Jag ser hans rygg framför mig, då han ganska snabbt går förbi oss vid övergångsstället. Han bär sitt instrument över axeln. Trots de snabba stegen anar jag en trötthet, kanske också ensamhet. Hur blev hans liv? Han är mycket anlitad har jag förstått. Mest har jag sett honom på TV. Men jag vet väl vem han är. Vi träffades några dagar i ett sammanhang i vår tonårstid. Vi sa nog inte så mycket till varandra. Vi var blyga och tystlåtna båda två. Och han kanske inte var så angelägen att få kontakt med mig. Men jag var så där tonårsaktigt avståndskär i honom. Jag tyckte att han var så fin.
Några gånger såg jag honom de närmaste åren efter det. Och så här om dagen (eller var det för ett år sedan?) såg jag honom "live" igen, efter många, många år. Han såg precis likadan ut. På avstånd. Och jag kan le åt min avstånds-förälskelse. Men jag blir lite förskräckt hur hastigt en livstid går. Ja, livstiden är inte slut än varken för honom eller mig. Förhoppningsvis. Men vi har levt den större delen av våra liv. Det blev så tydligt. Så där på avstånd. Så mycket som hänt sedan vi sågs första gången med yrkesutbildning, familj och barn och ändå känns det inte så länge sedan... Så fort ögonblick, dagar och år rullar på, när man ser tillbaka. På avstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar