Sommaren levererar

Jag har tillbringat sommardagarna som hittills varit i vårt fritidshus i Robertsfors (men nu är jag hemma i Boden). Allra mest tillsammans med vår dotter Cornelia och vår son Christofer med familj. Jag tycker att jag har upplevt sommaren - med allt vad den innebär - så påtagligt i år. Jag har känt den i min kropp, i mina sinnen, jag har sett och hört och smakat sommaren mer än någonsin. Åtminstone som vuxen. 

Midsommar, sol och värme.

En hel del byggarbete, renovering och "tillputsning" i våra stugor hör också till sommarens dagar.

Mat, och inte minst grillning hör stuglivet till. På vår matsedel har det varit blandade rätter, men övervägande vegetariskt.

Jag njuter mycket av att vi har naturen så inpå knuten.

Åkerbärsblommor.

Jag fascineras av de vilda växterna och de vilda djuren.

(Hararna är tagna genom olika fönsterrutor mitt i natten)

En natt när jag var uppe såg jag en liten räv springa omkring på tomten.

På ön mitt emot vår stuga ser vi en och ibland två renar strosa omkring, de stannade här istället för att följa med upp på fjället. Det är ganska mysigt.

Vädrets makter, uttryck och färger är alltid vilda. Ingen människa kan styra dem. Åtminstone inte lokalt och på kort sikt. Det blir så tydligt hur det kan växla från ena timmen till den andra när man bor i skogen nära havet.

 

En förmiddag var det dimma och den växte sig tätare och tätare. Till slut kunde man inte urskilja nästan några färger.

På kvällen var det helt annorlunda!

Jag såg först inifrån vår stuga hur solen lyste på stugan på ön mitt emot och hur det speglade sig i vattnet. Jag gick ut. Den halvtimme som följde hör nog till de mest vackra stunder jag har varit med om. Så dramatiskt och starkt! 

Så kan allt förändras. Från dimma, färglöshet och osäkerhet till ett nytt genomskinligt och färgstarkt ljus. Vem hade kunnat tro det på morgonen?! Ibland händer det otänkbara, ofattbara, underbara! Det får vi hoppas och tro på.

Sommar!

Så skönt med sommar! Så mycket liv och rörelse det är i naturen. Där är inga restriktioner.

I det här gamla, stora fågelboet, har vi sett att det har flyttat in en familj. Det behöver inte alltid vara nytt och modernt för att liv ska kunna födas.

Ekorrar ser vi lite var överallt så här års. Även mitt i stan och i bostadsområden. Den här ekorren  verkade nästan tam. Den satt på bron och tittade länge på mig, fast jag kom närmare och närmare.

Till sommarens djur hör också myggorna. Men man får vara glad ändå! Det är inte dumt med myggnät...

Sommaren är skön för alla åldrar. Det gjorde det möjligt att träffa mamma och Börje en stund en vacker dag. Vi placerade mamma och Börje i Syrenbusken, för att de skulle få lite skugga.

Till sommaren hör också bad. En liten pool är varmast och bäst så här i början av sommaren.

Före

och efter.

Avslutar med ett par sommarblomster från tomten. De vajade i vinden hela tiden, så det var omöjligt för mig att få till någon skärpa.

O, vad världen nu är skön, klädd i sommardräkten.

Känn i skog, på äng, på sjön milda, friska fläkten,

ljuva dofter, fågelsång. Mänska, höj ock du din sång!

Den svenska Psalmboken med tillägg nr 751

Text: J.A.Josephson 1861

Det är kontrasterna som gör det...

(Från Miros Museum i Barcelona)

Jag har fått lära mig att det är kontrasterna i en målning som gör den intressant. Någonting i bilden som bryter av. Jag vet inte om det alltid måste vara så. Men jag tror att det ligger mycket i det.

Det kan handla om ljus och mörker, komplementfärger, eller kalla och varma färger. Det kan också vara stort och litet, svagt och starkt, lugnt och oroligt, långt och kort, rakt och krokigt osv. osv. Det behöver inte vara "rättvist", dvs lika mycket av varje. Utan många gånger är det just det där lilla som bryter av, eller sticker ut, som gör att man ser ett konstverk.

(Miro)

Jag har funderat på om det är likadant med livet. Är det kontrasterna i det vardagliga som gör att vi lever upp ibland, eller kanske är det det där udda, avvikande i livet som påminner oss om att ta livet på allvar eller som gör oss tacksammma för allt det där "vanliga", som vi annars bara tar för givet.

Sagrade Familia, Barcelona)

Vi är olika som människor. En del gillar allra mest när livet går "sin gilla gång", utan några större störningar. Andra behöver mycket kontraster, mycket spänning i livet, annars blir de uttråkade eller rastlösa.

Jag tror ändå att alla har mer eller mindre kontraster i sitt liv, om inte, behöver vi det, oavsett om vi vill det eller inte. Om inte annat för en stunds eftertanke.

I en målning kan ett mörkt moln, eller en mörk skugga göra en målning mer levande, mer intressant. I verkliga livet avstår vi gärna från mörka moln och skuggor, de kan göra ont och försvåra livet. Ändå är det mångas erfarenhet att just de där mörka och avvikande kontrasterna har varit lärorikt och gett livet en större och rikare dimension. Men det ser vi först en tid efteråt.

