Har ni hört talas om traditionen stugsista? För mig är traditionen ny. Det är en tradition som utspelas i kustområdena och som ursprungligen kommer från Finland. Originalnamnet är Lysnatta eller Lyskväll. Finare namn än stugsista, tycker jag.
Men stugsista säger kanske mer vad det handlar om. Det ska vara sista lördagen i augusti, åtminstone i Västerbotten, om jag har förstått rätt. Då samlar man ihop allt skräp vid sommarstället och bränner upp det vid stranden.
Också ett tillfälle att minnas sommaren som varit och längta till den som kommer. Ett slags farväl till sommaren och stugan. Även om det är vemodigt blir det festligt och ljust. Förutom brasor med skräp eller ris, tänds ofta marschaller och fyrverkerier.
Läs mer här och här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lyskv%C3%A4ll
Till den gamla traditionen hörde att man åt upp all mat man hade, alltså alla rester. I dag är det vanligt med surströmming eller kräftor.
Planen var att Owe och jag skulle vara på församlingsläger i Jäckvik i helgen som gick. Men tyvärr blev det inställt pga för få anmälningar. För de flesta var det ingen bra helg att åka på läger på. Skolstart och mycket annat. De ändrade planerna gjorde att vi kunde träffa våra barn i helgen istället och fira "stugsista" eller Lyskväll på vårt sätt.
(Foto: Ellinor Rönn)
Jag tror att vi människor behöver Lyskvällar. Något som lyser upp mörkret, ja, helst bränner bort det onda mörkret och det som gör oss människor och vår jord illa.
Hur än mörkt det är så syns ljuset. Och ljuset kan synas på långt, långt håll. Ljuset har också en förmåga att sprida sig, ge reflexer.
Det fantastiska är att vi kan uppleva ljus och värme i tillvaron utan tändstickor eller sol- eller månljus. Vi kan vara ljus för varandra. Så här i valtider: Låt oss välja ljuset!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar