Nu var det väldigt länge sedan jag skrev här. Dagarna och veckorna går fort. Speciellt när det händer en del, stort och smått, roligt och tråkigt/sorgligt.
Jag har lyssnat på föreläsningar och läst böcker som berört mig. Jag har också nyss sett "6 dagar kvar att leva" med Carina Bergfeldt. En film som "känns" och väcker många tankar.
Vi har haft sjukdom i familjen, som nu lyckligtvis verkar gå åt rätt håll. Jag har förlorat min äldsta kusin, som skulle ha kommit upp hit i sommar. Det känns så tråkigt.
Jag har jobbat en del i Bygdeå församling och jag har ett uppdrag/en beställning som jag håller på med.
Vi har varit mycket med våra barnbarn och resonerat och lyssnat på deras ofta kloka tankar och frågor.
Med mera. Med mera.
Våran vardag är säkert lik många andras (pensionärers) vardag. Men tänk så mycket det ger av intryck, tankar och känslor ändå. Fast det är väldigt mycket som hör till det vanliga livet. Lägger man då till allt som händer i vårt samhälle och i Mellanöstern och världen överhuvudtaget, så finns det mycket att fundera på, bearbeta och söka strategier och mening i ... Jag skriver det som jag skrivit många gånger förut, det är märkligt hur ens tankar och hjärta kan fyllas av så många olika saker samtidigt.
Under den här månaden sedan jag skrev senast så har den kyliga (närmare -30 grader) vintern förvandlats till vårvinter och för det mesta på dagtid plusgrader. Mycket av snön har försvunnit. Speciellt i Umeå, i stugan har vi mer kvar. Vi ser fram emot ljusa och soliga vårvinterdagar.
Än är inte norrskenstiden slut.
Under sportlovet (och andra dagar) har vi träffat våra barn och barnbarn. Många mysiga stunder! Våra barnbarn älskar att vara ute - och gärna sporta på olika sätt. Jag är ingen "sportare", men jag gläds att se dem att ha roligt och njuta - men också våga utmana sig själva och pröva nytt och mer och mer avancerat...
När vi utmanas, barn som vuxna, så är det tryggt när det finns någon intill som kan stötta och "rycka in" om det behövs. Jag skulle verkligen önska att alla människor hade någon vid sin sida som ser och är beredd att räcka ut en hand, eller två. Så mycket mer vi skulle ha modet att klara av då.
Livet pågår. I stort och smått. I vardag och stora livsförändringar. Det är inte alltid lätt att hitta en väg som känns framkomlig och "rätt" eller att hålla balansen mellan det ena eller det andra diket. Det finns gott om diken att falla i! Men det är sällan "hela världen" om vi faller. Vi kan resa oss och prova igen. Balansgång kräver övning, många försök och tålamod. Jag hade väldigt svårt för balansövningarna i grundskolan. (Och ännu mer nu!) Då sa min lärare till mig att jag skulle lyfta blicken och se framåt. Det har jag tänkt på många gånger... Livsvisdom.
Livets olika ögonblick och stunder kan vara som såpbubblor. De glimmar till och finns bara en kort tid. Att försöka fånga såpbubblor är svårt. Men ibland kan vi lyckas, även om själva bubblan inte varar så länge. Den är oerhört skör. Kan vi fånga dagen, livet, livets sköra stunder? De där ögonblicken som kan vara både vackra och svåra? Kanske inte fånga och låsa in, men ta till vara, ta i våra händer och till vårt hjärta - och i hjärtat kan de bestå även efter att "bubblan" spruckit.
Det finns många fina, sköra bubblor att ta vara på!
Lycka till!
Jag tror på ett hjärta, större än vårt eget,
som älskar oss och vill följa oss genom livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar