Livskampen

 

(Dessa fantastiska tulpaner såg jag i Matteuskyrkan härom dagen)

Det slår mig gång på gång hur kampen om liv, växt, bekräftelse pågår i vår tillvaro. Hela tiden. Jag tänker främst på kampen i naturen och kampen som finns inom varje människa. Det kan se rofyllt och lugnt ut på ytan, ja, t.o.m. framgångsrikt, men någonstans inom eller under allt pågår en vilja, en strävan eller en strid, som djupast sett handlar om liv och död.

I naturen är det väldigt tydligt just nu. Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? (Karin Boye)

Den blida vår är inne, och nytt blir jordens hopp...

Och allt som låg där fruset i dagar vintergrå skall löst av himmelsljuset mot blom och mognad gå.... (J.O. Wallin och Frostenson)

På något märkligt sätt har vi lättare för att acceptera att naturen har sin vånda, kamp och smärta, än att det ska ingå i våra mänskliga liv. Vi vill gärna att allt bara ska flyta på och att vi ska få vara "lyckliga" jämt. Men sådant är inte livet. Och det skulle förmodligen inte vara "lyckligt" heller. Egentligen. 

I skapelsen har viljan, drivet, gåvan lagts ner att inte ge upp. Vilken kamp som ständigt pågår! Gång på gång ser vi hur naturen, liksom människan inte ger upp. Utan kämpar och kämpar. Och kommer vidare. Vilken styrka som finns nedlagd i oss, mitt i all svaghet, brist på erfarenhet, motgångar, misslyckanden och i all sårbarhet som finns. Det finns möjlighet mot alla odds! Det ger mig mod och hopp.

Det är inte så lätt att gå ute i tjock overall och vinterskor. Det här fotot är ifrån januari. Men medan snön ännu var kvar lärde sig vårt barnbarn Caspian att t.o.m. springa ute! Han hade viljan och modet att lära sig. Det finns en "naturlig" kamp som börjar med förlossning och födelse (vilken kamp bara det!) och det lilla barnets strävan att lära sig nya saker hela tiden. Tänk, om han hade gett upp, när han ramlade och ramlade när han försökte lära sig att gå...

 

Ibland kan motgångar och stängda dörrar få oss att vilja ge upp. Ibland behöver vi ge upp, vi måste välja våra strider - allt är inte värt att kämpa för hur länge som helst. Men ibland lyckas vi liksom Caspian att komma på hur vi öppnar det låsta... Livskampen handlar också om att hitta rätt balans, om vi ska fortsätta att kämpa eller "ge upp", lämna, låta vara, acceptera det som är. 

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar,

då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

(Sista delen av Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont)