Livet har en förunderlig kraft att bara gå vidare och vidare. Dag efter dag, sekund efter sekund, pulsslag efter pulsslag. Det är märkligt hur det pulserande livet bara fortsätter trots död och sorg, naturkatastrofer och krig, som om inget hade hänt. Trafiken fortsätter att rulla på, TV-programmen går i sina kanaler, reklamen trillar ner i brevlådorna, telefonförsäljarna fortsätter att ringa...
Det kan nästan tyckas hänsynslöst eller respektlöst mot de döda, eller mot de som djupt sörjer en livskamrat, ett barn eller en ung förälder. Men i det till synes respektlösa finns en nåd. Hur skulle det annars vara?! Hur skulle annars de överlevande ha någon chans att komma tillbaka, komma vidare?
Även om upplevelsen är att tiden har stannat, eller går ryckigt och världen utanför dörren verkar främmande, finns det något gott i pulsslagen som fortsätter att slå, ett efter ett, om och om igen. Och det är det många som också bekräftar. Rutiner och "det vanliga" är ofta en hjälp i en känslomässigt kaotisk tid.
Det är fint när det finns små barn med i en begravningsgudstjänst, tycker jag, för de påminner om att livet fortsätter. Det gör inte mig något om de rör sig eller låter. De är påtagliga representanter för livet. På begravningen för min mamma för lite drygt en vecka sedan, fanns lilla Ella med. Hon hängde ihop med sin mamma Desirée. Ella, som fått möta sin gammelfarmor en gång, gjorde sin röst hörd ibland... kanske var det något hon ville säga...
Det är andningen och pulsslagen som bär oss och för oss vidare. Rytmen varierar, ibland snabbare, ibland mer långsamt. Men så länge pulsen slår, lever vi. Så länge vi lever får vi ta vara på livet.
(De två första bilderna är ifrån våren 2013, då mamma och jag var i Alingsås och trakterna däromkring. Mamma älskade vitsippor och saknade dem varje vår i Norrbotten. Kanske finns det vitsippor i himlen...? 💗 )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar