"Ge fred i vår tid..."

Jag gick häromdagen - när vi var i stugan - en promenad. Det var så lugnt och stilla, vackert i sina sparsamma färger. Samtidigt härjade krig, kaos, förtvivlan, sorg och skräck på andra platser i världen. Att det kan vara så olika! Och att jag får vara just här på den här lilla plätten på vår jord...

I söndags ledde jag en gudstjänst/mässa i Robertsfors kyrka. Söndagens tema var "Samhällsansvar". Ett stort och ganska svårt ämne. Vi ville också tänka större och längre, inte bara vårt eget samhälle.

Kören sjöng viktiga och fina sånger och vår musiker Erika hade valt passande psalmer till temat och vår tid.

En sådan psalm var ifrån Psalmer i 2000-talet (Verbum) nr 956 av Fred Kaan och Britt G Hallqvist:

Vi ropar till Gud: Ge fred i vår tid! 

Låt världen bestå, ge människan hopp.

Vi ber för den jord som du anförtrott oss,

för dem som i vanmakt och sorg vill ge upp.

Vår Gud, ge oss kraft att förkasta allt ont!

Med bävan vi ser, hur herrar med makt

planerar för kaos och sprider fördärv

och slösar miljarder på vapen för slakt.

.......

I motgångens tid, när hoppet slår fel,

o Herre, blås liv i slocknade glöd, 

och hjälp oss att dagligen verka för fred,

för Kristus mot makten, för liv emot död!

(Vers 1,2 och 6)

🙏

Finns det något ljus i horisonten?

Jag har i flera dagar funderat på vad jag ska skriva i bloggen. Det är inte så att det inte finns tankar,  funderingar och upplevelser av olika slag... Vissa saker/händelser i världen är så stora och svåra att det är svårt att sätta meningsfulla ord på, tycker jag och annat kan lätt känns banalt att skriva om.

 

Ändå är det väl så, att det viktigaste är - som det alltid varit och kommer att vara - att ta hand om varandra i vår närmaste omgivning, men också se den utsatta människan i alla typer av konflikter och krig.

Utan att förneka verkligheten (den verkligt sanna verkligheten är dock inte alltid så lätt att se och förstå), försöka se det positiva och ljusa som också finns parallellt med det mörka. Och att göra det vi kan för det goda och sanna, det rättvisa och det som skulle kunna leda till en bättre framtid för både människor och natur. Lite flummigt uttryckt, men det konkreta får vi, var och en, hitta själva. 

Förra veckan var Owe och jag i stugan några dagar med vår dotter, som var uppe en vecka på besök. Fotografierna är därifrån. 

Jag tycker att naturen ofta talar till en. Där finns nästan allt, både liv och död och allt däremellan. Men över alltihop finns både ljus och mörker. Över det förstörda och skadade, men också över det som är nyfött liv och det som kämpar och växer. Inte så sällan kan vi upptäcka en fantastisk helande kraft i det "dödsdömda" och borträknade.

Kanske är det därför så många av oss trivs och mår bra i naturen? Trots förintelse och död finns ett hopp. En påminnelse om nytt liv. En ny vår.

Jag hoppas och ber om det.

Min bön handlar också om mer uppriktig och sann dialog, lyssnande, respekt, mod och mycket mer godhet och kärlek.

Då kan vi kanske se att det ljusnar i horisonten...

Får jag bjuda på en måltid?

 

Drömmar, fantasier och längtan kan erbjuda det allra bästa vi kan tänka oss. Barn är bra på att fantisera. Det osynliga kan bli fantastiskt fina saker eller händelser.

Tillsammans med mina barnbarn får jag också leva i spännande fantasivärldar. De leder mig in i det mest otroliga - ofta färgat av längtan och önskningar. Kanske kan de bli verklighet en dag...?

 

Ofta handlar våra lekar om att vi bjuder varandra på allehanda gott.

Och det är ju precis det vi vill i verkliga livet också.

Får jag bjuda på en måltid?

Först

gryningsblå soppa kokt på violer

Sen

upptinade fotspår efter ett rådjur

och en sallad gjord på snödroppshuvuden

Till dessert

en månskiva gul som honung

och len i smaken som en melon

Vinet?

Naturligtvis

samma vin till alla rätter:

en nyss frigiven källas

vattenglädje.

Av Maria Wine

Jag tror att fantasi, drömmar och lek är bra för oss alla på många sätt.

