I dag på Alla hjärtans dag och Fastlagssöndagen med temat Kärlekens väg, har Owe och jag promenerat i kyrkbyn i Gammelstad. Kyligt ute, men klarblå himmel och sol. Vinter, helt enkelt.
Kärlekstecken på stugväggen, eller?
Kärlek och kärlekshandlingar är inte alltid så lätta att förstå sig på. Vi tänker och uttrycker vår kärlek på olika sätt, eftersom vi är olika som personer. Men alla vill vi ha kärlek i våra liv - och jag tror, att vi också vill ge kärlek. Men ibland kan rädslan att bli sårad hindra oss att våga.
Trots den kyliga luften, kunde vi känna att solen värmde. På en plats med lä fick solen en extra chans att förmedla värme och ljus. Så behöver också vi, då och då, uppsöka platser som skyddar och ger lä för att lättare kunna att ta emot och ge kärlek till varandra.
Det händer så mycket i världen, nära och långt borta. Gång på gång blir jag besviken på lögner, svek, fördomar, orättvisor... Trots det har jag mitt hopp i orden i Första Korinthierbrevet kap 13 vers 13:
Men nu består
tro, hopp och kärlek,
dessa tre,
och störst av dem är kärleken.
Vi skottade fram ingången till vår stuga, satte på elementet och tände några ljus och stod upp och drack vårt medhavda te och åt var sin bulle. Det hann nog bli någon plusgrad i stugan. Även i det kyligaste rum kan värmen sakta men säkert sprida sig.
Det var en fin, avkopplande och mysig vandring i fina kyrkbyn mitt i allt annat som händer i våra liv.
Störst av allt är kärleken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar