Stugsista 2021

 I lördags var det "stugsista". Alltid sista lördagen i Augusti. En gammal tradition där sommarlivet i stugan avslutas och förberedelser görs för hösten och vintern. Till det hör att bränna det som brännas kan av sådant som inte längre ska finnas kvar.

Det var så fint att stå där nere vid vattnet och se hur det brann lite runt om kring havsviken. Elden och marschallerna speglade sig i vattenytan och gjorde det hela extra vackert. Vi var vid våra olika stugor, men eldsflammorna visade någon sorts gemensamhet. 

Det är något speciellt med eld. Fascinerande och lite hemlighetsfullt. Både värmen, ljuset och gnistorna berör oss. Stora som små. Så livsviktig elden varit i alla tider. Och samtidigt så farlig. 

"Stugsista", liksom andra typer av avslut, tilltalar mig. Jag tror att det är viktigt att markera vissa slut för att kunna ta emot det nya som kommer. Så att inte det gamla lite halvt släpar efter, eller hänger sig kvar. Det kan väcka osäkerhet och förvirring. 

Vissa avslut är sorgliga och något vi helst inte vill vara med om. Ändå viktiga. Andra avslut kan vara befriande och en del är ett nödvändigt steg för att komma vidare. Hur än bra och viktigt det varit, behöver vi ibland göra ett "sista", för sådant är livet. Allt har sin tid. 

Det behöver inte alltid vara så dramatiskt eller märkvärdigt. Vi gör ju ett "sista" varje gång vi går och lägger oss och sover. Varje gång vi somnar överlämnar vi dagen som varit och efter en viss tid vaknar vi till en ny dag. Det är nödvändigt för att orka och kunna ta emot det nya som väntar.

Ett ljus i mörkret,

en stilla låga,

inga ord,

inga fraser,

endast stillhet,

vila,

tillit,

kärlek.

(En kinesisk bordsbön)