När min bästa skolkompis gladdes åt skolutflykter när vi gick på lågstadiet (som det hette då). Så gruvade jag mig. Det var inget som jag såg fram emot. Jag minns utflykterna med en viss smärta inombords, skam kanske det kan kallas, fast jag då inte visste vad skam var.
Då alla andra kom med sina egna cyklar, fick jag sitta på frökens pakethållare. Jag minns inte riktigt varför, men jag minns känslan! Hur jag önskade att jag var osynlig. Kanske kunde jag inte cykla - fysiska aktiviteter och balanssinne har inte varit min starka sida genom livet. Eller också hade jag ingen cykel. Eller cyklade för sakta? Min "bästis" minns detaljer från en sådan cykelutflykt. Jag minns bara att jag satt på frökens pakethållare.
Och skridskoåkning! Jag hade inga skridskor. Jag fick (eller fick låna) ett par bruna pojkskridskor! Så fula! Mina tjejkompisar hade alla vita fina skridskor som de svängde runt med på skridskobanan. Mig fick de hålla under armarna! Jag kunde inte alls hålla balansen. Usch, vad jag skämdes! Det var fruktansvärt. Det poppar upp i minnet fortfarande nu och då. Det var första och sista gången jag hade ett par skridskor på mig! (Ändå kan jag idag njuta av att se på isdans och konster. Jag kan verkligen tycka att det är vackert! Men såå fjärran från mig själv.)
Längdskidåkning, simning, orientering, brännboll (alltid vald sist till laget).. att jag överlevde!
Nu så här 100 år efteråt, så förstår jag, att jag levde med skam över allt jag inte kunde eller knappt klarade av. Det är klart att det påverkade självkänslan. Jag har haft en fantastisk tur som växt upp i en bra och trygg familj, hade en bästa kompis under skolåren och mött mängder av vänliga och uppmuntrande människor under livets gång. Jag har haft det bra på många, många sätt. Allt för många har mycket svårare och mer svårläkta skam-upplevelser än vad jag har haft!
Jag tänker på alla barn som har det jobbigt hemma, som blir mobbade och möts med misstroende och förakt inte bara av jämnåriga utan också av vuxna... inte konstigt att en del revolterar på destruktiva sätt eller blir tysta och gömmer sig. Skam är så frätande smärtsamt! Man vill göra allt för att hålla det ifrån sig.
Skam är en väldigt svåråtkomlig och svårläkt känsla. Så många människor som lever med skam. Kärlek är - hur än klyschigt det låter - ett av de absolut bästa botemedlen.
Tänker på två av Margareta Melins korta dikter;
SE MÄNNISKAN
Se människan
medmänniskan i underläge
den utsatta och hotade
som om hon vore du själv
eller en av de dina,
din mor - ditt barn - din bror
så vet du vad du ska göra!
DET ENDA
Leva i kärleken
och sprida den.
Det är det enda
vi har att göra
på denna jord.
Allting annat
är ingenting.
Lilla Birgitta!
SvaraRaderaFantastiska ORD och FINT återgivet!
Hur många ungdomar - då och nu - brottas med negativa känslor egentligen helt i onödan.
Vi lever i en hård vardag där omtanken om varandra många gånger suddas ut!
Skönt att se att Du har haft en mycket FIN mor och far och familj.
Nu har jag bland alla flyttlådor återfunnit den fina ÄNGEL som jag i min ungdom fick av Åke och Astrid - den som varit med mig över PÖLEN till Kanada och åter i Piteå:) Jag ska visa bild på den senare!
Sköt om Dig och Din familj och innerlig hälsning till Astrid!
Tack Louise för din kommentar. Ja, det är sant att det är många som bär omkring med svåra minnen i sitt livsbagage. Själv har jag haft det väldigt bra på många, många sätt.
SvaraRaderaVad roligt att du har kvar ängeln som du fick av mamma och pappa för lääänge sedan! Kram!