Olika mening. Olika tolkningar.

 

Det finns olika åsikter kring om man ska sätta en titel på ett konstverk eller inte. En del menar att betraktaren ska få känna sig fri att tolka konstverket som den vill, och vill därför inte ha ett namn på alstret. Andra vill sätta titlar på sina verk och då kan det ge en viss fingervisning om hur konstnären tänkt eller tolkat sitt verk.

Själv tycker jag (för det mesta) att det är roligt att sätta ett namn på mina målningar, även om det inte alltid är så enkelt och inte alltid säger så mycket. Jag gillar också när andra har satt namn på sina verk. Det drar igång min fantasi och jag kan tänka vidare och göra mina tolkningar...

Vad föredrar du?

Men vi är olika. Det är inte så konstigt att jag vill ha namn på mina målningar, jag har - i stort sett - hela mitt liv skrivit och formulerat mig och försökt sätta ord på saker och ting. Det har varit viktigt för mig. I mitt arbete har jag också försökt förmedla något med mina ord. 

När det gäller mina målningar så får den som vill, tolka dem (om det finns så mycket att tolka, jag målar ju mycket landskap...) på sitt eget sätt, även om jag har satt en titel på dem.

Det händer då och då att någon frågar kring en målning, om det är från någon speciell plats, eller om jag har tänkt något särskilt kring den. Det hände härom dagen på mitt Akvarell-collage "Liv trots allt!"

Jag hittade en bit av en gammal målning, som jag tyckte såg ut som en kruka. Men inte så att det gick att använda det som en hel kruka. Så då fick det bli en trasig kruka, som jag limmade på ett svart akvarellpapper.

Sedan började jag måla växter/strån som kom från den trasiga krukan. Att måla på svart akvarellpapper är lite speciellt. Det fungerar inte med vanliga akvarellfärger, utan man måste ha en sorts metallfärger. Det roliga med de färgerna är att de lyser, glimmar när pappret är vänt mot en ljuskälla. Sådana målningar behöver extra belysning, annars kan de se rätt tråkiga ut (åtminstone mina målningar). Egentligen skulle man inte ha glas på dem när de äir inramade. 

(Det är svårt att få med det som glimmar/lyser på ett foto.)

De som känner mig förstår kanske att jag kan se en del symboler i den här målningen (även om den inte är särskilt märkvärdig på något sätt). 

Dels för att kunna lysa och leva - inte minst i det mörka och trasiga - behövs ljus. En ljuskälla. Ett vänligt ljus som vänds mot en. 

Dels att även om det yttre har kraschat och gått sönder kan det finnas liv i "det innersta" och t.o.m. kan  något nytt ta sig uppåt och framåt... Liv trots allt!

Nu när jag har suttit och skrivit kom jag ihåg en text av Vance Havner:

Gud använder det brutna.

Det krävs bruten jord

för att ge skörd,

brutna moln för att ge regn,

brutna vetekorn för att ge bröd,

brutet bröd för att ge kraft.

Det är den brutna alabasterasken

som utsöndrar parfym.

Det är Petrus, som gråter bittert,

som får det största uppdraget.

I dag är temat, Ett är nödvändigt, i våra kyrkor. Och då tänker jag på en bibelvers från Ordspråksboken 4:23, som jag också tycker passar ihop med min målning:

"Framför allt som ska bevaras må du bevara ditt hjärta,

ty därifrån utgår livet".

(1917 års bibelöversättning)

Var rädd om ditt inre, ditt hjärta, det som ger liv!

En natt på varje plats

 

Vi har en intensiv och rolig vecka bakom oss. Vi har kört nästan 220 mil i varierande väder; Ösregn/skyfall, dimmigt, men också i soligt och mycket varmt väder, typ 26-28 grader varmt. 

Målet och anledningen till att vi åkte var en kusinträff på min mammas sida i Alingsås. 

Här syns några av mina kusiner. Det var inte bara i norr som det regnade!

Det är alltid roligt att träffa kusinerna. Det känns att vi har gemensamma rötter. Våra föräldrar (åtta syskon) hade en mycket god sammanhållning, som nog har smittat av sig på oss. Vi har träffats de senaste åren med ett eller två års mellanrum - och det blir tydligt hur snabbt livet kan förändras på bara en kort tid både till glädje och sorg. Livet är en gåva att vårda på bästa sätt. 

