Högst påtagligt och ändå ogripbart

Det är något märkligt med döden. Man blir som inte riktigt klok på den. Hur den bara kommer en dag. Ja, egentligen från det ena ögonblicket till det andra. Så definitivt. Oåterkalleligt.

I går tände jag ljus för två ingifta släktingar. Det var begravningsgudstjänst för båda en timme och minst hundra mil emellan.

Jag kunde av naturliga skäl bara vara med på en.

Dagen efter min födelsedag fick jag ett gratulationskort av min ena släkting. Hon hade klippt och klistrat och ritat en mycket personlig hälsning. På kvällen efter ringde jag till henne för att tacka. Jag fick inget svar. Tänkte att jag dagen därpå skulle försöka igen. Men den dagen fick jag veta att hon plötsligt dött några dagar innan gratulationshälsningen nådde fram till mig. Så oerhört overkligt det blir då!

I går var det begravningsgudstjänst i Arvidsjaur för henne, min ingifta faster Ingegerd.

Nästan alltid när vi träffades påminde hon mig om att jag var brudnäbb på hennes och min farbror Olles vigsel (också i Arvidsjaur) för mååånga år sedan. Jag var bara 8 år och hade en gul, fin klänning med volang på mig. Mamma var gravid och väntade min yngsta bror. Min pappa var engagerad, har Ingegerd berättat, han såg till att vi fick träna innan i kyrkan. Han låtsades vara präst och visade oss (främst mig?) hur vi skulle gå och stå. Det var viktigt.

Livet går fort fram. Nu är både min pappa och mamma och farbror och faster och många andra som funnits som självklara i livet borta. Så är livets gång. Länken bakåt blir allt svagare.

Ja, det är något märkligt med döden. Påtaglig och högst verklig och ändå ogripbar och svår att ta in. Främmande och samtidigt något alla är med om. Ingen kommer undan. 

Döden kan upplevas både skrämmande och som en befrielse. 

Ja, man kan säga mycket om döden - eller inget alls.

En bild av döden som jag tycker om:

"Som när ett barn kommer hem om kvällen 

och möts av en vänlig famn

så var det för mej att komma till Gud

- jag kände att där hörde jag hemma.

Det fanns en plats i Guds stora rum,

en plats som väntade på mej.

Och jag kände: Här är jag hemma,

jag vill vara ett barn i Guds hem".

Text: Göte Strandsjö

"Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande". Luk. 20:38

Jag hoppas och tror att det betyder att de som inte längre lever bland oss, lever fullt ut hos Gud.

Ett foto från Fjällbonäs i torsdags kväll.
♥️