Att betrakta och begrunda

Att stanna till några dagar i novembers gråa och hinna se och fundera, är en ynnest.

(Stiftsgården)

Jag har varit på en tyst retreat på Stiftsgården i Skellefteå. Att det var grått och regntungt gjorde inte så mycket när det fanns tid att upptäcka allt det vackra i de dämpade färgerna.

När jag gick mina korta promenader tyckte jag att allt var så vackert. Jag ville fota allt. Stort och smått. Var det för att jag hade tid och ro att betrakta och begrunda? Var det därför som jag blev öppen och mottaglig?

En retreat handlar mycket om just det, att betrakta och begrunda. Orden blir tydligare och närmare, synintrycken starkare och mer berörande, smakerna, dofterna och känseln når fram på ett annat sätt än annars.

På en retreat är allt avskalat, tyst och stilla. Det finns utrymme att ta in.

Vid måltiderna satt vi var för sig, oftast nära ett fönster. Måltiden blev en högtid för kropp, själ och sinnen.

I det fina kapellet möttes vi alla morgon och kväll i Morgonmässa och Aftonbön. Så fina stunder med betraktelser som berörde och tankar att begrunda av retreat-ledarna.

Även när mörkret hade lagt sig över stiftsgården lyste det hoppfullt och varmt i kapellet. Alltid välkomnande.

Tänkte för mig själv på en av promenaderna, när jag tyckte att även det vissna och gråa var tjusigt på sitt sätt, att kanske det också kan finnas något vackert och skönt i mig när jag är grå och dämpad i min framtoning i dens ögon som har ro att se, att stanna till, som inte bara vill gå förbi...

Åtminstone i dens ögon som har skapat mig och känner mina årstider, min dag och natt och mitt ljus och mörker.