Förutom att jag skulle vilja bjuda dig på en sådan fräsch och fin måltid, som Maria Wine beskrivit, önskar jag dig mycket fantasi, drömmar och längtan. Det behöver vi alla, inte minst i denna många gånger hårda och oroliga tid.

En halv veckas intryck

 

I onsdags åkte jag dagtåg ner till Alingsås. Jag bodde hos min kusin L och hennes man ett par dygn; åt gott, pratade, särskilt om "förr", mindes, promenerade i Alingsås och såg mycket fint.

Alingsås, har jag skrivit om förut. Det är min mammas hemstad. Huset på bilden ovan, flyttade mamma in i vid 6 års ålder, tillsammans med sin stora familj. De flyttade då ifrån en liten Banvaktsstuga (min morfar Axel Lagerström jobbade vid järnvägen).

Min morfar Axel och mormor Elsa.

Anledningen till Alingsås-resan var en kusinträff (på mammas sida) på fredagen. Det blev en fin och intressant dag tillsammans. Vi hade alla läst en dagbok av vår mormor resp. farmor. Det fanns en del att reflektera kring. Personligen tyckte jag att den berörde mig mycket. 

När vi påminns om våra förfäder och deras liv och leverne så får vi lite perspektiv på tillvaron. Dessutom att det är ändligt!

På bilden syns en del av mammas familj (hon hade sex syskon, egentligen sju eftersom ett barn dog väldigt tidigt). Här är mammas föräldrar och tre av hennes systrar, en svåger och ett syskonbarn. Mamma sitter längst ner till höger. 

Tänk att nu är alla dessa och mammas övriga syskon och flera av mina kusiner döda. Alla dessa som varit så levande! Så märkligt det ändå är med livet. Och döden. Vi vet det - samtidigt ofattbart.

Min morfars fars grav, Aron Lagerström, det var han som tog namnet Lagerström (tidigare Larsson).

Från en av Alingsås kyrkogårdar.

En kusin visade ett brev som hon hade fått från mig när jag inte var så gammal 😊

Innan jag vände åter hem till Umeå, stannade jag till ett par dygn hos min dotter i Stockholm. Vi fick också fina dagar tillsammans, tycker jag. Vi var bl.a. på en konstutställning som jag uppskattade mycket, på bio (det var längesedan!), på en 2km lång loppis på Aspudden och på mässa i Katarina kyrka. En kyrka som har en framtoning eller uttryck (eller vad jag ska kalla det för) som jag tycker mycket om!

Jag är så glad för mina utflyktsdagar söderut!

På väg in i Katarina kyrka 

Enhet

 

I morgon (söndag) ska jag leda en samtals-gudstjänst med söndagens tema: Enheten i Kristus. Jag kommer att ha fyra illustrationer med mig. Den andra bilden (Mandala-kollaget) har min målarvän Kaijsa Pettersson gjort.

Bilderna kommer att finnas med när jag pratar och vid samtalen vid borden, utan att jag ger någon speciell förklaring till dem. Jag vill att var och en ska få möjlighet att kunna tänka fritt kring dem. Eller helt strunta i dem... Vi är olika.

Jag har använt några av mina bilder tidigare, då under andra teman. Det är det intressanta med bilder att vi kan se och tolka dem olika. Och när vi delar tankarna kring dem med varandra, så kan det öppna för ytterligare nya infallsvinklar. Detsamma gäller för övrigt bara detta att samtala - uppriktigt och respektfullt - med varandra (utan bilder), även om man inte tycker och tänker lika. Det berikar alltid en gemenskap.

Jag avslutar detta blogginlägg med ett sk Kristogram, som jag försökte måla för några år sedan. Det som ser ut som ett X och P är de två första bokstäverna på Kristus på grekiska. Det är i Kristus som alla kristna i alla tider och över hela jorden förenas. Inte i åsikter, likhet, sättet att leva mm utan i vår tro på Jesus Kristus.

Sensommartid

Sensommaren är här. Jag tänker tillbaka på årets sommardagar, på dagar som är och dagar som kommer. Varje år tycker jag att sommarvärmen och de ljusa kvällarna och nätterna går alldeles för snabbt förbi. Jag känner dock en stor tacksamhet och glädje över att det inte innebär att jag nu, när hösten närmar sig, måste anpassa mig efter arbetstider och scheman. Utan jag är fortsatt "ledig". Det är en skön känsla.     

