DU BEGÄR FÖR MYCKET AV SOMMAREN
Sommaren begär ingenting av dig!
DU BEGÄR FÖR MYCKET AV SOMMAREN
Sommaren begär ingenting av dig!
Personalens våravslutning var på denna vackra plats, Gammplatsen, Lycksele.
I maj körde Owe och jag ner till Stockholm för ett kort besök hos vår dotter. Hon hade flyttat till en ny lägenhet och behövde en del grejer som var instuvade i förråd och garage hos oss. Glada för att bli av med några kartonger, men framför allt för att få träffa Cornelia körde vi ner. Även om det blev kort så hann vi vara tillsammans en hel del.
Ändå är det inte det här yttre som gör en lägenhet, eller ett hus till ett hem. Ett hem är så mycket mer än en bostad där jag står skriven. Jag kan känna mig som en "vilsen fågel" på en plats, eller i ett hus även om det formellt är mitt. Vad är det som gör en bostad till ett hem, en plats där jag kan känna mig "hemma"? Förutom att där kan jag känna mig trygg, kan slappna av och vara mig själv? Finns det något mer som avgör "hemma-känslan"?
Det handlar oftast inte om det är stort eller smått, dyrt eller billigt, modernt eller omodernt - även om det naturligtvis kan påverka ganska mycket, beroende på livssituationen. När känner du "här är jag hemma"?
Att känna sig hemma, handlar inte bara om platsen där jag har min säng och får min post, utan den känslan kan vi också känna för ett område, en stad, en bygd, en arbetsplats, en kyrka, ett kompisgäng osv. Jag tror att det är viktigt att vi åtminstone har någonstans där vi känner oss hemma.
Har du några tankar om "hemma"?
Hoppas att du förstår
varför jag inte ringer till dig längre.
Vi brukade prata varje kväll omkring klockan sju.
Ibland bara svamlade vi och skojade.
Ibland pratade vi mer på djupet.
Ibland om det som varit
ofta om just det som var i stunden.
Jag kan inte ringa till dig längre
signalen når inte fram.
Hoppas att du förstår
att det är inte det att jag inte tänker på dig längre...
Jag ber Gud ibland
hälsa till dig.
I dag har jag bokat tid för urn-nedsättning.
Väldigt konstigt! Nästan makabert...
Det som finns där i urnan
kan inte vara det enda som finns kvar av dig.
Du är så mycket, mycket mer!
Det är ömt bevarat någon annanstans.
Det kan inte dö!
"Det är fint där i Askgravlunden", skulle du ha sagt,
om jag hade kunnat berätta det för dig.
Birgitta
Ps. Fotot tog jag i dag vid solförmörkelsen.
Härom dagen stannade vi bilen i ett område av mycket sten och betong, stora hus och affärsbyggnader och en hel del skräp. Men jag såg dem direkt.
Mitt i bråten stod de. Tulpanerna. Kanske löjligt, men jag blev så glad. Tre röda tulpaner. De lyste upp hela tillvaron. De gav mig hopp. De stod inte i en prydlig och ansad rabatt, utan bland sten och betong.
Livet är starkt och genomträngande.
Mot alla odds.
Du och jag får del av det livet.
Nu är vi redan en vecka in i Maj månad. Trots allt som händer i våra liv och runt omkring oss, tycker jag, att dagarna springer fort fram. För vår del (dvs min familjs) blev den här vårterminen annorlunda än vad vi hade tänkt oss. Åter igen har vi fått konstatera att livet är en gåva, både skört och starkt på en och samma gång. Hur vi än planerar och räknar ut, vet vi inte säkert hur vår nästa dag kommer att vara. Men det kan finnas glädje och mening i att planera och även drömma, det tror jag att vi ska fortsätta att göra. Om det sedan inte blir som vi har tänkt och hoppats, får vi rätta oss efter det. Inte så sällan kan vi se och ana något som blev (eller blir) gott och rätt på grund av det oförutsedda.
Nyss var det 1:a Maj. Den dagen blev i stort som planerat. Jag hade förmånen att leda en målardag i akvarell i Matteuskyrkan. Vi var - på avstånd - åtta stycken i olika åldrar. Så roligt att få måla tillsammans!
Jag inledde dagen med att anknyta till våren, valborg och första maj och avslutade min betraktelse med att be den gamla och kända Fredsbönen i Franciskus anda, även om det inte är han som har skrivit den. Den finns i många olika översättningar. Jag valde denna med lite ålderdomliga ord, men med ett bra "flyt", tycker jag. Tyckte att bönen kunde passa en första maj, då vi på ett särskilt sätt påminns om rättvisa, demokrati, värdighet, hopp och kamp.
Herre,
gör mig till ett redskap för din fred.
Hjälp mig att bringa kärlek där hat gror,
tro där tvivel råder,
hopp där förtvivlan härskar.
Hjälp mig att skänka förlåtelse där oförrätt begås,
att skapa endräkt där oenighet söndrar,
att sprida ljus, där mörkret ruvar,
att bringa glädje, där sorgen bor.
Mästare, hjälp mig att söka
inte så mycket att bli tröstad som att trösta,
inte så mycket att bli förstådd som att förstå,
inte så mycket att bli älskad som att älska.
Ty det är genom att ge som vi får ta emot,
genom att förlåta som vi får förlåtelse,
genom att mista vårt liv som vi vinner det.
Det är genom döden som vi uppstår till det eviga livet.
Hoppas att ni har en fin vår!