Vi visste att det skulle komma. Ovädret. Snökaoset. Vinden.
Tagit fotot genom fönsterrutan 😊
Vi hade förberett oss med att köpa hem mat och vi hade planerat vad vi skulle passa på att göra när vi ändå inte skulle kunna vara ute.
På onsdagskvällen laddade vi mobiler och pannlampor o.dyl. Vi tog fram ljus och tändare mm IFALL strömmen skulle gå.
Och det gjorde den. Redan vid midnatt och var sedan borta drygt ett och ett halvt dygn, 41 timmar. Det hade vi inte räknat med.
Vi klarade oss bra. Vi var i stugan, där vi har braskamin. Vi hade också gott om ljus, som vi kunde tända. Men allt eftersom tiden gick så blev vi oroliga för de andra stugorna som vi inte har någon extra värmekälla i. På fotot ovan är Owe på väg med en bricka med värmeljus till Attefallshuset där vi har dusch och ett litet kök. Det ville vi inte skulle frysa.
Det vi hade planerat att göra gick inte att genomföra. Det blev inget riktigt dagsljus. Det är inte många timmar det är ljust nu så här års, dessutom snöade det ute och var molnigt + att det låg snö på fönsterrutorna. Det var för mörkt att montera målningar, som vi hade planerat. Det var också ansträngande att läsa mm. Mörkret tog mer på krafterna än vad jag hade kunnat tänka mig. Vid 16-tiden kändes det som om det var mitt i natten. Alldeles kolsvart ute.
Vi är jätteglada för vår braskamin! Vi kunde sätta in ett litet galler och laga vår mat där. Det som upplivade och överraskade oss var att vi kunde värma hett vatten ovanpå kaminen! Det hade vi inte vågat hoppas. Så då kunde vi dricka te flera gånger om dagen! Ljuvligt!
Dagen efter (på fredagen) snöade det hela dagen, men blåste inte lika mycket. Vi hade haft upp till 28m/sek i vindbyarna på torsdagen.
Här har plogbilen just åkt förbi. Underbart att vägen nu var framkomlig! Men det blev en hög vall in mot tomten.
Lamporna blinkade till ett par sekunder vid 10-tiden på fredag förmiddagen. Å, så glada vi blev! Nu var det på gång... Det lilla tecknet gav hopp. Vi var inte bortglömda. Men så dröjde det ända till kl 17.30 innan strömmen kom på riktigt. Då var vi lite smådeppiga, skulle det bli en tredje natt utan ström... Och det skulle bli kallare...
Hoppet kan tändas av litet, men hopplösheten kan också bli tung när vi inte ser det vi hoppas på.
Lördagsmorgonen var stilla och vacker. Sol och alldeles vit snö. Det var kallare ute (minus 10) och varmare inne.
Det blev ett avbrott. Ett avbrott i vardagen och i det självklara. Ett avbrott för eftertanke.
Om krisen eller kriget kommer... Vad behöver vi tänka på då, förbereda... Hur skulle det vara om det var tjugofem grader kallt och vi var utan ström i fjorton dagar?
Nu hade vi goda förutsättningar på alla sätt, men det är inte säkert att vi skulle ha i en sådan situation. Ovissheten var kanske det svåraste och det tänker jag att det kanske skulle vara då också.
Mina tankar gick ännu mer till dem som dag efter dag lever i ovisshet, i kris och i krig, utan ström, vatten, mat, vård. Ofta i rädsla och hot, i sjukdom och skador. Dessutom förmodligen i sorg och saknad av sitt hem, sitt normala vardagsliv, frihet, kanske någon kär person.
Ja, lite så har mina tankar gått de här dagarna.
Jag känner en stor tacksamhet för allt gott och bra vi har i vårt liv och för allt som fungerar i vårt samhälle. Ett stort tack till Skellefteå Kraft som fick jobba hårt för att vi och flera tusen till skulle få strömmen tillbaka!
Bra gjort om du har läst hela det här långa blogginlägget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar