Jag blir bara äldre och äldre...

 

Gud, du vet bättre än jag själv att jag åldras.

Hindra mig från att bli pratsjuk och rädda mig från vanföreställningen att jag måste yttre mig om allting och vid alla tillfällen.

Befria mig från lusten att blanda mig i alla människors angelägenheter. Bevara mig från mångordighet - giv mig vingar att snabbt nå fram till det väsentliga.

Skänk mig nåden att med takt och tålamod lyssna till andras bekymmer. Men försegla mina läppar om mina egna krämpor. De blir fler och fler och min lust att tala om dem blir starkare allteftersom åren går.

Skänk mig den underbara insikten att det någon gång kan vara möjligt att jag har fel.

Gör mig lagom saktmodig, jag vill inte bli ett helgon - sådana kan vara påfrestande att umgås med - men en sur gammal kvinna är ett djävulens mästerverk.

Gör mig hjälpsam men inte beskäftig, omtänksam men inte despotisk. När man har en så enorm  livsvisdom som jag, tycker man det är skada att den inte kommer alla till godo, men du vet, Herre, att jag gärna vill ha några vänner kvar till slutet!

Texten ska vara skriven av en klok abbedissa från 1600-talet.