Påsk

Påskledigheten är nu förbi för mina närmaste och vardagen är tillbaka. Vi har firat påsken i stugan tillsammans med vår dotter och hennes sambo. 

Så roligt att få vara tillsammans när vi inte kan ses så ofta. Vi hade fint väder, mycket sol, men inte så varmt i luften. Men vi har bra lä-platser i stugan där vi kan njuta av solen.

För några år sedan skrev jag ganska mycket dikter, men jag har som kommit av mig med det... Men jag delar här två dikter från 2014 och 2015. Den första knyter an till Påskdagens budskap och den andra syftar på Annandag påsk - med en liten egen fri tolkning.

HAN BARA VISADE SIG 

Det var inga speciella ljusfenomen

inga jordskalv

ingen som spelade trumpet 

inga hurrarop 

han bara visade sig 

Det var inga pressuppbåd

inga reklamkampanjer

han bara visade sig 

för kvinnorna 

det räckte 

FRÄMLINGEN

Någon de inte kände 

anslöt till deras vandring,

visade vägar de inte sett förut,

utsikter, viloplatser.

Nyfikna på denne främling 

bjöd de honom med sig hem.

Han gick in genom en dörr 

de inte visste fanns.

Häpna

välkomnade de honom till bords.

När hans händer delade brödet

- kände de igen honom.

Hoppas att du har haft en fin påskhelg

och får (eller har) en skön vår!

Som himlen välver sig över jorden...

Jag tog det här fotot nyss genom fönsterrutan. Tyckte att det var så fina färger. Men det syns inte lika bra på fotot förstås.

I söndags var jag i Vännäs kyrka och ledde en gudstjänst. Temat var "Försonaren".

Jag talade bl.a om platsen där försoningen skapades. Det var inget mysigt ställe. Det var blod, en hemsk stank, det var skrik, hån, förtvivlan, gråt...

Men mitt i det mörka och skrämmande hörs en svag stämma säga något om förlåtelse. 

Det var där i det mörkaste mörka, i botten, på avrättningsplatsen som försoningen skapades och - som jag tror, fortfarande kan skapas.

För flera år sedan målade jag ett hjärta, som inte rymdes i den färdigköpta passepartouten. Jag tänker att det är så med kärleken, och i synnerhet med Guds kärlek, den ryms inte i en ram, i ett system eller i ord, den är större och djupare och mer omfattande än vad vi kan förstå.

I söndagens psaltarpsalm 103 står det att Guds nåd är oändlig, "så hög som himlen välver sig över jorden, så väldig är hans nåd...". Jag tycker om den bilden.

Den som ville kunde ta med sig den här nedskrivna bönen hem från gudstjänsten:

"Gud, i Kristus avstod du att följa den lättköpta framgångens väg och valde ångest och lidande. Därför är du vårt hopp.

Du avstod den yttre maktens berusning och valde tjänandets utsatthet. Därför är du vår förebild.

Du gick försoningens väg och lät ondskan såra din kropp. Därför är du vår fred.

Hjälp oss att se dig i mörkret, och att följa dig ut i en trasig värld".

(från Bönboken, Verbum, nr 270)

Sedan på söndag eftermiddag var vi på en mycket fin konsert i Umeå stads kyrka, "Kvinnliga toner". Det var Lena Stenlund (organist i Överluleå församling) och Nina Sandell (organist i Älvsbyns församling) som spelade framförallt piano och orgel. Ibland fyrhändigt. Mäktigt!

Det var väldigt roligt att träffa Lena, som jag har jobbat tillsammans med i Boden.

Under helgen hann vi också träffa våra barnbarn med föräldrar. De är underbart spontana och naturliga, det är oerhört uppfriskande och skönt! ♥️

Det går bra att ha glasögonen upp och ner också! Kanske blir livet lite roligare så 😊

Olika dagar

 Vi trivs väldigt bra i stugan. Den här årstiden är det roligt att se tecknen på hur våren mer och mer brer ut sig och tar plats. Det är underbart. Särskilt när det är sol! 😊 

Men det är också roligt att vara i Umeå. Det är en trevlig stad, tycker vi. Bäst är förstås att vår son med familj bor där ( anledningen till att vi flyttade dit).

