"Döstädning"

Så här i början av året håller jag på och "döstädar". Dvs försöker minska ner på alla papper, kläder, grejer som jag/vi har. Det blir samtidigt en påminnelse om åren som gått och allt man har varit med om. 

Det här fotot säger egentligen väldigt mycket om mitt liv. Framför allt yrkesliv. Jag har suttit i många samtal med människor i alla åldrar (själv har jag också varit snart i alla åldrar). De samtalen har för min del handlat mycket om att lyssna, känna in... vara närvarande. 

Fotot är ifrån en artikelserie i SvD i början av 90-talet, som hette "Människor i vården". Jag arbetade då som sjukhuspastor på Södertälje sjukhus. Det är några år sedan... Sjukvården har förändrats mycket sedan dess. Men behovet att få prata, berätta och att dela en bit av sin livshistoria består - genom alla vårdkriser, nya reformer och direktiv.

Det behovet finns förstås i andra sammanhang än bara i Sjukhuskyrkan. För min del har det också funnits med i arbetet på RIA i Haninge, och som pastor/präst i församlingsarbete; inte bara i själavården, utan också i begravnings-, dop- och vigselsamtal. Liksom i de kortare eller längre mötena i och utanför kyrkan.

När vi lyssnar och "tar in" vad andra har att dela med sig av, lär vi oss väldigt mycket. Det ger perspektiv på livet. Trots alla samtal och möten med människor har jag mycket kvar att lära, upptäcka och återupptäcka. Men jag är tacksam för alla människor som har berikat mitt liv.

Ja, det blev en liten reflektion från en tidningsbild som jag hittade i en pärm som jag börjat rensa... :-)

God fortsättning på det nya året! Undrar vad vi ska upptäcka och lära oss i år? Vi får hoppas och be om positiva och fina upplevelser och erfarenheter.

På väg.

Livet fortsätter. Dag för dag.

Ett foto för ganska precis ett år sedan.

Juldagarna är förbi och 2021 går mot sitt slut

 

Så är själva juldagarna förbi och ett nytt årtal är på väg att bli vårt nya år. Jag förstår att jag inte är ensam om att tänka: Vad kommer det här nya året att föra med sig? Så lite vi egentligen vet...

Vi firade jul i vår stuga tillsammans med vår närmaste familj. Vi fick några riktigt kalla, men klara och vackra dagar. Det är tredje året i rad som vi firar jul i stugan nu. 

Jag hade också glädjen att få leda Julbönen i Nysätra kyrka på julaftonen, liksom två Julottor på Juldagen tillsammans med mycket duktiga musiker (som faktiskt har kopplingar till Boden). Julottor o och andra julsamlingar har varit en del av mitt yrkesliv i över 40 år, så det är klart att det ger en extra julkänsla för min del. 

På julottan i fina Nysätra kyrka var det stämningsfullt med alla levande ljus. Kyrkan hör till en av de äldsta träkyrkorna i landet.

Renar såg vi på väg hem från Julottan i Flarkens kapell. En ren gick först. De andra renarna följde efter i samma spår.

Att gå i samma spår, kan vara tryggt, praktiskt och rätt. Men ibland måste man avvika och hitta en annan väg att gå. Ett nytt år med andra förutsättningar kan leda oss in på nya spår. Nya upptäckter. Nya möjligheter. Det kan naturligtvis också bli med nya prövningar. Det är inte så lätt att gå själv (eller först) i djup snö. Men ibland är det värt det. Och jag tror att det finns En som vill vara med oss i varje steg vi tar.

Med hjärtats tillit 

att Guds goda makter 

beskyddande och trofast kring oss står 

vill vi tillsammans leva dessa dagar 

och tacksamt ta emot den tid vi får.

I goda makters underbara omsorg

vi väntar lugnt vadhelst oss möter här.

Gud är hos oss var afton och var morgon,

Guds kärlek genom varje dag oss bär.

Text: D Bonhoeffer. Översättning: J Jonsson. Psalmer i 2000-talet nr 817 

Jag vill önska er alla ett gott slut på året

och ett riktigt bra, friskt och positivt spännande 2022!

 

Julen är på ingående!

Jag vill bara väldigt enkelt önska er alla som läser bloggen en riktigt fin och skön julhelg.

Vi vet ju alla att det viktigaste är inte..... ja, ja det vet vi. Det viktigaste är ....... Jo! Så är det. Ändå är det så lätt att fastna i allt det där som vi så gärna skulle vilja hinna göra. För det är ju så roligt. Men det finns en risk att det blir för mycket, så att det blir till bekostnad av det som vi verkligen tycker är viktigt. Viktigt i längden. Det vi kommer att minnas. Det blir sällan ändå riktigt som vi har tänkt oss.

 

Ja, precis. Det blir inte alltid som vi tänkt oss. Så var det också den allra första julen. Ingen hade väl kunnat tro att det skulle bli så! En ung tonårsmamma, ett utomäktenskapligt barn, ett stall, föraktade herdar osv. osv. Det blev fantastiskt bra ändå! Eller just därför!

Det ger mig hopp, att den Gud som kom till jorden som ett litet skört barn, också finns närvarande i mitt ofta röriga, ostädade liv.  Barnet, som fick namnet Imanuel (betyder Gud med oss), är mycket nära i det som inte blir som jag har tänkt mig. I det oväntade och oplanerade finns Gud med. Nära, i sin kärlek.

Fridfull julhelg!

En kick!

 

Den sista tiden har min kropp krånglat en del. 

Det har gjort att livet blivit lite begränsat. 

          När ens fysiska liv blir begränsat, 

så är det lätt hänt, åtminstone för mig, 

att världen krymper och livet blir trångt och snävt. 

Och tråkigt.

          I går råkade jag höra ett radioprogram som berörde mig på ett positivt sätt. 

Inget speciellt märkvärdigt program. Men det hände något i mig. 

Jag fick som en kick. 

Lusten och längtan väcktes efter mer...

          Efteråt blev det så tydligt för mig; 

jag måste mer medvetet söka mig till människor, sammanhang, texter, bilder 

som gör mig mer "levande" inuti. 

Då växer världen, inspirationen, kreativiteten, livet - och kärleken....                  

Innan livet är förbi, sjöngs det på Så mycket bättre på TV4 ikväll.

Jag tror att det gäller oss alla. 

När vi har möjlighet att välja, må vi söka det som gör oss "levande" därinne.

Innan livet är förbi.

Vi vet nog innerst inne vad vi behöver.

 

Sista november!

 

Jaha, då har vi kommit till sista dagen i november. November brukar räknas som en mörk och tung månad. För min del har årets november varit en innehållsrik månad. En månad med blandat innehåll. Både det som gjort mig glad och tacksam och det som gett oro och bekymmer. Så är väl egentligen alla månader, men jag tycker nog att det har varit mer än vanligt mycket i årets november.

I november infaller alltid Allhelgonahelgen. Alla tycker kanske inte om den helgen. Men det gör jag. Det är en viktig helg, tillfälle för eftertanke och minnen. I år fick jag leda en Minnesgudstjänst i Nysätra kyrka i Ånäset i Bygdeå församling. En gammal och fin träkyrka från början av 1700-talet.

November är en månad där flera fyller år av dem som står mig nära. Bl.a vårt barnbarn, Caspian, som blev två år i början av månaden. En kille full av liv och livslust. Så härligt att få finnas i hans närhet!

(Sista bilden på mamma, förutom på sjukhuset)

Min mammas födelsedag är den 28 november (och namnsdag den 27 november). Åttionio år skulle hon ha fyllt. Det var en märklig känsla att inte kunna gratulera henne. Det är förunderligt att en människa som funnits så länge i ens liv plötsligt inte finns längre. Jag kan så lätt se henne framför mig och höra hennes röst... men hon är inte där. En av mina bröder och Owe och jag var till hennes man, Börje i söndags. Han bor kvar i lägenheten. Men mamma var inte där. Plåtburken med karameller stod på bordet, som den alltid gjort. Hon brukade alltid bjuda oss på innehållet. Nu gjorde Börje det.

Vi har den här månaden bott två nätter på hotell i vår egen stad! Lite udda. Vi har haft en firma som relinat våra avloppsrör - och då var det inte så lämpligt att bo hemma. Men det är skönt att det nu har blivit gjort. Det blev två goda och rejäla hotellfrukostar som bonus på det. Inte alls dumt. Fina rum och trevlig personal är det på Hotell Drottninggatan 11. Kan varmt rekommenderas.

Till det roliga den här månaden hör också att jag just nu har en utställning på Galleri 14 här i Boden. Tillsammans med en ung och duktig tjej, Emmy Thodén, som går på Sunderby folkhögskola. Vi kände inte varandra innan och visste inte hur den andres konstverk såg ut. Det var roligt att se hur våra olika verk lyfte varandra. Emmys keramik och mina akvareller.

Jag tänker att det kan vara så med oss människor också. Ibland händer det att den ena tar över och skymmer den andre. Det är inte så ovanligt. Men det kan också vara så att tillsammans lyfter vi varandra. Vi ger varandra utrymme, men finns intill och stöttar, eller kompletterar. Vi kan vara med och framhäva varandra. I vår olikhet kan det finnas gemensamma drag - eller kontraster - som förstärker och synliggör.  

Emmy har vaser som är gjorda som stammar. De är så fina, tycker jag! Liksom alla hennes alster.

(Ursäkta att texten på vissa ställen i inlägget blev konstig. Jag lyckas inte få till det)

Då får vi se fram emot en ny månad! Årets sista månad.

En bön

 

En bön som jag tycker mycket om:

Kristus,

hör de slitna ryggarnas bön,

de spända axlarnas

och de vakande nätternas vädjan.

Hör trötthetens tystnad

och fötternas svullnad.

Kristus, förbarma dig.

Mitten av November

De senaste veckorna har varit fyllda av intryck, beslut, många tankar och mycket jobb. Och det ser ut att fortsätta... Livsdagarna växlar, liksom vädret. Gråmulet, lågtryck, regn, dimma, frost, is och solsken. Det är bara att ta en dag i sänder. Vädret kan vi i alla fall inte styra. En del av det som händer oss kan vi inte heller styra. Det är bara att acceptera.

Ibland händer allting på en gång... lite så känns det just nu.

Vi har varit en dryg vecka i stugan (jag har jobbat i Bygdeå församling). Under de här dagarna hann vi vara med om alla sorters väder, tror jag. Inte sommarvärme, men annars... Som jag har skrivit flera gånger förut är det fascinerande att leva nära  naturens och vädrets växlingar.

"Frostblommor"

När vi var i stugan hann vi träffa vårt barnbarn och hans föräldrar. Alltid en bonus.

- - -

I morgon ska jag vara med på en Dagledigsamling här i Boden. Jag avslutar det här inlägget med en bön som jag kommer att referera till. En bön av Jonas Jonson.

Sårbar men trygg 

Gud, låt mig leva öppen,

lyhörd för andra,

fri från fördomar, 

utan bitterhet.

Lär mig att bejaka min svaghet

och leva sårbar men trygg,

så att jag mognar med vishet, 

åldras i tacksamhet 

och får dö i frid.