Den gamla damen...

 

Jag såg igår en bild på Astrid Lindgren som vuxen gunga i en lekpark. Då kom jag att tänka på en text som jag skrev för några år sedan.

Den gamla damen är ensam i lekparken. Hon sitter i gungställningen. Gungar och gungar. Tar fart och gungar ännu högre. Det går så bra att tänka här. Eller låta bli att tänka. Det kittlar skönt. Högt upp i luften och ner mot marken. Högt upp och ner.

När hon är där uppe ser hon villakvarteren hon bott i hela sitt liv. Träden har vuxit upp med grova grenar. Nu kan barn klättra i dem. Husen har renoverats, byggts ut, rivits och nya har tillkommit. Hon ser nytt och gammalt. Minns årens växlingar.

När hon är nere, nära marken, är hon barn igen. Grusgången är nära, lekarna lever, såren svider på knäna, tårarna och skratten är inte långt borta...

Oftast går hon till lekparken på nätterna när hon inte kan sova. Då är det ingen som ser henne. Förutom tidningsbudet. Men han säger ingenting om det. När han har tid över kommer han en stund och åker karusell. Runt, runt. Vänder och åker runt åt andra hållet. Sedan vinkar han hejdå och skyndar vidare.

Det är tidningsbudet som tidigt en morgon hittar henne. På marken. Död. Med ett leende. Hon är högt uppe. Långt borta.

Han sätter sig i gungställningen och vågar för första gången i livet att gunga. Högt. Tar fart och gungar ännu högre. Sedan ringer han de samtal han måste. Vinkar hejdå, när de hämtar hennes kropp.

Nästa morgon är det tidningsbudet som sitter i gungställningen. Han tänker så bra här. Eller kan låta bli att tänka. Det kittlar skönt.

(Jag har förmodligen skrivit texten i bloggen förut)