Min årsberättelse del 1

Min årsberättelse 2020 

januari - juni

Tänk om vi hade vetat i början av året 2020 vad vi skulle få vara med om detta år. Och inte bara vi, några få, utan hela världen. Ett virus som skulle vända upp och ner på allting. Som en skräckfilm... Vi i Sverige brukar klara oss från många katastrofer som händer i världen... så blev det inte denna gång. Det blev verkligen ett annorlunda år.

Januari

När jag ser tillbaka handlade januari - för mig - mycket om inbokningar och planering. Det var gudstjänster och andra samlingar i olika kyrkor i Norr- och Västerbotten. Det var kusinträff, skrivarträff och akvarellkurs mm. En del av det som jag skrivit in i min almanacka blev avbokat pga Covid-19. Men förvånansvärt mycket blev ändå av. Fast på ett annat sätt.

Ett speciellt minne från januari, är en begravningsgudstjänst som jag var officiant på, för en fd granne och vän. En kvinna som skilde sig från mängden. Det var rörande att se alla som kom och alla fantastiska berättelser om henne. Så mycket hon hade betytt för så många just i sitt "annorlundaskap". Dvs hon var rakt igenom helt sig själv!

OM vi hade vetat i januari hur det här året skulle bli, skulle vi ha levt annorlunda i januari och februari då? Skulle vi ha blivit stressade, haft en massa bjudningar, träffat släktingar, vänner, 70+are, gått på gudstjänster, konserter, vernissage, rest mycket? Eller bra stannat hemma i oro och rädsla? Ja, vem vet?

Februari

I februari fick solen och ljuset alltmer utrymme på dagarna. Men också rapporterna om covid-19. Men än så länge kändes det där viruset långt borta från mitt eget liv.

Vi träffade vår son och hans sambo och deras lille son utan att behöva tänka på att hålla avstånd. Det fanns inte ännu i våra liv. Tvärtom ville vi vara nära så mycket som möjligt.

Under den här månaden hann jag göra en massa roliga saker också; gå akvarellkurs, träffa "skrivarna", vara på semmelcafé, hålla i en gudstjänst och ett dop mm.

Mars

Trots denna vackra vårvintermånad med sitt ljus och vita snö, så var mars en ganska tung och mörk månad, tyckte jag. Jag följde alla nyhetssändningar och pressträffar om Covid-19. Dödstalen i Sverige ökade och situationer i vissa länder blev helt förskräckliga. Jag såg hur det påverkade människor i min omgivning, hur det ena efter det andra "stängdes ner" och förlorades för en okänd framtid. Vad gör det med en människa (mig t.ex.) att matas med detta svåra och obegripliga dag efter dag? Det påverkar så klart ens sinne. 

I mitten av mars blev jag sjuk. Sjukare och längre än vad jag brukar. Men jag tror inte att det var Corona.

Glädjekällorna var mina närmaste, den vackra naturen, vår stuga och ett och annat uppdrag. Personligen har jag varit lyckligt lottad hela tiden, trots allt.

I mars lyckades jag äntligen bestämma mig för vilken optiker jag skulle gå till (det finns ju så mååånga! och så många olika erbjudanden) och fick också hämta ut mina glasögon. Plötsligt såg jag lite bättre. En ljuspunkt i tillvaron.

April

Jag har under det här året målat mer än vad jag har gjort förut. Som så många andra målare. I april tror jag att jag började på fler än vanligt. Här är några som jag höll på med den här månaden. Kanske var det ljuset och den kommande våren som inspirerade... 

På Palmsöndagen var jag präst på en gudstjänst i Nysätra kyrka i Bygdeå församling. Då hade jag gjort några collage som skulle illustrera min predikan. Collage är väldigt roligt att göra!

Maj

Mycket av livet är vardag och upprepning.  Är man pensionär och det dessutom är en pandemi, händer det inte så väldigt mycket spännande. Min vardag under våren bestod mycket av vanligt hemmagöra, hemmagympa med Sofia (Svt), sjukgymnastik, kontakt med barnen och mamma, resor till och från stugan och jag  har röjt, sorterat och slängt ("döstädat") mycket också. Nja, mycket är kanske att ta i... En del. Periodvis.

Rutiner och vanor är bra att ha. Men det kan vara svårt när de bryts. Min mamma som är klar i ögonblicket, men glömmer väldigt, väldigt fort, har hela sitt liv varit engagerad i kyrkan. Hon har alltid haft flera ansvarsfulla uppdrag. Det som hon längst hade kvar - trots sin demens - var att spela till psalmsången. När mamma förstår att det är söndag, då ska hon till kyrkan. Det har varit väldigt svårt för henne att ta in under det här året, att hon ska inte till kyrkan, utan stanna hemma. Jag skrev en lapp för att sättas upp vid köksbordet i hopp om att det skulle kunna hjälpa något.

Vi har till vår stora glädje kunnat träffa vår son och hans familj, under den här pandemi-tiden eftersom de antingen jobbat hemifrån eller varit föräldralediga och därför inte just träffat några andra. 

Det här är min bäste vän och make, som alltid ställer upp och hjälper mig. I slutet av maj var jag tillsammans med lokala konstnärer med i en Konstrunda. Vi ställde ut några alster var i olika skyltfönster i Boden. Kul idé och ett bra alternativ i Coronatider. Här behövdes det långa armar för att nå fram till fönstret bakom alla fina grejer. Långa armar har jag ont om. Men desto längre har maken. 

Han är dessutom den som alltid skär till passepartouter och ramar in mina målningar. Vad vore mitt liv utan honom?!

Juni

Under sommaren var jag mycket i vår stuga. Alltid var det någon av familjen där. Det var så härligt att få vara där länge. 

Det var inte så varm och "somrig" sommar ur väder-synpunkt. Förutom omkring midsommar. Då var det riktigt varmt och skönt!

Men jag var inte bara ledig i juni. I början av månaden ledde jag en Akvarell-målardag i Matteuskyrkan för ett begränsat antal personer. Roligt, som vanligt. Jag skulle också ha medverkat på en gudstjänst i Luleå, men eftersom gudstjänsterna var inställda, fick jag skriva en predikan som de la på sin hemsida istället.

På midsommardagen var jag präst på en gudstjänst i Flarken i Bygdeå församling. Det är roligt att få finnas med i gamla sammanhang där jag känner mig hemma, men det är också roligt att få komma till nya platser och sammanhang. 

Fortsättning följer i nästa blogginlägg 😊