En vintertur ...

 Vi hade tänkt åka tåg. Men p.g.a. praktiska omständigheter så tog vi bilen. Vi är tacksamma för att vi hade "tur med vädret" alla 176 milen. Så här års är det verkligen en chansning... Vi var "duktiga" och stannade till och sov och åt under vägen, mer än vi brukar.

Vi har sovit i olika sängar och ätit vid olika bord. Vi har träffat flera - sedan årtionden - gamla vänner  och kära släktingar. En bonus när man åker med bil (underlättar i alla fall!)

Under hela vägen var det minusgrader och snö. Vi hade två mål för vår resa och det ena var att komma till vår dotter Cornelia och hennes sambo i Stockholm.  De håller på att flytta, så vi fick hjälpa till lite grann där.

De har fina promenadvägar alldeles i närheten. Jag är lite avundsjuk på alla fina, krokiga träd som finns söderut, som vi inte har uppe hos oss.

Efter dagarna i Stockholm for vi vidare till Nyköping där jag fick träffa Fysioterapeut Emelie Mård (som också är min bonussysterdotter) på MÅRD SJUKGYMNASTIK OCH REHAB. Även om vi inte hade varit släkt så skulle jag ha sagt samma sak: Otroligt duktig! Lyssnar. Undersöker noga. Behandlar och ger träningsrörelser som känns helt rätt. Så glad och tacksam för detta besök! Synd att vi bor så långt ifrån varandra. Efter det åkte vi till min bonussyster i Trosa.

På vägen dit körde vi förbi Västerljung och det hus som vi bodde i början av 90-talet (fotot ovan). Alltid lite speciellt att se sina gamla hus och hem. Och träd och buskar som man planterat... Då var barnen små. Jag arbetade i Sjukhuskyrkan i Södertälje och Owe som skolkurator i Vagnhärad. Det var härifrån som vi sedan 1996 flyttade upp till norrbotten. Ja, allt har sin tid...

(Fotona är ifrån Stockholm, Hägersten)

Vårt andra mål för resan var en begravning i Västanfors kyrka (Fagersta). Det var Owes gamla morbror, 96 år, som lämnat det här jordelivet. Den siste i syskonskaran. Det kändes fint för oss att vi kunde vara med. Vi träffade Owes morbror i september, då sa han till Owe, att det här var nog sista gången som Owe fick se honom. "Äldre än så här kan jag inte bli", tyckte han. Och så blev det.

Owe fick också tillfälle att träffa många av sina kusiner på minnesstunden.

Sedan, efter 10, 11 dagar, var det dags för hemresan. En lång resa blir roligare när man har ställen att stanna till på. Ett sådant är i Ullånger.

Mjälloms tunnbröd! Här köpte vi ett par kartonger gott tunnbröd med oss hem. Bra ställe att stanna till på. När vi åkte ner åt vi vår lunch där också.

Sedan fortsatte vi vägen ända hem. Vi har ett vackert land.

Det finns en nattvardspsalm som börjar Vi bär så många med oss... och precis så känns det efter att vi träffat många som vi inte träffar så ofta. De finns i våra tankar. Vi önskar dem alla allt gott, det de  längtar efter och har behov av. Första versen slutar med orden: Vi bär  så många med oss, o Gud, vi ber för dem.

(Jag tycker mycket om hela psalmen, SvK Psalmbok nr 399. Många viktiga strofer.)

Kan jag lita på mitt minne?!

 

Ju äldre vi blir, desto färre känner oss sedan barndomen, känner till vår bakgrund, familj och det liv som vi har levt. När föräldrarna är döda och andra nära gamla släktingar - och kanske syskon och barndomsvänner, då är det inte många som vi kan fråga om det som varit eller att minnas tillsammans med. Ofta upptäcker vi det lite sent och många är vi, tror jag, som ångrar att vi inte frågade mer föräldrarna eller andra om olika saker...

I helgen som gick hade vi besök av Owes bror och svägerska från Uppsala. Bland många samtalsämnen fanns också minnen och funderingar kring barndom och uppväxttid. Så skönt att ha någon att dela sådant med! 

För min del så har jag mina yngre bröder och min barndomskompis att dela och påminnas om den tidigaste delen av mitt liv. Och inte bara våra egna enskilda liv, utan också hur livet i övrigt såg ut. Hemmen, skolan, stadsmiljön, ja, i samhället. Det är mycket som har förändrats!

Det där med minnen är intressant. Vågar man lita på sitt minne? När man samtalar med andra som "var med" så kan man minnas olika och framförallt ha upplevt det olika. 

Minnen kan uppenbara sig på olika sätt. Som bilder - plötsligt så ser man det framför sig. Ibland är det lukter och smaker som påminner en om något. Något obehagligt eller något som fyller en med en god känsla. För några dagar sedan var jag hemma hos en gammal studiekompis från mitten av 70-talet. Hon bjöd på ett matbröd som kändes så välbekant i smaken, lite "hemma" på något sätt. Jag tog en brödskiva till... Min vän frågade efter en stund om jag kände igen smaken. Ja, det gjorde jag. Men jag visste inte varifrån. Då hade det brödet bakats och bjudits på i den matsal som var på det internat där vi studerade teologi och bodde tillsammans på i Bromma. Länge sedan, men smakminnet fanns kvar.

Känslor är ju också starkt förknippade med minnen. Ibland kan jag känna en värme, glädje eller en oro, rädsla inför en person, ett ortsnamn, ett hus eller något annat. Jag kommer inte riktigt ihåg varför men kroppsminnet, känslan förknippas till något särskilt.

I samtal med andra så väcks också minnen, som vi inte visste om att vi kom ihåg. Människor, namn, upplevelser, känslor... Så mycket vår hjärna och kropp rymmer! Mycket mer än vad vi har en aning om.

Min barndomskompis och jag brukar fråga oss, varför kommer vi ihåg vissa saker, och inte annat?! Många gånger är det helt obetydliga saker, när vi skulle vilja komma ihåg det verkligt viktiga. Ja, minnet är ett intressant och märkligt fenomen. Det finns förstås forskning kring det...

Ibland kan vi lura oss själva och minnet. Det vi tänker är våra egna "minnen"  kan vara påverkat av foton, andras berättelser, mina egna fantasier eller egna konstruerade slutsatser. Så vi kan nog inte alltid helt lita på våra minnen. 

Hur som helst, är det roligt att ha några att prata med om det som varit, som minns och kan bredda mina minnen. Det kan både ge en förklaring och en förståelse av det som varit. Men som sagt; ju äldre man blir desto färre finns kvar att dela sina första minnen med. Jag är glad för dem jag har kvar i mitt liv!

Inget nytt under solen

 

(Fotat genom fönsterrutan)

Häromdagen var det 15 år sedan jag började blogga! Tänk vad tiden går!  1727 inlägg. Så många ord och meningar det har blivit. Från början skrev jag varje dag. Ja, det gjorde jag faktiskt för det mesta i flera år. Då jobbade jag och hade mycket tankar, texter och bilder ständigt i huvudet. En del blev bra, andra mindre bra. Ibland har jag tänkt att jag skulle ta bort en del inlägg, men det har inte blivit av än...

 (Fotat genom bilrutan på väg in i Umeå)

Livet blir helt klart annorlunda som pensionär. Visserligen finns det fortfarande många tankar och texter i huvudet, ibland så mycket att det är svårt att sova, men jag tänker att det kanske inte är sådant som är intressant för andra...  svårt att veta...

Men jag kör väl ett tag till. Mer eller mindre oregelbundet och med mer eller mindre intressanta inlägg. Bloggen heter "Inget nytt under solen" och det ska jag väl kunna leva upp till. Många upprepningar och inga stora nyheter. 

Bloggen utgår från mitt liv och mina reflektioner och då blir det mycket vardag, väder, naturens förändringar under året, barn och barnbarn, lite jobb då och då, mitt måleri, min tro och kanske något mer.

I dag t.ex. har vi träffat vår son med familj och vårt 6-åriga barnbarn åkte skridskor för första gången. Och det gick galant! Så roligt! Det var dessutom nästan minus 20 grader. Men det störde honom inte.

Ikväll har samma barnbarn varit hos oss medan pappan spelade pingis. Större delen av tiden lekte han förnöjt med gamla bilar från ca 60-talet o framåt. Byggde banor och fantiserade. Ibland behövs det inte så märkvärdiga saker.

Jag avslutar dagens inlägg med det här fotot som jag tog för ett par dagar sedan. Det var riktigt mörkt på himlen, men så såg jag några strimmor av ljus, som bredde ut sig mer och mer. 

En vy som ni har sett förut och en tanke som jag ständigt återkommer till, hur ljuset vinner över mörkret, hur än mörkt det ser ut att vara.

Önskar er alla en ny vecka med ljus, hopp och lite mer värme!

Första dagen...

 

Snart har det första dygnet på 2026 gjort sitt. Och sedan fortsätter 2026 dag efter dag... Vad 2026 kommer att leverera vet vi inte riktigt säkert. En del tror vi oss veta, men det är mycket som vi inte alls vet något om.

Det är mycket som vi skulle önska! Varje önskesten ser olika ut, samtidigt tror jag att vi är många som önskar ungefär samma saker: fred, medmänsklighet, uppriktig omsorg, hälsa och annat i linje med dessa exempel. Vi kan alla räkna upp många goda saker vi önskar oss, varandra och i världen.

Vi får försöka lita på att solen, ljuset, livet (med andra ord Gud) vill oss väl och finns bland trasiga isflak, kyla, död, oro och stökighet.

Sök tillsammans ljuset inför en okänd framtid.

Kärlek till er alla!

God fortsättning på året.