Vinterspår

 

I helgen var vi i stugan. Vi kände oro för taken. Så mycket snö som har kommit de senaste veckorna och all blåst, tänk om...

Vi kom sent på kvällen. Vi kikade i mörkret på taken på våra stugor. De såg okej ut. Sköönt! Men det var mycket snö! Ingången till den här stugan var igendriven av snö.

Men så småningom kom vi in där också. ☺️

Här står en bil översnöad. Nästan helt osynlig.

Men den skottade Ellinor (vår svärdotter) fram sedan.

Taken hade klarat sig. Men en stor tall hade rasat omkull. På ett altangolv. Det är så mycket snö, så det är svårt att avgöra, men vi tror att golvet klarat sig utan några större skador. Vilka krafter det finns i vind och blåst.

Ibland får vi frågan varför vi är i stugan på vintern. Det är väl mörkt och kallt och mycket snö... Jo, visst kan det vara mörkt, det inte finns några gatulampor här. Kallt kan det också vara. Den stuga som Owe och jag bor i, är byggd som sommarstuga och därför inte så välisolerad, men vi har värmepump och braskamin och gjort en del för att det ska bli varmare.

Men när vi vaknar på morgonen och ser solen lysa på den vita orörda snön, eller står och skalar potatis och ser ut genom köksfönstret och ser ett gäng renar traska förbi på isen - ja, då kan vi inte låta bli att åka hit även på vintern.

Jag älskar den orörda gräddlika snön. Men jag blir också glad när jag ser spår i snön. Spår av olika djur; renar, harar, räv, kanske älg...

Eller spår av pulka...

...av små och stora skor...

Spåren är tecken på liv. 

Spår finns det lite över allt. Inte bara i snön. Utan också inomhus, i hem, på arbetsplatser, på sjukhus. I ansikten och händer. I vardag och högtid. Alla spår fyller oss inte med glädje. Men vi får leta efter spår som är tecken på omtanke, kärlek,  hopp, liv... Spår kan vara mycket små. Men låt oss hålla ögonen öppna.