Knyttet och Skrutt

 

Jag tycker mycket om Tove Janssons saga Vem ska trösta Knyttet? Känner du till den?

Knyttet var ett troll, ensam och rädd. Han var rädd för Hemulernas stora tunga steg och Mårrans tjut på natten. Men han bad aldrig om hjälp. Han gömde sig istället.

En morgon gick Knyttet iväg till stranden. Där ute i det svarta vattnet låg en flaska och drev. Den flöt iland och inne i den låg ett sorgset brev. Där stod det: 

...jag är så rädd för Mårrans tjut och jag har ingen vän, jag känner mig så övergiven nu i skymningen... försök att lite trösta mig om du är stark och snäll, jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll...

Knyttet blev på ett märkligt sätt så modig, stark och glad. Han tog båten och rodde ut på havet. Sagan fortsätter med att Knyttet på olika sätt, till slut, tar sig fram till lilla Skrutt. Han samlar allt mod till sig och skrämmer bort Mårran och räddar och tröstar lilla Skrutt.

Och sagan slutar som en saga ska: ...och sen levde de lyckliga i alla sina dagar... Nu tröstar de varandra och är aldrig rädda mer.

För mig säger sagan något viktigt på ämnet Medmänniska, som temat var förra söndagen i våra kyrkor.

Texten var den välkända gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Matt 7:12

Knyttet skulle ha behövt någon som tröstade och hjälpte honom - men han bad aldrig om hjälp. Skrutt som var minst lika rädd, berättade att hon var rädd och att hon ville ha hjälp.  Hon var också beredd att ta emot tröst och stöd.

Skrutts anrop blev inte bara hennes räddning, utan också Knyttets. Han växte och fann en mening, ett uppdrag. Både Knyttet och Skrutt blev på det viset tröstade och hjälpta och fick ett rikare liv. De blev säkert även andra till hjälp, tänker jag.

När vi bestämmer oss för att vi vill stötta en medmänniska, som Knyttet gjorde, blir vi - i all vår brist och rädsla - starkare och modigare och gladare.

Tänk, att det kan komma så mycket gott bara genom att våga be om hjälp! Det kan vara viktigt att komma ihåg. 

Vi är alla beroende av varandra.

Intryck

 

Nu har jag - sedan några dagar - lämnat Lycksele efter två veckors närvaro i egenskap av präst i Svenska kyrkan. Många intryck har jag med mig. Osorterat finns de blandat någonstans i hjärttrakten. Det är människor, sånger, kyrkor, berättelser, landskap, ord...

Allt går inte att fånga på bild. Men här är några bild-intryck. Främst på kyrkor. Även om de djupaste intrycken handlar om så mycket mer än kyrko-byggnader.

Jag har fått se många fina kyrkor. Både bilden ovan och bilden under är ifrån Lycksele kyrka.

Lycksele pastorat är stort. Bilden ovan och under är ifrån Björksele kyrka, som ligger nästan sex mil från Lycksele.

De flesta kyrkor som jag var till var gamla fina kyrkor. Men i lördags var jag i Norrängskyrkan, som också var fin, men inte så gammal. Norrängskyrkan är en samarbetskyrka mellan EFS och Svenska kyrkan i Lycksele. 

Min sista gudstjänst var på söndagseftermiddagen i Örträsk kyrka, lite drygt 6 mil från Lycksele mot kusthållet. En fantastiskt vacker bygd! Kyrkan var också en mycket charmig träkyrka!

Jag blev väldigt förtjust i taket.

På en dop-gudstjänst i Lycksele sjöng vi en psalm, som jag inte varit med om att sjunga på en dop-gudstjänst förut. Men det kändes helt rätt. En önskan eller bön för en människa, som precis börjat sitt liv.  Men jag skulle också kunna tänka mig att den passar vid ett avsked av en människas liv. Liksom, som den används mest, som avslutningspsalm i olka sammanhang. Det är en traditionell irländsk bön, som sjungs på en irländsk melodi.

Må din väg gå dig till mötes

och må vinden vara din vän

och må solen värma din kind

och må regnet vattna själens jord

och tills vi möts igen

må Gud hålla, hålla dig i sin hand.

Den Svenska Psalmboken med tillägg, nr 730

Det är också min önskan för Lycksele pastorat och de människor jag mött.

Margareta

 

Sedan en vecka tillbaka är jag i Lycksele och vikarierar som präst. Vad jag kan minnas har jag aldrig varit här tidigare, så det är roligt på flera sätt. Det är en vacker plats med många fina byggnader.

