Finns det något ljus i horisonten?

Jag har i flera dagar funderat på vad jag ska skriva i bloggen. Det är inte så att det inte finns tankar,  funderingar och upplevelser av olika slag... Vissa saker/händelser i världen är så stora och svåra att det är svårt att sätta meningsfulla ord på, tycker jag och annat kan lätt känns banalt att skriva om.

 

Ändå är det väl så, att det viktigaste är - som det alltid varit och kommer att vara - att ta hand om varandra i vår närmaste omgivning, men också se den utsatta människan i alla typer av konflikter och krig.

Utan att förneka verkligheten (den verkligt sanna verkligheten är dock inte alltid så lätt att se och förstå), försöka se det positiva och ljusa som också finns parallellt med det mörka. Och att göra det vi kan för det goda och sanna, det rättvisa och det som skulle kunna leda till en bättre framtid för både människor och natur. Lite flummigt uttryckt, men det konkreta får vi, var och en, hitta själva. 

Förra veckan var Owe och jag i stugan några dagar med vår dotter, som var uppe en vecka på besök. Fotografierna är därifrån. 

Jag tycker att naturen ofta talar till en. Där finns nästan allt, både liv och död och allt däremellan. Men över alltihop finns både ljus och mörker. Över det förstörda och skadade, men också över det som är nyfött liv och det som kämpar och växer. Inte så sällan kan vi upptäcka en fantastisk helande kraft i det "dödsdömda" och borträknade.

Kanske är det därför så många av oss trivs och mår bra i naturen? Trots förintelse och död finns ett hopp. En påminnelse om nytt liv. En ny vår.

Jag hoppas och ber om det.

Min bön handlar också om mer uppriktig och sann dialog, lyssnande, respekt, mod och mycket mer godhet och kärlek.

Då kan vi kanske se att det ljusnar i horisonten...