När jag skriver om ljuset och mörkret så kommer en strof upp i minnet av Erik Blomberg. Texten finns också psalm i Den svenska Psalmboken med tillägg, nr 797. På länken nedan har du hela texten.

Var inte rädd för mörkret

ty ljuset vilar där

Vi ser ju inga stjärnor

där intet mörker är.

https://jordenaverikblomberg.weebly.com/

Kontrasten behöver inte vara "ond" eller svår. Den kan vara ett ljus som lyser, något varmt som värmer, något glatt, något "tokigt" som vänder upp och ner på det som är. En sådan kontrast önskar jag dig!

(Från en Is-konsert i Luleå)

(Märker just, att jag har skrivit om vad som gör en målning (eller konstverk) intressant, men jag har ingen bild på en målning... Ja, det får bli en annan gång.)

Att inte nå ända fram...

Ni vet, den där känslan att inte nå ända fram...

Såå nära, men det räcker inte.

Den känslan!

Där har vi alla varit.

Så ytterst nära, men ändå inte!

Ibland får vi nöja oss med att vi har försökt och acceptera att vi inte nådde längre.

Ge mig sinnesro 

att acceptera det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

(Sinnesrobönen)

Ibland får vi ta nya tag, försöka igen, växa, våga sträcka oss längre, mogna. Livet och förutsättningarna kan förändras. Ibland når vi ända fram.

Det gäller bara att ha förstånd nog att inse när vi ska acceptera att vi inte når längre och när vi ska försöka sträcka oss ännu längre. En av livets stora brottningar.

(Om du förstorar sista bilden så kan du se en båt med två personer i. De nådde - med rätt redeskap - ända fram).

Hur länge...?!

På söndag firar våra kyrkor Bönsöndagen. Texterna handlar naturligt nog om bönen. Jag tycker om många av söndagens texter.

Söndagens Psaltarpsalm är ord som jag har återvänt till många gånger under livet. Och jag tycker att det är så skönt att de finns med i Bibeln. Det säger oss att vi får komma med alla våra tankar, frågor, ilska inför Gud. Det finns ingen censur.

Så här lyder orden:

Hur länge skall du glömma mig, Herre?

Hur länge skall du dölja ditt ansikte?

Hur länge skall tankarna mala,

mitt hjärta ängslas dag efter dag?

Hur länge skall min fiende triumfera?

Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!

När psalmisten har fått uttrycka sin frustration och irritation mot Gud, så är det som om det vänder, något av oron har släppt. I slutet av Psaltarpsalmen säger han:

Jag litar på din godhet.

Jag tycker att jag känner igen mig i både den första och sista delen av Psaltarpsalmen 13.

På avstånd

Hela världen håller på att lära sig att hålla avstånd. Fysisk distans till andra. 

Det är inte lätt. Det är inte naturligt. Speciellt inte till dem som står oss nära. Men just nu är det viktigt.

I söndags träffade vi en stund vår son Christofer och hans familj; Ellinor och lille Caspian. Utomhus. En värdefull stund, som vi bär med oss till nästa gång.

Det hinner ju hända så mycket mellan varje gång vi ses. Nu är Caspian sex månader. Så fort tiden går! Han är en helt underbar liten kille. Trygg och glad och nyfiken på livet.

Här pratar Owe med vår dotter Cornelia, som bor i Stockholm. För oss känns det som ett lite väl långt avstånd. Det är ändå fantastiskt med all teknik som gör det möjligt att trots allt ha kontakt. Vi är på det viset lyckligt lottade i vår del av världen. Även om tekniken inte kan ersätta den fysiska kontakten och gemenskapen både med våra närmaste och andra människor i vår omgivning. Men den underlättar.

Hur svår är inte den här tiden för människor som inte har så många som hör av sig, som inte har någon att längta efter eller inte får vara nära en närstående som är sjuk. Eller som själv är sjuk, utan att ha de människor som betyder mest intill sig. Ja, det finns många svåra scenarier för många människor runt om i världen. 

Det finns människor som lider svårt i dessa tider; fysiskt, mentalt, ekonomiskt... För en del handlar det om en kamp för överlevnad. En tung kamp, timme för timme.

Ljus-molnet på himlen härom kvällen, blev för mig som en hälsning. En vink om att vi inte är övergivna. 

Jag associerade också ljus-molnet till en bild och text som Svenska kyrkan delat på sociala medier, där texten är: Gör plats för skyddsänglarna. Låt en skyddsängel få plats mellan dig och den du möter. Då blir inte avståndet lika tråkigt eller skrämmande längre. Utan avståndet blir då ett sätt att visa omsorg och ta emot omsorg.  

https://www.facebook.com/svenskakyrkan/

Även när vi befinner oss i mörker och ovisshet får vi försöka förlita oss på ljuset vid horisonten. Det kommer nya dagar.

Under tiden får vi vänta och längta.

Jag tycker mycket om de gamla orden i Välsignelsen som varje gudstjänst brukar avslutas med. De orden är till oss alla: 

Herren välsigne dig och bevare dig.

Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.

Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Amen.