Men det finns mycket annat roligt i Umeå också. Förra helgen var vi riktigt "kulturella" 😊 Vi var med på "Sara-dagen", dvs en dag om Västerbottens-författaren Sara Lidman. Det var en modig kvinna! Upptäckte när vi var där att temat var "Sara och freden". Flera föreläsare gav intressanta perspektiv.

Dagen efter var vi på Västerbottens museum på Vernissage. Det var konstnär Lars A Persson som ställde ut sina akvareller och akvarell-collage. Han berättade hur han jobbar och hur han tänker kring sitt måleri. Alltid intressant att höra. Det var fullsatt i den stora salen. Som en del av er vet så har jag haft förmånen att få gå några kurser för honom, sedan vi flyttat hit. Lärorika och roliga kurser.

Fler än jag som ville fota 😊

När vi sedan skulle återvända till stugan på tisdagen, så stannade vi till i Bygdeå kyrka på kvällen "Vila Stilla Trygg", en fridfull samling med lugna ord och vacker musik.

(Min målning "Vår i luften" 

fick också vara med).

Hittade härom dagen en dikt av Beda Wallström, som mamma fick som en gratulationshälsning när hon fyllde 80 år av några vänner. Jag tror att vi alla som är "äldre" kan få ta till oss av den:

När åren blivit många 

måste du lämna en del av dem.

Du orkar inte släpa de tyngsta fram till slutet.

Ta med de lättaste.

Det gör man när man reser långt.

Barndoms år som var ljusa,

kärleksår som var äkta.

Vänskapsår som gav dig kraft.

Glöm inte de viktiga stunderna,

de stora stunderna,

de helande ögonblicken.

Tag med dig det som gör gott.

Gud unnar dig det 

och du behöver inte de tunga barlasterna längre.

Du håller både kurs och balans ändå.

Bygdeå kyrka i Robertsfors kommun.

Det blir vår i år också!

 Det blir vår i år också. Trots allt.

Trots krig, död, konflikter, hot och lögner.

Ljus, värme och nytt liv är på ingång. Mer och mer. I alla fall i naturen.

Jag tycker att det är lite mäktigt att det blir barmark under träden (som på bilden ovan). Det ger hopp.

I stugan har vi ganska mycket snö kvar. Hårt packad. Hård skare.

Det går att gå på snön utan att sjunka ner.

Nedanför vår stuga är vattnet delvis öppet. Det känns tidigt. I dag såg jag en ståtlig vit svan glida omkring i det nyöppnade vattnet.

Rådjuren ser vi inte på isen längre - förståndigt nog. I dag på promenaden såg vi dem mellan stugorna.

Det är mycket som är mörkt och tungt i världen. Det känns viktigare än någonsin att ta vara på de ljusa och varma stunderna.

I helgen som gick, var det Littfest i Umeå. Vi var bl.a. på barnens Littfest på söndagen på Biblioteket med vårt äldsta barnbarn. Det var mysigt.

I Umeå centrum finns en labyrint uppbyggd av snö. Vi gick där och halkade och snurrade innan vi hittade ut.

Livet kan verkligen liknas vid en labyrint. Hur än gärna vi vill gå på "rätta vägar", eller komma framåt eller "komma ut", så hittar vi inte alltid rätt med en gång. MEN DET FINNS EN ÖPPNING i varje labyrint. Det är skönt att veta. Kanske lär vi oss någonting under vägen... 

Jag läser just nu Ärkebiskopens fastebok "Gud är inte plåstret" av Tomas Andersson Wij. Han skriver bl.a. "att befrias från prövningar vore att beröva oss vårt andliga varseblivande, eftersom ljus och befrielse inte går att förstå utan mörker och motstånd". 

