Det var så det började...

 

DET VAR SÅ DET BÖRJADE

Det var i det mörkaste mörka

i nattens råkalla timmar

i det främmande och provisoriska

med de oerfarna och jagade

- det var där det började

Utan mänskliga förutsättningar

i det hjärtskärande skriket

i den totala sårbarheten

i den absoluta maktlösheten

- det var där det började

På ett hårt trampat jordgolv

på ett urgammalt löfte

med ett buds fingervisning

med en stor stjärna i skyn

- det var där det började

Det var där det började

Birgitta Ryås

ANDETAG

Ett skört och utsatt litet barn

tar sina första skälvande andetag

andetag

efter andetag

andetag

efter andetag

andningen

pulserar

oavbrutet

i det ogästvänliga

i det råa och kalla

i det mest torftiga

ensamma   utsatta

andetag 

efter andetag

andetag

Birgitta Ryås

Den första egentliga julen var inte enkel. Så är det inte heller för många idag. Gud blev människa i det lilla utsatta barnet för att dela livet med oss, andetag efter andetag, dag efter dag. Gud är inte främmande för det som smärtar, oavsett vad det handlar om.

Julen kan vara svår. Den kan också vara skön och trivsam, varm och god.

Jag vill önska dig det bästa dessa juldagar! 

Ett av Jesu namn är Immanuel som betyder "Gud med oss". Det önskar jag oss alla.

GOD JUL!

Ljus och kärlek i decembermörkret!

Foto: Ellinor Ryås

Just nu är vi inne i den mörkaste tiden på hela året. Extra mörkt blir det när det inte är någon snö eller bara lite snö. Vad behöver vi då? Jo, kärlek! Och "mod och lust att tända ljus".

Som jag redan berättat på Instagram så fick vi glädjen att fira kärleken i decembermörkret. Tjugo år tillsammans firades med en superhemlig vigsel (som nu är officiell). Det var en disig och snöig dag, med en ganska svag (i alla fall bakom ett par stora granar) men "piskig" vind. Vi gladdes alla åt att just de här timmarna var det vitt på marken - dagen innan och dagen efter var det ingen snö alls!

Foto: Ellinor Ryås

Foto: Ellinor Ryås

Med på vigseln fanns Psalm nr 411 i Den Svenska Psalmboken med tillägg, med text av B.G: Hallqvist:

Gud har omsorg om vårt släkte

Gud har omsorg om vårt släkte, han har sett vår ensamhet.

Han har skapat man och kvinna, han har styrt i hemlighet

deras vägar till ett möte där de livets källa fann.

Kärlek ger han oss att räcka som en blomma åt varann.

När jag - under årens lopp - har haft vigselsamtal har jag förundrats många gånger över hur olika par (i alla konstellationer) har funnit varandra. Ibland har de funnits i samma stad och i samma sammanhang, men ibland har de levt på olika kontinenter, talat olika språk eller varit i helt olika sammanhang, haft vitt skilda intressen o.s.v. Det har varit fascinerande att höra hur de funnit varandra. Är det någon som "har styrt i hemlighet deras vägar till ett möte "? 

Foto: Ellinor Ryås

"Kärlek ger han oss att räcka som en blomma åt varann"

Foto: Ellinor Ryås

Gud är gränslös i sin kärlek, i sin skaparfantasi.

Fågelns dun och solens kärna är hans verk, och så är vi.

När det mörknar över jorden, när det skymmer i vårt hus

skaparkraft vill Herren ge oss, mod och lust att tända ljus.

Den andra versen tycker jag är väldigt fin. Den talar både om Guds skaparfantasi och vårt värde som människor och hur Gud vill ge oss kraft, mod och lust. Jag har inte tidigare tänkt på hur bra texten passar på en vintervigsel; den talar ju om mörkret och hur det skymmer och om att tända ljus.

Överhuvudtaget en vers som kan passa många av oss. Det kan dessutom vara mörkt och skymma bildligt talat. Det är mörkt på många sätt i världen och en del av oss kan också uppleva att det skymmer alldeles i vår närhet eller omkring oss, "i vårt hus". Eller rent av i oss.

Det finns ett löfte i psalmen att Gud vill ge oss "skaparkraft" och "mod och kraft att tända ljus". Det kan vi verkligen behöva i denna tid! Det kan faktiskt krävas extra mod och kraft att tända ljus och liv i vår tillvaro. Ja, lite av Guds skaparfantasi.

Så mer kärlek, ljus, mod och fantasi åt folket!

Foto: Ellinor Ryås

Min mamma har skrivit en liten dikt som heter Värmekällan, en uppmaning till oss alla:

Det är dimma och kallt.

Människorna fryser.

Gå ut,

sprid värme

till din omgivning!

Värmen

från innersidan

övervinner

kylan utifrån.

Astrid Hollingby Almroth

Jag måste sluta med en bild, som i mina ögon uttrycker glädjefyllt ljus och kärlek mitt bland såpbubblor och blött snöande. Det är min (bonus-) systerdotter Emelie och hennes Philip som just blivit vigda på vår stugtomt.

Foto: Ellinor Ryås

De hade mod och kärlek att våga vigas utomhus i december!

Vintern är här!

Nu är det inte många dagar kvar av november. Snart får vi fira första advent. Jag ser fram emot adventstiden. Adventsljusstakarna, stjärnorna, saffransbröden, adventstidens texter och psalmer och förberedelserna till jul. Det är fint det!

Det har varit ganska kallt och vackert i ett par veckor nu. Vi har glatts åt snön, isen och solen. Även om det bara varit lite snö så här långt. Ovanligt lite. Men det har ändå känts som att det är vinter!

Vattnet i vår havsvik har frusit och tinat, frusit och tinat, nu är det mest stora isflak vid kanterna. Det förändras hela tiden. Kraftiga vindbyar och vågor från havet bryter sönder den svaga isen. Vilka krafter det finns i naturen! 

Tyvärr så är det nu på väg att bli mildare och kanske t.o.m. regn! så vi är rädda för att den lilla snö och is vi har ska försvinna... och enligt långtidsprognoserna ser det ut att vara milt långt fram i december 🙄. Vi hoppas att solen ska visa sig ändå. Just nu är vi i den absolut mörkaste tiden, men det betyder också att vi är inte så långt borta från att det sakteliga vänder och blir ljusare och ljusare igen.

När det finns (orörd) snö på marken kan man lätt se fotspår. Vi upptäckte för drygt en vecka sedan fotspår av lodjur på tomten. När vi sedan gått våra promenader så har vi sett spåren åt både det ena och andra hållet i vår stug-by.

Överhuvudtaget ser vi många fotspår av djur; rådjur, räv, hare, ekorre mm. Från början såg vi mycket renar här på isen och tomten, men tyvärr har vi inte sett några här på några år. Jag tänker ibland när jag ser fotspåren av djur; hur medvetna är de om att de korsar och går i varandras fotspår? Men det vet de nog...

I går kom en stor, mörk ekorre på besök på altanen. När den fick syn på mig genom fönstret på altandörren så satte den sig på två ben och viftade på svansen. Det såg ut som om den var jätteglad. Men svansföringen har nog mer med balansen att göra och kan också betyda att den varnar för fara. Men den verkade då inte rädd, fast jag knackade på rutan 😊

Vi har varit i stugan mer än vad vi hade tänkt i höst. (Det är inte vår stuga som syns på bilden ovan) Det är svårt att åka härifrån. Jag tror aldrig att jag har upplevt en så vacker november - men man minns ju inte allt... 😉 Jag har också jobbat här i trakterna en del i höst. I morgon har jag t.ex. en begravning. Det finns dessutom alltid något att göra här. Vi blir liksom aldrig "färdiga". Jag gillar förstås också att vara i min ateljé. Men Umeå har andra fördelar som t.ex vår son med familj som vi åker ner och träffar med jämna eller ojämna mellanrum. Barnbarnens utveckling vill vi inte missa♥️

 

Så här några dagar före första söndagen i advent vill jag önska dig en fin adventstid! 🕯️

Med eller utan snö.  Adventspsalmen nr 609 i Den svenska psalmboken med tillägg, är en bön att be:

Advent är mörker och kyla. På jorden är krig och kallt.

Man drömmer om fred och om vänskap, men bråkar och slåss överallt.

Advent är mörker och kyla. Vi tänder ett ljus och ber:

Förbarma dig Gud över jorden, all nöd, all förtvivlan du ser.

Advent är väntan på Kristus: Kom Herre, kom hit i tid.

Och lär oss ta hand om varandra och leva tillsammans i frid.

(Text: M. Melin )

November: pågående...

Novemberkaktusen slog ut i rätt tid.

November har dåligt rykte. Inte så konstigt. Mycket grått, mycket regn, rå luft och osäkerhet på när den första plötsliga ishalkan slår till. Det är också en månad när det ser ganska fult ut i trädgårdar och parker. Och inte minst en månad där man känner sig extra mycket trött och vissen!

Men november är mer än så.  Egentligen så är det en rätt dramatisk månad. Med många kontraster.

I år började månaden med Allhelgonahelgen och slutar med första söndagen i advent. Allhelgonahelgen handlar för många om död, sorg och saknad. Första advent handlar (i kyrkan) om en ny början, en nystart och ett stort löfte som uppfylls. Även om man inte går i kyrkan tycker många att det är mysigt att ta fram ljusstakar och stjärnor mm. Det blir något varmt och positivt i mörkret.

Månaden kan börja med +10 grader och barmark och sluta med -10 grader och snö. Det är olika från år till år och olika delar av landet. Men det kan bli stora kontraster under månaden.

Mörkret förändras mycket under den här månaden. Det blir drastiskt mörkare för varje vecka - åtminstone här uppe. Upplevelsen blir särskilt stark när det inte är någon snö. 

Ja, det finns säkert många fler exempel...

För min del, tycker jag att november känns mycket lättare att leva igenom som pensionär, än när jag jobbade regelbundet. Då var det mörkt när jag körde till jobbet (åtminstone i slutet av månaden) och mörkt när jag kom hem. För det mesta var jag inomhus under dagen och la inte alltid märke till de ljusglimtar som ändå fanns.

Nu kan jag ta vara på det ljus som är på ett helt annat sätt. Och kan glädjas åt det vackra som också finns i november. Speciellt när vi är i stugan. 

Himlen kan vara så oerhört vacker och det finns fortfarande färger kvar inte bara på himlen och i vattnet, utan också på marken. Det kan jag som pensionär ha tid och ro att upptäcka. 

Men jag har full respekt för den som känner och tänker annorlunda. Jag tycker inte alltid november är så rolig heller, men det finns ändå en viss dramatik i november, som jag inte har tänkt på förut. Vissa år kan det verkligen vara stora kontraster, som sagt, mellan början och slutet.

I går var det soligt och vackert, om än ganska kyligt i luften. Owe tog en roddtur med båten. Det var så stilla och lugnt på vattnet. Lite sköra isskärvor fanns det på några ställen. (Precis när jag skulle fota honom hade solen försvunnit.)

I morse vaknade vi till mer frost på marken och tunn is på vattnet! I dag var det inte så lämpligt att ro ut med båten. Dessutom har det snöat för första gången i vinter.

Jo, november har mycket grått, tungt och rått över sig. Men det finns stunder av undantag. Stunder av sol, färg, skönhet, klar luft, stillhet... I går kväll blev vi påminde om det. Ännu en gång.

Norrsken och stjärnklar himmel!

Ja, nog kan november vara ganska dramatisk och omväxlande...

God fortsättning på november! 

Allhellgonahelg

 

Vad är himlen? Bibeln ger inga exakta svar, men många bilder. Bilderna talar om ljus, glädje, fest, kärlek. Ja, himlen liknas vid ett bröllop, en festmåltid, gemenskap över alla gränser.

Framför allt handlar himlen om att få leva nära Gud och Guds kärlek. Och att Jesus Kristus förberett ett rum, en plats för oss i sin Faders hus, som det står i Johannesevangeliet.

Biskop Caroline Krook skriver så fint i en bön:

Här på jorden finns små fönster mot himlen:

det nyfödda barnets klara blick

musik och dans, drama och poesi,

lek, skratt, saga och sång

och brödet som delas mellan vänner.

O Gud, vi behöver dessa fönster

som ger våra liv en djupdimension.

Tack för alla människor

som under sina liv på jorden

har fått vara fönster mot ditt rike

Ja, ibland får vi ögonblick av skönhet och lycka som kan ge en aning om det som ligger framför...

Kan vi hitta fler fönster i tillvaron än de som ges som exempel i bönen?

