Nu hoppas jag att sömnen själv-sorterar en del av alla tankar och intryck...

God natt!

Mamma

I kväll har vi varit och gratulerat min mamma som fyller 79 år idag. På bilden ovan är hon tillsammans med sitt yngsta barnbarnsbarn. Grattis mamma!

Vi var alla samlade (utom våra barn som bor för långt ifrån) och åt tårta och annat gott.

Mina fina brorsdöttrar.

Min yngsta bror med sitt barnbarn.

Det roligaste med födelsedagar är att få träffas!

Jag avslutar det här inlägget - som förmodligen mest är roligt för släkt och gamla vänner att se - med en dikt som mamma skrev i november 1988:

Som att komma ut

i en glänta

med ansiktet mot solen

och med mörkret i ryggen,

som att komma in

i värmen

känna doften

av nybakat bröd

och glömma den bitande kylan.

Känna Guds närhet

och veta att

som han är nära oss

i ljuset och värmen

omsluter han oss

i mörkret och kylan.

Astrid Hollingby Almroth

Adventshelg i Umeå

Owe och jag har varit i Umeå hos vår son och hans sambo i helgen.  Det blev en fin och innehållsrik helg.

Vi var i går bl.a. på Plantagen och köpte några större krukor, som vi behöver till våra växter. Där kunde man inte ta miste på att julen närmar sig...

Vi åt på ett mysigt ställe som heter göteborg. Umeås gamla fängelse. På kvällen när våra ungdomar var upptagna med annat var vi till min gamla barndomskompis och hennes make, som bor i Umeå. Det är alltid roligt att träffa dem! B och jag har känt varandra i 50 år! Femtio års vänskap! Det är ju fantastiskt! Inte konstigt att vi har mycket att prata om!

I dag var vi på en mycket fin adventsgudstjänst i Ålidhems kyrka. Det var Lisa Tegby som var präst. Hon höll en predikan som jag gillade skarpt.

Vi fick förstås också sjunga de välkända adventspsalmerna och lyssna på vacker körsång och härlig musik.

En trosbekännelse där vi alla fick läsa med visades på väggen. Här har jag bara tagit med den sista delen. Hela trosbekännelsen kommer en annan dag...

Helgen i Umeå avslutades med god mat hemma hos sonen och sambon. Det har känts mycket gott att få träffa dem och nu får vi se fram emot julen då vi får mötas igen. Veckorna fram till jul kommer säkert att gå fort. Det ska ju hinna hända ett och annat innan dess...

Medan jag har suttit här med bloggen så har min effektive man fixat adventsljusstakar i fönstren - så nu har vi fått adventsstämning här hemma också.

Så väntar då en ny arbetsvecka...

Första advent

Se, din konung kommer till dig.

Rättfärdig är han, seger är honom given.

I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.

(Från profeten Sakarja kap 9)

Jesus konung utan like!

Du fyller idag mitt hjärta med fröjd.

Tack för att du nu,

 ännu en gång,

kommer till alla längtande och kämpande människor,

till alla vilsnegångna,

till alla som misslyckats,

till alla som i sin lycka har glömt dig.

Såsom alltid kommer du med den förvandlande makten i din kärlek.

Tack, Herre, för undret att du nu, i denna min andakt, kommer till mig.

(J Sörensson)

Ställ dörrn på glänt

Nu förbereds det inför advents- och jultid. Inte minst i kyrkorna.
I Porsökyrkan igår sattes julgranen fram och lyste upp kyrkorummet. Genast ger det en speciell stämning...

En mycket oskarp bild från Posökykan

 Samlingssalen gjordes iordning i väntan på middagsserveringen på söndag.

Sedan var det bara ljusstakarna som skulle på sina utsedda platser.

Medan husmor fixade med det praktiska inför 1:a advent så satt Porsökyrkans pedagog, diakon, musiker och jag och planerade vår temagudstjänst 2:a advent. Temat är Ljus. Det är julfest och avslutning för kyrkans olika grupper.

Advent är förberedelse för julen och då handlar det inte bara om ljusstakar, stjärnor och röda gardiner, utan om att förbereda oss för att ta emot Gud som kommer till oss som ett litet nyfött barn... det kommer jag säkert att återkomma till. Vi får ställa dörren på glänt - vara öppna för vad den här adventstiden vill säga oss... Har vi dörren på glänt så finns chansen att en ljusstrimma kan nå oss...

......

O mänsklighet, ställ dörrn på glänt -

det är advent, det är advent.

......

Så öppna hjärtats tempelhus

och låt hans rika, fulla ljus

därinne klart få skina.

Då blir Guds under sett och känt -

det är advent, det är advent!

C. Boberg, 1883, från Sv Ps nr 109 v1 och 3

Allt kan vi inte förbereda själva... i väntan på snön så får vi stå ut med mörkret och regnet...

Glad advent!

Det ensamma barnet

Solveig von Schoultz, född 1907, har skrivit dikten Det ensamma barnet. Vem kan inte känna med det barnet?!
Glädjen att få vara med.
Försöket att hänga med, viljan och behovet att få tillhöra ett sammanhang.
Smärtan när man inser att man inte passar in, att man inte tillhör "på riktigt".
Det är inte bara barn som upplever sig "lekensam", det kan vi nog känna igen lite till mans. Kanske det värsta av allt är när ingen lägger märke till en, att man inte inte ens kan "störa".
Oj, oj, så ont det gör i bröstet...
Ändå är det något som många barn och vuxna lever med dagligen.

Jag var med i ringen

när de kastade sina blå pilar,

lätta små pilar gjorda av skratt och ingenting.

Jag fångade i flykten

deras blommiga glasbollar.

Jag var hela tiden i deras ring.

Jag var med i ringen.

Jag hade bara lerbollar

och jag vågade knappt be dem att få leka med.

Men jag var liksom ingen.

De märkte mig aldrig,

de bad inte ens att få bli i fred.

Jag var med i ringen

och jag sprang efter deras blå pilar

och slängde dem tillbaka när jag fått dem fatt.

Och när de föll små, onda,

och brast mot mina lerbollar

skrattade jag ändå deras skratt.

Jag gick ut ur ringen

för jag visste: nu blir jag lekensam,

och jag satte mig bakom en sten och grät.

Det märkte ändå ingen.

Men med myrorna och med björnmossan

skall jag ha en hemlighet.

Från ljusfestivalen i Luleå i oktober