Det blir i alla fall vår i år också!

Åren går...

Livet har bara ett spår. När det gäller åren. Det går liksom inte att hoppa över ett år, eller backa bakåt. Eller bara stanna kvar vid en ålder som känns bekväm. 

Letade i helgen efter en vers eller dylikt att skriva på ett födelsedagskort till en vän i min egen ålder. Tänkte dela med mig av några sådana texter.

Först ett par lite "roliga" texter från Jesus Syraks Vishet:

"Tala, du som är gammal, ty det tillkommer dig, tala klokt och förståndigt, men stör inte musiken.

Prata inte medan man lyssnar till annat, och lägg inte fram din visdom i otid".

(Jesus Syraks Vishet 32:3-4)

Omdöme passar till gråa hår, förstånd och klokhet...

Erfarenhet är åldringars ärekrans, och gudsfruktan är deras stolthet.

(Jesus Syraks Vishet 25)

Några kloka ord till oss som hör till "de äldre".

Speciellt kanske att inte prata för mycket så att vi stör annat och inte ständigt (i "otid") komma med våra erfarenheter och visdom. 

"Som luften sluter om varenda dal och höjd,

som vattnet fyller ut de stora havens djup:

Du sluter om mig, år från år. I dig jag rörs, vart än jag går.

För varje andetag är ditt: Du bor i livets mitt".

(SvPs nr 798 v 3)

(Fotot taget genom bilrutan)

Till slut, En välsignelse:

"Gud välsigne dig 

när du förväntansfullt blickar mot framtiden.

Gud välsigne dig 

när du lämnar det förgångna bakom dig.

Gud välsigne dig 

när du möter nuet med hoppfullt liv

och livfullt hopp.

(Kate McIlhagga, A book of Blessings)

Ps. Jag skrev inte allt detta på födelsedagskortet! Bara så att ni vet... 😊

Februari i mina minnen och tankar

Jag har tänkt (extra) mycket på mamma - även drömt om henne på nätterna - de senaste veckorna.

En anledning kan vara att det är februari. Mamma dog den 6 februari och begravdes den 27 februari. För fyra år sedan. Vissa datum kommer vi särskilt ihåg...

(Utsikt från mammas balkong på Åkargränd i Boden)

En annan anledning är att jag har följt "Lerin  på äldreboendet" på SVT. Det har varit så fint att se hur de gamla levde upp när de fick måla och uttrycka sig kring teman som barndom, ungdom, kärlek, åldrande, död. Det var som om jag såg mamma där bland de dementa och åldrade kvinnorna. De mindes mycket av det som varit, inte bara händelser, utan också känslor. En del var otroligt duktiga på att uttrycka sig både med pensel och ord. Det var en fin och berörande serie, som inte värjde för det svåra och smärtsamma. De var också humoristiska och kunde ha distans till det som varit - och skratta. Ja, mamma skulle ha passat in där. Hon skulle ha trivts!

Roligt att se vad färg, penslar, pennor och papper kan förlösa, påminna och väcka till liv. Att musik kan göra det, det vet vi. Men också måleri och teckning!

Samtalen är förstås också viktiga! Och att man känner sig sedd och accepterad som man är. Ett sådant äldreboende skulle jag vilja bo på när jag blir ännu äldre...

Önskar er alla en hjärtevarm kväll och en fin helg! Det är viktigt att vara varsamma om både vårt eget hjärta och andras - "ty därifrån utgår livet", som det stod i 1917 års övs i Ordspråksboken 4:23. 

Ljuset!

Sista dagen i januari är det idag. Det är full vinter, precis som det ska vara, här uppe hos oss. Vi hade några dagar med plusgrader och regn (mycket konstigt för att vara i januari), men det tog inte bort snön och nu har vi fått ännu mer.

Det är vackert med den vita, rena snön på stammar och grenar. Men blir det för mycket med snö på gamla träd och det blåser kraftigt, då kan det gå illa. Det har vi sett lite för mycket av den här vintern.