Vi får hålla utkik efter sådana fönster - det kan vi behöva i denna värld och i denna tid.

En annan bön av Caroline Krook:

Jag har varit vid graven idag

och tänt ljus som så många andra.

Det var så vackert på kyrkogården

och jag fylldes av vemod.

Tveksamt sökte jag mig in i kyrkan.

Musiken, ljusen, kören drog mig dit.

Inte min tro.

Alla i kyrkan talar så trosvisst

om livet efter döden och evighetshoppet,

men jag vet inte vad jag tror

eller om jag tror.

Jag har knäppt mina händer

och blivit stilla vid ljuset:

Gud, tar du hand om också

sådana som jag?

Kanske är det just ditt ljus jag söker.

Jag vet inte, men Gud,

sök mig, trösta mig, ge mig frid.

Önskar er alla en fin Allhelgonahelg!

Innan snön...

Nu är vi i den tiden då vi hör både oss själva och andra säga: "Det måste vi göra innan snön kommer... Innan snön. Snön liksom hänger över oss. Räfsa, röja, plocka undan, flytta på,  dra upp båten, sätta på vinterdäcken, se till att det finns grus eller sand lätt-tillgängligt till första halkan mm. Det skulle också vara bra att hinna...

Vi (Owe och jag) är inte jätte-bra på att hinna. Mycket blir inte gjort. För plötsligt är snön där. Vi hann det vi hann och resten blev inte gjort. Och livet går att leva ändå.

I parentes sagt så är det många som börjar längta efter snön i oktober, för det är så mörkt nu. Det behövs många lampor och slingor för att lysa upp. Speciellt på landet. Snön lyser upp. Det blir stor skillnad. En del längtar efter snön också av andra anledningar...

Det märkliga är att när ett "innan" är över, så kommer nästa och nästa... innan födelsedagen, innan barnet föds, innan pension, innan flytten, innan jul. Det finns nästan alltid något innan.

Vi kan nog behöva det - i lagom mängd. En hjälp att inte skjuta på saker för länge. 

Men det kan också bli ett evigt jagande, så att vi faktiskt inte hinner med NUET. Att leva här och nu. Risken finns att vi missar det viktigaste av allt när vi hela tiden ska försöka hinna före snön och allt det där andra.

Det finns ett innan och ett efter. Det påminns vi särskilt om under den snart kommande Allhelgonahelgen.

I Bibeln läser vi att Gud är innan på många sätt.

Ett sådant exempel finns i Psaltaren 139 vers 4: Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Psalmen fortsätter och berättar att Gud finns redan dit vi kommer, eller dit vi tänker ta oss. Och i vers 16 står det: Du såg mig innan jag föddes... 

Gud är innan.

 

Tal utan ord

 

Vi får information, budskap, tilltal på många sätt utan ord. Det kan vara genom musik, bilder, kroppsspråk, händelser, upplevelser mm. 

Många med mig berörs av naturen. Inte "bara" att man kan uppleva ett lugn, frid i själen, eller att man kan tänka klart och kanske t.o.m. färdigt i naturens vida rymd, utan också att träden, den mjuka mossan eller löven som dinglar ner till marken säger något till oss. De vet ju något om livet. Inte bara om de sköna dagarna, utan också om höststormar, torka, översvämningar, kyla mm.

I naturen finns så väldigt mycket som skulle vilja säga något till oss; rymden, månen, stjärnorna, liksom vattnet både när det är stilla och lugnt och när det är oroligt med vresiga vågor... alla vilda djuren, ljuset och mörkret, årstiderna...

Jag tror att olika "fenomen" i naturen, bilder, musik säger olika saker till olika människor. I olika tider. Det vi behöver höra. Vi "hör " inte alla samma tilltal, uppmaning, tröst samtidigt eller jämt.

Författaren Lars Björklund (med lång erfarenhet som sjukhuspräst) har tolkat naturen i dikten Ordlös  så här:

ORDLÖS

Träden 

talar ett språk

avklädandets

Marken 

ett annat

det övertäckta

Vinden

talar storm

och undergång

Natten 

tomhet

Gryningen

har också ord

uppbyggandets

Fröet

åter andra

de oerhörda

I allt

detta

hittar jag

mig själv

ordlös

(från diktboken Nära, Verbum)