Målet för vår färd var kusinträffen. Men på vägen dit och på vägen hem fick vi möjlighet att träffa andra släktingar (ja, det blev faktiskt bara släktingar den här gången). Om man vill stanna till på flera olika platser under vägen underlättar det att köra bil. Annars kan man förstås ifrågasätta bilkörandet ...

På vägen dit stannade vi till i Fagersta hos Owes gamla morbror 96 år (helt klar) och hans fru. I samma hus bor också en kusin till Owe, som också mötte upp. Det var roligt att höra lite släkthistorier.

I Örebro var vi till Owes föräldrars grav. Det är långt hemifrån, så det blir inte så ofta. Det kändes fint att det nu fanns ett tillfälle.

Vi sov bara en natt på varje plats. En sådan plats var Varnhem där en av mina kusiner bor med en fantastisk trädgård - och vindruvor i växthuset. Nästa natt, efter kusinträffen, var i Alingsås hos en annan kusin. Sedan gick färden vidare till Trosa där min bonussyster bor. Även om det blir korta besök så är det värt att ses och få lyssna på varandra - livet går fort och mycket hinner att hända sedan "senast". Dagen efter gick vi en promenad i mysiga Trosa (vi har bott i Västerljung i Trosa kommun, många minnen väcks till liv) innan vi fortsatte till Stockholm och bodde hos vår dotter och hennes sambo. Det blev ett intensivt och roligt (knappt) dygn. Innan vi lämnade Stockholm träffade vi min yngsta bror som bor där. 

I Uppsala var det Owes bror med särbo som vi var tillsammans med i några timmar. 

Sista natten tillbringade vi i Sundsvall. 

Vi har kört de här vägarna många, många gånger förut, speciellt mellan Boden och Stockholm. Oftast har vi kört allt i ett sträck, men nu försökte vi vara mer förståndiga. Många ortsnamn kopplar vi till personer och händelser. Det finns mycket att påminnas om och prata om under vägen ... 😊

En natt på varje plats ger mycket intryck. Det är många tankar och bilder som rör sig i våra huvuden efter den här veckan.

Nu är vi hemma igen, tacksamma för att allt har gått bra under vägen och framför allt för alla vi har fått träffa ♥️

Nästa kusinträff är prel. bokad nästa sommar till vår stuga! Det ska bli kul! Då får alla åka långt, utom jag. För en gång skull. Men det är nästan ett år dit, så vem vet hur allting är då...

Ps. Det fanns en speciell anledning till att vi inte kunde vara borta längre än en vecka. Annars skulle vi ha kunnat stanna längre hos vissa av våra släktingar.

Tack för sommaren!

 

Tack och adjö sommaren!

 

Sista helgen i augusti blev ett värdigt slut på sommaren. Någon vecka innan hade vi långväga besök av gamla vänner. Det var fint att få mötas igen!

Det här blogginlägget kommer mest att innehålla några foton från den senaste helgen, dvs sista helgen i augusti.

På lördagen var det Skinnarbymarknan i Bygdeå. Alldeles intill marknadsplatsen ligger Filadelfia där det var servering och konstutställning. Owe hade konstruerat en special-ställning 😊 till några av mina tavlor, eftersom vi inte kunde hänga på väggarna. 

Det här fotot är ifrån kvällen innan, när vi förberedde utställningen. De fina målningarna närmast i bild är Sandra Åströms. 

Många kom till marknaden och så även till utställningen. Vi fick många positiva och uppmuntrande ord - och några handlade t.o.m. av oss.

Eftersom det var sista lördagen i augusti så var det "stugsista", som årligen firas i Klintsjölänningen där vi har vår stuga. Sonhustrun hade fixat kräftor och västerbottenspaj, som vi fick njuta av. De två minsta skalade och åt gladeligen.

Kvällen avslutades med stugsista-brasor, som traditionen bjuder.

Caspian visade stolt upp brasan, som han och farfar hade förberett. De hade också röjt vägen ner till vattnet så att det skulle vara lättare för farmor att gå, berättade han så nöjd och glad.

