Överblick

 

Några överblicks-minnen och tankar från året som nyss passerat.

Något som jag faktiskt känner mig stolt över är att jag följt Sofias hemmagympa på SVT varje dag som jag har kunnat. Det gick extra bra första halvåret, då promenerade jag också mycket och körde roddmaskin. Under höstterminen har jag inte klarat det lika bra, pga av värk och yrsel. Men jag känner mig ändå lite stolt som har gjort vad jag har kunnat.

Till mina regelbundna rutiner i år hör också att jag har gått hos en duktig fysioterapeut. Jag är så glad för att hon finns!

 

Det har varit mååånga resor under året. Men inte längre än till Västerbotten - utom vid ett tillfälle, när vi var till vår dotter Cornelia i Stockholm. Hur många gånger har jag inte bryggt te och stekt ägg till hårdmackorna, som reskost de 24 milen. De flesta resorna har gått till vår stuga. Jag har också varit två vändor till Lycksele på jobb i år.

 

 På tal om jobb, ser jag när jag läst igenom mina dagboksanteckningar att jag har jobbat mycket som vik präst under året, Särskilt i Lycksele och Bygdeå församlingar och här i Svenska kyrkan i Boden. Det har verkligen varit roligt, men naturligtvis tar det också på krafterna. Så många fina människor jag har jobbat ihop med och många fina människor som jag blivit berörd av i t.ex. samtal inför begravningar, dop och vigslar.

I stugan har vi fortsatt att renovera och bygga. Alldeles särskilt gläds jag åt våra nya altaner som vi kan njuta av under vårvinter, sommar och höst. Både Owe och jag älskar att sitta ute och fika eller äta mat. Det är ofta vackra morgnar där. Det är underbart att äta frukost, värmas av solen och höra fåglarnas kvitter.

 

Jag har inte riktigt hunnit måla så mycket som jag hade hoppats, men jag har ändå haft tre utställningar under året (varav en i kyrkstugan), som jag känner mig glad och tacksam för. Vi får väl se hur det går det här året... Saknar akvarell-kurserna som jag brukar gå på när det inte är pandemi. Likaså våra Skrivarträffar. 

Mest betydelsefullt i livet är förstås min familj. Min man! Vilken man jag har! Våra barn! Vilka kloka och fina barn vi har fått! Det är så bra att resonera med dem, de kan se saker ur andra perspektiv än vi. Trots att vi tror att vi tänkt på allt :-) Jag är också glad för Christofers sambo Ellinor och deras underbare lille kille, Caspian! Tänk vad ett barns fantasi, lek, glädje och utveckling kan berika tillvaron. 

 

Jag gläds över nya människor som jag lär känna. En sådan person är Kicks, som jag bott hos när jag jobbat i Lycksele. Vilken härlig människa! Och så mycket hon har visat mig i trakterna kring Lycksele.

 

 Lika glad är jag för gamla vänner. Vilken rikedom! Människor som jag känt i årtionden, som fortfarande vill kännas vid mig. En av de absolut äldsta vännerna av alla är min gamla skolkamrat Birgit. Vi har känt varandra sedan första årskursen i lågstadiet. Vi har följt varandra genom livet. Som vuxna har vi alltid bott ganska långt ifrån varandra. Vi har träffats då och då - ibland långt emellan - ringt, skrivit brev och nu de senaste åren mejlat mycket till varandra. Det är speciellt att ha en vän som känner ens familj, t.o.m. känner till ens släkt, ja, hela ens barndom och uppväxt. Det är det faktiskt inte så många som gör.

 

Ett kärt minne från 2021 är också en annan gammal vän från slutet av 70-talet, Febe, som besökte oss i höstas några dagar. Det var såå roligt! Vi hade så mycket att prata om, berätta och fundera kring tillsammans. Gamla, som nya vänner är värdefulla!

Vissa händelser under ett år får en att skakas om och reflektera mer än vanligt över livet. En sådan händelse var när Owe fick veta - på valborgsmässoafton - att anledningen till att han hade fått lunginflammation var att han hade fått proppar i båda lungorna. Det har bl.a. lett till en del nya tankar inför framtiden. Vi tänker, pratar mycket, processar, ändrar oss och rätt som det är gör vi val och tar beslut. I slutet av december lämnade Owe in sin ansökan om pension. Han går i pension i vår. Det känns spännande.

 

Den här abstrakta målningen hör till en av mina egna favoriter. Jag hade först gjort bakgrunden. Kände mig nöjd med "klipporna", eller vad det kan tänkas vara. Men jag tyckte ändå att målningen kändes dyster och "tom", eller öken-lik. Då målade jag dit barnen och de vita fåglarna - och genast tyckte jag att målningen fick liv, att det hände något, något hoppfullt. Jag har kallat den "Hopp, trots allt".

Det är precis det jag känner också inför det här året, 2022. Det finns en del saker som jag ser fram emot och hoppas på. Jag hoppas att du också kan se något som lyser, som ger mod och förväntan i dagarna som ligger framför.  Trots allt.

 

Bra gjort, om du har läst ända hit!