Hur än vackert det är med vit, orörd snö, så blir det mycket jobb för dem som skottar. 

Så här års handlar det inte bara om snö och temperatur utan också om ljuset! För visst är det väl fler än vi som kikar efter ljuset? 

I morse när vi steg upp lyste solen klart. Men även om inte solen lyser, kan vi glädjas åt att det blir ljust allt tidigare på morgonen och ljuset är kvar längre på eftermiddagen. Vi njuter av att dagarna blir längre och längre. Ljuset får mer och mer övertag över mörkret.

Jag tror att det är fler än vi som är glada för ljuset... I dag såg jag minst åtta rådjur ligga still på isen  och, som jag tänker mig, njuta av ljusets återkomst. (Ser ni rådjuren på fotot?)

På söndag är det Kyndelsmässodagen (kyndel betyder ljus). Jag har förmånen att få leda Mässan i Bygdeå kyrka på söndag och predika om "Uppenbarelsens ljus", som temat är. Texten handlar om Maria och Josef, som bär fram sitt barn i templet (Lukasevangeliet 2:22-40). Säkert en stor högtid för dem. De la förmodligen inte märke till den gamle mannen Symeon, som fanns där i templet, inte heller änkan Hanna, åttiofyra år gammal. De utmärkte sig inte på något sätt. MEN Symeon och Hanna la direkt märke till paret som kom gående med sitt barn. De hade under årens lopp sett många föräldrar komma med sina barn till templet. Men den här gången visste de bara att det var Han! Den de väntat på hela sitt liv. Messias!

Hur kunde de veta?! Hur kunde de se det? Jag funderar lite grann om det i predikan. Ett svar, tänker jag, kan vara att de var uppmärksamma. Vakna. De såg ljuset. Uppenbarelsens ljus. Ljuset som uppenbarade, visade vem barnet var. Eller, vad tänker du?

Tänk, om jag kunde vara lika uppmärksam på Kristus, "Världens Ljus" (som han säger om sig själv),  som jag är på ute-ljuset. Även om jag bara får se en strimma av "uppenbarelsens ljus", så är det av stort värde. Kanske missar jag ibland att se, bara för att jag inte förväntar mig det, eller förväntar mig att "ljuset" ska bäras fram på ett annat sätt... Ja, bara lite funderingar...

"Gud är ljus och inget mörker finns i honom"

 1 Johannesbrevet 1:5

God helg!

En vanlig dag

Så är alla helgdagarna kring jul och nyår förbi för den här gången. Vi har fått träffa nära och kära och är glada och tacksamma för det. Nu håller vi på att plocka bort de sista julsakerna. 

Vardagslivet är här. Bilbesiktning på gång. Owe får hjälp av barnbarnen.

Det är inte alls fel med vardagsliv. Jag tror att vi behöver både vardag och helg, de vardagliga rutinerna och de mer speciella dagarna, jobb och vila mm.

På söndag kväll ska jag jobba. Jag ska leda en Kvällsmässa i Bygdeå kyrka. Texten på söndag handlar om kvinnan vid Sykars brunn - och ett osannolikt möte en helt vanlig dag.

Den texten fick mig att tänka på en psalm, som jag förmodligen citerat här förut, för jag tycker mycket om den:

En vanlig dag när inget särskilt händer 

kan ge mig det som jag behöver mest.

En dag som syns mig grå och utan mening 

kan himmelrikets Herre bli min gäst.

En vanlig dag gick synderskan till brunnen,

drack vatten ur en evig källas djup.

En vanlig dag då kan det största hända,

ty allt blir möjligt när vi tror på Gud.

Text: Anders Frostenson, Psalm nr 946 v1 och 3 (av fem verser) i Psalmer i 2000-talet, Verbum.

Så får vi försöka att i mod och tillit kika framåt på vårt nya år. Nya vanliga dagar väntar.

En helt vanlig dag utan någon speciell förväntan kan det bästa hända!