Hon pratar allt oftare om att åka till Alingsås. Hon längtar efter att, en sista gång, få återvända till sin födelsestad. "Man behöver ju inte åka tåg", säger hon och ser på mig hoppfullt, hon som är uppvuxen med en pappa som var rallare och en bror och en (avliden) make som arbetat inom SJ, "man kan ju flyga till Göteborg".
Jo, det kan man ju. Det skulle underlätta. Men ändå. Skulle hon verkligen orka?! Vi gör små utflykter ibland till fysioterapeuten och hälsocentralen bara några kilometer bort. Sedan orkar hon inte något mer den dagen. Det är långt till Alingsås.
(Foto från maj 2013)
Men jag ser längtan i hennes ögon och hör hur mycket hon önskar. Bara en gång till. En gång till, till Alingsås. Hennes stad. Hon flyttade därifrån när hon var 21 år. Flyttade från inte bara staden, vitsipporna, dialekten och vännerna, utan också från sina föräldrar, sina sex syskon och allt det som hörde ihop med hela hennes uppväxt. Hon gifte sig med Åke i Arvidsjaurs fina kyrka och de bosatte sig i Piteå. Hennes föräldrar fick aldrig möjlighet att komma upp och se hur hennes liv och vardag såg ut. Hennes mamma dog samma år som hon och Åke gifte sig.
(Arvidsjaurs kyrka)
Vad kommer hon att finna? Vad är det hon vill se? Vad står hennes längtan för?
(Efter många år boendes i en banvaktarstuga flytta hon och hennes familj hit. Det var väldigt modernt och fint mot för det tidigare hemmet.)
Jag tänker för mig själv att, det kanske handlar om att återknyta till begynnelsen, för att kunna "knyta ihop säcken". En slags förberedelse för sitt livs slut. Ett tack och farväl.
Eller kanske en längtan hem. Längtan efter det som ett hem står för när det är som allra bäst.
Jag skulle så gärna vilja göra den resan med henne. För hennes skull. För min skull. Kanske till våren, "om världen består och vi lever", som man ofta sa när hon var ung. Ja, om vi lever då, hon och jag. Till våren då vitsipporna blommar. Vitsippor, som hennes syskon och syskonbarn skickade till henne i många år. Då när snön ännu täckte all mark där hon själv gick. Det var fest, nästan heligt.
Kanske till våren när vitsipporna blommar, kära mamma. Sluta inte att hoppas.
(Från vår resa tillsammans till Alingsås 2013)
Kära Birgitta...så vackert du skriver om längtan till en svunnen värld och tid. Vi hoppas innerligt att ni ska få tillfälle och ork att göra denna resa tillsammans. Visst är det så att många av oss har fina minnen från vår barn-och ungdomstid. Inte alltid motsvarar "återresan" de minnen vi bär med oss...de människor som hör ihop med våra vackra minnen kanske för länge sedan lämnat detta jordeliv. Vi önskar dig och Astrid kraft och stor glädje. Ni har varandra och det är den stora gåvan från vår kärleksfulle Fader i himmelen. Stor kram till er alla i familjen. Vi tänker ofta tillbaka på "Norrbottenstiden" och den underbara gemenskapen med Astrid och Birger! /Venny&Rune
SvaraRaderaTack för er hälsning, Venny och Rune! Vi hoppas att resan ska bli möjlig. Även om längtan och drömmen i sig har sitt värde. Ni finns kvar i våra tankar och minnen. Jag vet att mamma uppskattade er mycket. Stor kram till er!
SvaraRadera