Nog för att jag alltid har tyckt mycket om mitt arbete och jobbar även nu då och då. Det är jag glad för att jag får möjlighet till. Men jag är fri att tacka ja och tacka nej till jobb. Jag har lagt mycket tid på mitt arbete, inte minst i förberedelser av olika slag och i själavårdssamtal. Det har för mig känts viktigt och helt rätt, det är ingenting jag ångrar. Men allt har sin tid. Nu är en annan tid.

Det är fint att kunna ha mer tid för sina barn och barnbarn. Eftersom vi båda är pensionerade har vi också kunnat flytta närmare dem. 

Vi gläds åt att kunna vara mer tid i vår stuga än tidigare. Här lever vi nära naturen med dess alla växlingar. Det är förunderligt hur gott det kan göra för kropp och själ - även om det finns mycket jobb att göra!

Just nu är vi i stugan tillsammans med vårt äldsta barnbarn. I går kväll uppmärksammade han oss på den mäktiga regnbågen över vår tomt.

Samtidigt som jag kan njuta och vara glad och tacksam för att det finns så mycket gott och vackert, så fylls jag av så mycket tråkigt och ont varje morgon jag öppnar min mobil och läser rubrikerna som möter mig. Det är märkligt hur vi människor kan ha så många motstridiga känslor samtidigt. 

Mitt i allt det vardagliga småknogandet kan jag inte låta bli och fundera på hur allt kommer att bli i vårt land, i Europa, i vår värld. Det är så mycket otäckt som händer. Hur är det om ett år, om tio år? Hur blir våra barn och barnbarns framtid? Det finns så mycket som är osäkert och oroande, tycker jag.

Finns det något hopp? Vad finns att hoppas på? Vad kan vi göra? Hur tänker du?

I söndags var vi och såg på Van Gogh Alive i Skellefteå. Jag tyckte om kombinationen av målningar, texter och musik. Många Van Goghs citat var tänkvärda, som t.ex ovan: Var medveten om stjärnorna och oändligheten. Då verkar livet trots allt nästan magiskt.

Vi ska inte blunda för verkligheten och det som sker omkring oss - även det som vi helst inte vill ta in. Men det har stor betydelse för oss, tror jag, i smått som stort, om vi är medvetna om "stjärnorna och oändligheten".  Det är en verklighet det också. En verklighet större än oss själva.

Sommaren går mot sitt slut. Det känns i luften och det mörknar tidigare på kvällarna. Men när det är mörkt ute syns stjärnorna tydligare. Även andra ljuskällor. Ikväll har vi haft "stugsista" med brasa vid vattnet. Från vår plats har vi sett andras brasor där elden speglat sig i vattnet. Jag tror att vi är många som vill tända ljus i mörkret och blicka upp mot stjärnorna och oändligheten.

Ännu ett citat från Van Gogh:

Jag vet inte något med säkerhet men att se stjärnorna får mig att våga hoppas.

Kärlek! ❤️

Till den ljuva sommartiden hör ofta vigslar. Alltid glädje och mycket kärlek. I lördags fick jag äran att viga vår son Christofer och hans Ellinor. Vigseln var vid havsviken i stugan. Vi hade oroat oss lite grand över hur vi skulle ordna om det blev regn, blåst och kallt. Det blev alldeles perfekt väder.

Caspian visste väl att det var en speciell dag i dag. Jag undrar så vad han hade gjort sig för bild av "att vigas", "att gifta sig"? Hur såg hans föreställning och förväntan ut för dagen?

Som präst, och inte minst som mamma och blivande svärmor var det mycket som jag ville säga och önska Christofer och Ellinor. Men jag visste ju att varken brudparet eller andra närvarande skulle orka lyssna så länge.... Jag fick försöka begränsa mig 😊

Jag tror att det mest grundläggande i ett äktenskap, liksom i alla relationer är att bli sedd och lyssnad på. Då händer det något gott inom oss.

Någon har sagt (kommer tyvärr inte ihåg vem) att varje människa har musik i sitt hjärta, en "tyst musik", som är helt unik. Hon hör den inte ofta själv, men när andra lyssnar kärleksfullt och tålmodigt, händer det att den börjar klinga tydligare. Lyssnandet kan väcka och föda fram det som är det mest ursprungliga och personliga i den andre.

Några bilder till:

Efter vigseln fikade vi och åt av den goda tårtan som bruden själv bakat och garnerat.

Dagen avslutades i det nygifta parets hem med bröllopsmiddag och presentöppnande.

Det blev en mycket fin och minnesvärd dag. Brudparet var så vackra och lyckliga!

Brudbuketten var tjusigt arrangerad av brudens mor.