På Gammplatsen vid Ume älv i Lycksele vid den gamla kyrkplatsen ligger Margaretakyrkan, som ägs av Hembygdsgillet i Lycksele. Kyrkan byggdes 1973 och är en rekonstruktion av en äldre kyrka, uppförd 1736.

I lördags fick jag glädjen att döpa ett barn i denna lilla mycket fina träkyrka.

Musikern som var med mig berättade om Margareta, som levde på 1300-talet. Hon hade en stor längtan efter att få predika Guds ord i lappmarkerna. Men hon ville ha drottning Margaretas tillåtelse. Det sägs att hon en vårvinter tog skidorna och for söderut för att få träffa drottningen. Det tog sin tid. Under vägen fick hon lämna skidorna och gå till fots. Hon gick till Uppsala, men drottningen var inte hemma utan i Skåne. Då fortsatte Margareta ännu längre söderut. Inte heller där var hon när Margareta äntligen kom fram. Men Margareta gav inte upp. Till slut, efter en väldigt lång vandring fick hon träffa kungen och drottningen. Hon fick deras tillåtelse att predika. Margareta vände åter till dessa trakter i Lappland. Det var då omkring 1380 och digerdöden hade tagit många människors liv.

(Observera den vackra dopfunten!)

Jag beundrar denna kvinnas iver att få dela med sig av sin tro i denna svåra tid. Dessutom var hon kvinna! Men kanske gav kungaparets tillåtelse henne mod - hon hade några bakom sig. Och inte vilka som helst! De bekräftade hennes uppdrag.

Vid denna dopgudstjänst och liksom ofta annars brukar jag säga något om att dopet är inget som vi kyrkfolk bara hittat på som en fin tradition, utan vi har fått uppdraget (och tillåtelsen) av Jesus Kristus själv och så läser jag den text, som alltid citeras på alla dopgudstjänster:

Jesus:

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar:

döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn

och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.

Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Matt 28:18-20

(stolan som jag fick använda)

Det finns Någon, som är mycket större än jag, som står bakom mitt uppdrag med sina ord och som handlar/verkar med sin kärlek i dopet - oavsett om det är ett barn eller vuxen som blir döpt. Det är skönt att veta! Jag förstår Margareta. Men jag skulle ha gett upp vid första eller möjligen andra backen...

Möt mig nu som den jag är

 

Sommaren börjar närma sig sitt slut. Jag känner mig glad och tacksam på många sätt för sommaren -trots den märkliga tid vi lever i.

Förutom ledighet och umgänge i första hand med den närmaste familjen, har jag haft glädjen att jobba en del i Bygdeå församling. Jag har haft gudstjänster av olika slag på söndagarna, träffat fina människor och jobbat ihop med duktiga musiker.

Två dopgudstjänster har också fallit på min lott. Alltid så fint att få möta de unga familjerna med sina små barn. Barn har en förmåga att beröra ens hjärta. Och det är inte så konstigt, eftersom de är Guds representanter här på jorden, tror jag. Det finns något gudomligt över dem.

(Fotografierna från en av dopgudstjänsterna har jag fått, liksom löftet att få lägga dem här på min blogg.)

Jag var inbokad på tre vigslar, men alla tre blev uppskjutna p.g.a. covid-19. Men så kom en ny bokning på en vigsel i slutet av min period här i Bygdeå församling. Det var mycket fint att få möta det brudparet!

Jag vill avsluta mitt blogginlägg med att citera en psalm som sjöngs på den vigseln. Jag har inte varit med om att den har sjungits på en vigsel förut. Men den passar utmärkt med tanke på att man kan tolka den på två sätt - samtidigt.

MÖT MIG NU SOM DEN JAG ÄR

Möt mig nu som den jag är,

håll mitt hjärta nära dig,

gör mig till den jag ska bli

och lev i mig.

(Text: J.L. Bell 1995, V. Rudebark 1999. )

En bön till den som jag vill dela mitt liv med och en bön till Gud. En bön om att få vara den jag är och att få bli varsamt bemött. En psalm som egentligen kan sjungas vid alla livets tillfällen. För det är ju så vi vill bli mottagna av både människor och Gud.

Tack Bygdeå församling!

Nu väntar nya uppdrag för mig. Min personliga önskan är möt mig nu som den jag är och så vill jag också själv kunna vara i mötet med nya och gamla bekantskaper. 

Ps Jag har svårt för att lägga ut bilder på mig själv. Men det slog mig nu att, vill jag bli bemött med respekt som den jag verkligen är, då måste jag också våga visa mig sådan jag är. Annars är det ju faktiskt inte möjligt. Gäller naturligtvis inte i första hand fotografier på mig själv - men det tror jag att ni fattar...

"Bli min ro, min starkhet..."

 

När det blir för många tankar och för lite steg, 

för många ord och för lite rörelse,

då är det lätt att tappa balansen

och se klart.

Då får Lina Sandells kända och älskade kvällspsalm bli min bön:

"Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig,

och låt mig stilla vila i ve och väl hos dig.

Bli du min ro, min starkhet, min visdom och mitt råd,

och låt mig alla dagar få leva av din nåd".

Psalm nr 190 

Där det himmelska och jordiska möts

Med båda fötterna på jorden, mitt i den krassa verkligheten, kan vi ibland få vara med om något som vi skulle kunna kalla himmelskt, gudomligt, heligt. Det kan vara i båten en stilla sommarkväll eller en myggig dag i hjortronskogen. Det kan vara i konsten, lyriken och musiken. Det kan vara i bönen, i mässan. Några tycker sig klarast ha sett himmel och jord mötas i det lilla nyfödda barnet. Och andra har upplevt det vid någons dödsbädd. Har du någon sådan där speciell stund, som du tänker på?

I söndags var det Kristi förklaringsdag. Evangelietexten berättar om hur Jesus tog med sig tre av sina lärjungar upp på ett högt berg. Där fick lärjungarna vara med om en ljusupplevelse som de aldrig förr eller senare varit med om. Jesu ansikte och kläder blev vita och lysande, står det. I den stunden förstod de att Jesus var mer än en vanlig människa, att han kom ifrån Gud. Ett moln kom över dem, berättar texten, och ur molnet kom en röst som sa: Lyssna till honom (Markus ):1-13). Vilken upplevelse! Där på berget möttes det jordiska och himmelska. De fick en riktig förklaringsstund, en helig aha-upplevelse.

Vi måste inte bestiga berg för att få en Gudsupplevelse. Oftast är det ändå i vår vanliga tillvaro, som vi kan få de där svindlande ögonblicken då himmel och jord möts. Det heliga och det alldeles vanliga. Det gudomliga och typiskt mänskliga.

Stunder som kommer plötsligt och lika snabbt försvinner. Efteråt finns ändå något kvar, ett hopp, en tillförsikt, en förklaring...

Jag tror att vi mår bra av att vara uppmärksamma på de där korta stunderna där det himmelska och jordiska möts och ta vara på dem. Det är ett sätt att lyssna till honom, som rösten ur molnet uppmanade.

Vatten och färg

En del av en målning

Jag hade en ambition, eller snarare dröm om att som pensionär kunna måla åtminstone något varje dag. För tränings skull. Jag vet att många gör det. Men så har det inte blivit för mig. Åtminstone inte än. Inte ens under sommaren. Men jag målar då och då och det är nästan alltid lika roligt. Även om långt ifrån allt blir bra.

I stugan har jag ett par frigolitskivor vid huvudänden av min säng, för på vintern kan det vara kallt och dragit där. På de skivorna har jag satt upp målningar allt eftersom de har blivit någorlunda klara. Klara är de inte förrän de har fått passepartout och ram. Fram till dess är jag där då och då och petar. Speciellt om de hänger framme. Då ser jag hela tiden sådant jag vill lägga till - eller ta bort. Ibland slutar det med att jag har förstört målningen. ☹️ 

På akvarellkurser uppmanas det gång på gång att lära sig att sluta i tid. Det är viktigt och oerhört svårt. Först efteråt blir det tydligt när den tiden var. 

Det är en viktig lärdom på andra områden i livet också. Hur ofta envisas vi inte för länge med vissa saker? Hur ofta är vi inte "för mycket"? Vi måste ibland våga ge upp, våga tro "att det räcker", att det är good enough? osv

När jag började måla, målade jag mest utomhus. Men sedan har det oftast blivit inomhus. Men i sommar har jag faktiskt varit ute flera gånger, både i stugan och hemma. Det är roligt och då kan jag använda mycket vatten, hälla och drälla utan att det gör någonting.

Att skapa är tillfredsställande och gott för kropp och själ. Skapandet kan se ut och vara på många, många sätt. Många gör det, utan att tänka på att de "skapar". 

För första gången på många år har jag bakat "Smålandskringlor", som min mamma gjort ända sedan jag var liten. De har varit ett litet "signum" för mamma, och hennes systrar, tror jag. För min mormor bakade också dessa kringlor. Men nu bakar inte mamma längre. Så nu försöker jag föra kringel-arvet vidare ☺️ Inga vackra skapelser, men goda.

Ett rofyllt och inspirerande skapande för många är att driva upp växter, ta sticklingar, plantera och plantera om mm. Ibland börjar det redan vid 8 månaders ålder 💜

Att renovera är också att skapa.

"Renoveringsobjekt" kallar jag denna för.