Viktigt att ha en hink med vatten i beredskap!

Mysigt att få grilla basturökt falukorv i kaminen!

Månadens sista dag, söndagen, kom med riktig sommarvärme. Det blev bl.a. blåbärs- och lingonplockning och en båttur. Sedan åkte sonen med familj hem till Umeå. 

Dagen efter, på måndagen, första september, möttes vi av dessa konstverk i vår "trädgård".

Nu är det september och en ny årstid väntar och med det även en del annat...

Gud, sänd din Ande som

en morgondimma över vår liv

till ständigt nytt liv

och nya livsmöjligheter.

Sänd din Ande som klar höstluft

så att vi kan andas fritt

och känna rymd och frihet

omkring oss.

Sänd din Ande som tystnad

och vilsamt mörker

där vi kan höra din röst,

också när den är en

stilla viskning.

(KG Hammar)

Kvällsreflektioner

Nåddes idag via sociala medier att biskop Caroline Krook har avlidit. Jag kände henne inte och har aldrig träffat henne. Men jag har läst hennes texter mycket . Jag har gillat hennes sätt att uttrycka sig. Speciellt när hon har gått in i någon biblisk persons roll och beskrivit "sitt" liv och "sina" tankar. Hon har ett litet häfte som heter Lärjungabilder - Människobilder (Förlagshuset Gothia, 1984), som jag har haft stor glädje av.

Caroline Krook är också författare till en liten bönbok över årets alla söndagar; "Ett bönens år", Verbum 2009. Det är också en bok jag återvänt till många gånger, speciellt när jag har jobbat.

Så var det inför förra söndagen, då jag skulle leda Mässan i Robertsfors kyrka. I mina förberedelser så läste jag hennes bön för Åttonde söndagen efter Trefaldighet. Men valde att inte ta med den i gudstjänsten, eftersom det var en del annat "extra". Men jag tyckte om texten. Här är den:

Det finns stunder i livet 

då det känns som om en stormvåg dragit fram.

Det ser ut som om allt sköljts bort,

som om ingenting finns kvar.

Efter stormen finns tystnad,

den stora ensamheten.

Spillror.

Finns det något kvar att bygga på

under aska och grus?

Går det att bygga en grund som håller

och som inte rasar när oväder,

storm, flodvåg eller jordbävning

drar fram över mitt liv?

Gud, jag vet att det inte går att bygga

på det som jag vill kalla mitt.

Allt kan tas ifrån mig.

Jag vill bygga på det som är ditt

- din kärlek till mig.

Förra söndagens texter handlade om att bygga sitt hus/sitt liv på en stadig grund, som kan stå emot skyfall och stormar/prövningar, olycka, sorg... Temat var "Andlig klarsyn".

I morgon handlar texterna om förvaltarskap, att vara "Goda förvaltare". Jag citerar slutraderna i Caroline Krooks bön för imorgon, Nionde söndagen efter Trefaldighet:

Gud, kom med din vishet till dem

som har att fatta avgörande beslut

som handlar om allas framtid

och jordens överlevnad.

En bön som jag verkligen vill stämma in i! Så många viktiga och avgörande beslut som fattas, och som borde fattas. Kyrie Eleison! 

Vila i frid,

Biskop Caroline Krook!

Solvärme på gott och ont!

 

 Vilken sommarvärme vi fick i juli och än är den inte över. Värmen fortsätter. Även om vi också äntligen fått en del regn. Åskan har också låtit höra av sig.

Solen ger värme, liv, växt, mognad, livsmod, glädje...

Men vi vet att solen också kan skada, bränna, torka ut och det kan få ödesdigra konsekvenser. Det är verkligen skrämmande.

En morgon fick vi känna på solens starka krafter. Vi hade kvällen innan satt upp ett ljusgrått mörkläggande tyg för ett par fönster. Vi var så glada för att vi hade hittat det där tyget. Vi hade barnbarnen här och de har svårt att förstå att det kan fortfarande vara natt eller mycket tidig morgon, när det är ljust ute. Med tyget blev det riktigt mörkt. Tyget utestängde en del av värmen också. Det var typ 28 - 30 grader varmt på morgonen när solen lyste på rutorna. I samband med frukosten tog Owe bort tyget och då upptäckte vi till vår förfäran att mellanrutan (på tre-glas-fönstret) hade spruckit i två långa revor! Och när vi tog på rutan kunde man nästan bränna sig. Med tyget hade det blivit alldeles för varmt. Med det lärde vi oss någonting viktigt. Natten efter hängde vi tyget för fönstren utvändigt.

Det är med solen, som med vattnet och inte minst oss människor! - att solen, vattnet och människan är en förutsättning för liv och för att rädda liv, men som också har "förmågan" att göra precis motsatsen: skada och döda. Ibland är gränsen hårfin, ibland är den mycket tydlig. Livet är skört för både människor, växter och djur. Så långt vi kan och det är möjligt måste vi ta vårt ansvar. För liv. För klimat och miljö. För fred.

En liten kvällsbön av Per Harling:

Tack, Gud, för ännu en dag,

för dofterna och smakerna för färgerna och ljuset,

för skönhetens intryck.

Nu överlämnar vi oss själva,

våra familjer och medmänniskor i din trygga famn.

Ge oss alla vila och energi inför en ny livsdag.

I Jesu Kristi namn. Amen.

(Jag har ändrat vänner till medmänniskor, eftersom jag ville vidga bönen till fler än bara de närmaste).

Mitten av juli.

Så är vi då i mitten av juli. Sommaren går fort.

Länge kändes det som om vi inte skulle få någon riktig sommarvärme i år. Men sedan en vecka tillbaka ungefär så kan vi här i norra Sverige gå i tunna sommarkläder! Sol från klarblå himmel (alltså inte som på bilden, som är taget innan denna värme)!

Förutom veckorna med flyttbestyr i Umeå så har vi varit mycket i stugan - som vanligt. Ibland ensamma, ibland med familjemedlemmar, ibland med trevliga gäster.

Vissa dagar med vila och avkoppling. Bara njuta av stillheten och det naturen bjuder på. Eller annat njutbart som t.ex Vernissage med Elisabeth Biström på Blickpunkten i Robertsfors eller en lördagkväll i början av juli kl 18-24 "Hantverk i sommarnatt" i Robertsfors kommun eller konsert med Markus Wargh i Bygdeå kyrka.

Vissa tider med bad, lek och spel. Även gamla spel som Plockepinn i storformat och ett Couronnespel blev omtyckt (bra idé att ha cykelhjälm när man spelar couronne med storebror).

Det har också funnits tid för större och mindre projekt. I en stuga finns det alltid saker att göra eller åtgärda (åtminstone hos oss).

 

Sommar- och stugliv är inget unikt för oss. Jag tänker att på liknande sätt är det så för många på sommaren. Ett ganska enkelt sommar-vardagsliv. Men naturligtvis finns det också oändligt många, runt om i världen, som lever ett helt annat liv till glädje och tillfredsställelse - men också i sorg. I sorg av många olika anledningar. 

Vi som lever ett liv, som vi känner glädje och tacksamhet för - måtte vi inte sluta förundras över det goda, inte ta det som en självklarhet eller rättighet... vi människor på det här jordklotet har fått så olika förutsättningar och möjligheter.

Jag läste nyss ett citat av Carl von Linne: Omnia mirari etiam tritissima - Förundras över allt, även det mest vardagliga.

Det tror jag mycket på! Förundran! Inte minst för det vardagliga och enkla. Men också för det storslagna som också finns i tillvaron.

"Förundran är en liten svindel av klarhet. Mystikens lilla-syster". Skriver Ylva Eggehorn i boken Natt och Dag.

Ytterligare ett citat om förundran. Ord av Caroline Krook:

Var rädd om din undran,

låt den inte gå sönder.

Var rädd om din förundran,

låt inte någon ta den ifrån dig.

Försök dig inte på

att göra det obegripliga begripligt.

Den som gör upp med det underliga

förlorar så lätt det underbara,

sin häpna förundran

över livets storslagenhet och skönhet.

(Från Ett bönens år av Caroline Krook)